Sålt Peab med 114 % i vinst! - långsiktighet lönar sig!

Peab har varit varit långlivad i portföljen. Om man bortser från att jag sålde och köpte några gånger under 2008-09, har jag ägt aktien sedan årsskiftet 2009/10. Under en tid har jag dock övervägt att avveckla, jag är nämligen övertygad om att det finns investeringar som har betydligt större potential.

Tittar man på omsättning och marginal är det tydligt att företaget har stagnerat. Samtidigt har värderingen över en längre tid blivit allt högre. Strax före den senaste rapporten låg värderingen på 23-24, vilket är ungefär det dubbla mot vad jag en gång betalade. Det här är en värdering som är svår att motivera. Ja det finns såklart förhoppningar, men det är ju just förhoppningar.

Den 7 november, d v s före kvartalsrapporten, sålde jag för 75,80 kr. Sett till en genomsnittlig inköpskurs på drygt 41 kr, blev vinsten över 83 %. Till det får man lägga utdelningar som motsvarar 31 % av inköpskostnaden. Före skatt (ja den har tidigare legat i depå) blev vinsten 114 %!

För pengarna investerade jag i vad jag trodde skulle vara vinnare med Hillary Clinton som president. Jag ökade försiktigt i Atlas Copco och Illinois Tool Works, som jag bedömde skulle haft mest att vinna på en frihandelsvänlig president. Jag gick också in med en liten post i mexikanska Femsa, som producerar för Coca Cola i Mexiko och stora delar av Latinamerika, och dessutom driver bl.a. en detaljhandelskedja. Har länge tittat på företaget, vars kurs hållits tillbaka av rädslan för en seger för Donald Trump. Så här i efterhand var det såklart inte någon klok investering på kort sikt, aktien och den mexikanska peson har fortsatt att falla. Har i det läget ökat något, eftersom jag är övertygad om att det är köpläge i en långsiktigt bra investering. Det kommer för övrigt en genomgång av företaget framöver.

Med pengar från försäljningen av Peab har jag senare också ökat försiktigt i Andrew Peller och CanaDream. Sedan jag kommenterade innehavet senast har jag också fortsatt att öka i Starbucks, HDFC Bank, och i möbeltillverkaren Flexsteel. Det sistnämnda företaget lämnade en relativt svag rapport, men föll oproportionellt mycket. Återhämtning efter Trumps seger är dock fantastisk, och aktien handlas nu högre än precis före kvartalsrapporten.

Sist men inte minst, jag har köpt ett mikrolitet innehav i Pacific safety products. Företaget som jag lovade att köpa in mig i om Trump vann valet. Och det gjorde han ju... Faktum är att aktien stigit runt 10 % sedan dess. Innehavet ligger för övrigt i en aktiedepå utanför "portföljen". Hög risk är orsaken.

Passar också på att lansera en nyhet i bloggen. Från och med nu finns en sida där jag kontinuerligt sammanfattar status för företagen (”status” i menyraden), med en kort kommentar till den senaste rapporten. Än så länge saknas de svenska innehaven, men de kommer.

Förändringar i portföljen - och funderar på HDFC bank inför #uppesittarkväll

Efter en del funderande har jag sålt innehavet i den chilenska detaljvarujätten Cencosud. Efter att noga följt företaget och de två senaste kvartalsrapporterna är det tydligt att man inte har tillväxtkraft. Kassaflödet är inte tillräckligt starkt, framför allt påverkat av den svaga argentinska valutan, och skuldsättningen är för hög. Företaget jobbar i och för sig effektivt med sina kostnader, men tillväxten finns inte där. Tvärtom. Sålde med cirka 5 % i vinst.

Jag har också minskat mitt innehav i möbeltillverkaren Flexsteel, som åkt berg och dalbana på börsen. Först ner från 50 USD till runt 40 i samband med en lite mindre bra rapport, sedan stigit till över 60 USD efter presidentvalet. Jag ökade mitt innehav med runt 25 %, nära botten, och har nu minskat med samma antal aktier. Och anledningen, ja tycker helt enkelt att drygt 8 % är för stor andel av portföljen. Som jag tidigare skrivit på Twitter har jag också sålt mitt lilla innehav i Pacific Safety Products, detta efter ett bud på +25 %: Ja ni kanske kommer ihåg den där aktien jag lovade att köpa om Trump vann...

Istället har jag gått in i hamn- och miljöföretaget Logistec, som jag skrev om i helgen. Detta först med pengar från försäljningen av Cencosud. Jag har sedan ökat med de två senare försäljningarna, och innhavet ligger nu på knappt 5 %. Jag har också ökat försiktigt i mexikanska Femsa, som i någon mening får ersätta Cencosud.

Inför löning funderar jag på att fortsätta öka i HDFC bank. Indiens ekonomi påverkas sedan några veckor tillbaka av regeringens beslut att med kort varsel byta ut 500- och 1000 rupieesedlar. Detta för att komma åt svarta pengar. Det här har pressat HDFC banks aktie, utan att något fundamentalt har ändrats. Köpläge helt enkelt.

Lågutdelare till högutdelare - hur lång tid tar det?

Uppfattar att många söker hög direktavkastning på sina aktier. Om man hårdrar det lite, aktier med hög direktavkastning uppfattas av många som stabila och säkra investeringar. Så kan det såklart vara, men det är långt ifrån självklart, och många gånger kan det vara precis tvärtom. Hur som helst, för mig är det tidsperspektivet som avgör. Om jag på några års sikt vill ha en fin återbäring på kapitalet tittar jag kanske på en högutdelare. Men vill jag bygga en utdelningsportfölj som om 15-20 år ska ersätta lönearbete, då bör utgångspunkterna vara helt andra.

Men kan inte ett företag som delar ut också växa? Jo visst, men antingen i långsammare takt, eller med hjälp av mer lånat kapital. Att växa kräver kapital, och delar man ut mer, har man mindre att återinvestera. Så enkelt är det. Och att låna kostar ränta, och ökar risken. Så är det också.

Om man tittar på företag som växer, och som kan förmodas göra det under lång tid framöver, hur snabbt ökar då direktavkastningen? För att illustrera har jag räknat på hur direktavkastningen utvecklats för en ägare som i januari 2006 köpte aktier i några av mina innehav. Företagen befinner sig inom olika branscher, har olika nivåer på direktavkastningen, och har historiskt ökat utdelningen i olika takt:

Atlas Copco. En stabil utdelare som inte höjer varje år, men som heller inte sänkt på flera årtionden. Normalt har man delat ut 45-55 %, men något mer på slutet , och man har en direktavkastning på runt 3 %. Tittar man på det senaste årtiondet är den genomsnittliga höjningen av utdelningen 11-12 % per år.

Andrew Peller. Kanadensiskt vinbolag och stabil utdelare som delat ut sedan slutet av 1970-talet,  och som delat ut mer för varje år det senaste årtiondet. Direktavkastningen ligger på låga 1,5 %. Tittar man på det senaste årtiondet är den genomsnittliga höjningen av utdelningen 7-8 % per år. Normalt har man delat ut 35-50 %, och det finns inte någon tydlig trend under perioden.

HDFC bank. Snabbväxande indisk bank som delar ut mindre än 20 % av vinsten och ger långt under 1 % i direktavkastning. Normalt har man höjt utdelningen med över 20 % per år. Vissa år mer, andra år något mindre.

Starbucks. Började att dela ut först 2010, men har sedan höjt utdelningen i snabb takt, de flesta år med runt 20-25 %. Direktavkastningen är 1,5 %. Utdelningsandelen ligger på 30-40 % och har ökat.

Den som köpte Atlas Copco 2006 har idag en direktavkastning på nästan 10 % mot inköpskursen, och har alltså en direktavkastning som är lika hög som högutdelande truster i Nordamerika. Men då äger man ett starkt industriföretag, som lär fortsätta att genera ökande utdelning.

Starbucks, som betraktas som en lågutdelare, har på bara 6 år nått en direktavkastning på ca 5 %. För Starbucks har jag som ni tidigare kunna läsa också gjort en framtidsprognos. Även med en utveckling som är betydligt sämre än det senaste årtiondet, kan en ägare som köper idag mycket sannolikt ha en direktavkastning på närmare 10 % om drygt 10 år.

Vad jag vill visa med det här inlägget är att vi inte talar om någon extrem långsiktighet, inte någon livstid, för att se tillväxtaktier med låg eller måttlig utdelning att bli till högutdelare. Särskilt tänkvärt är hur lågutdelarna snabbt arbetar sig upp i direktavkastning, om de bara håller i sin utveckling. Den som t ex investerade i HDFC bank 2006 har idag en direktavkastning på 6-7 %.

HDFC bank - världens bästa bank?

Jag är tveksam till att investera i bankaktier här hemma. Visst är direktavkastningen ofta god och man får mycket vinst för pengarna, men samtidigt är det till priset av en risk som är svår att värdera. Inte minst har fastighetspriserna eldats på av en extrem lågräntemiljö, och lånekarusellen snurrat på allt snabbare.  Så är det inte bara i Sverige, utan i flera av våra grannländer och i länder som Kanada och Australien. Det var en klart bidragande orsak till att jag för en tid sedan sålde kanadensiska Nova Scotia, och funderar på hur jag ska göra med australiensiska Westpac bank. Men nog om detta.

Har länge tyckt att Indien är ett intressant land att investera i. Landet har en ung och allt mer välutbildad befolkning, och visar sedan länge en hög tillväxt. Under 2015 växte landets ekonomi med 6,3 %, det vill säga nästan i nivå med den inbromsande kinesiska. De allra fattigaste är färre än för 25 år och medelklassen växer, även om det går saktare än vad kanske många förväntat sig. Potentialen är helt enkelt stor för framtiden.

Det är i den här kontexten HDFC bank finns. Banken, som idag är Indiens näst största privata bank, bildades 1994 av bostadsfinansieringsbolaget HDFC i samband med att landets banklagar liberaliserades. Det är alltså med västerländska mått mätt en väldigt ung bank. Banken riktar sig mot både privatpersoner och företag, men har en något större utlåningsvolym till privatpersoner. De enskilt största lånekategorierna där är billån, följt av personlån och huslån. De sistnämnda förmedlas från det gamla moderföretaget HDFC, som för övrigt fortfarande är den enskilt största aktieägaren med drygt 20 %. Banken har ungefär 4500 kontor i drygt 2500 städer, och har med det en god spridning över landet. Dessutom förmedlar mindre kooperationer, mot en avgift, bankens tjänster på landsbygden. Det är också i de delarna av landet som verksamheten växer allra snabbast.

HDFC bank kan sedan starten uppvisa en fantastisk tillväxtresa, som bara fortsätter. Kvartal efter kvartal visar banken upp en ökad omsättning på i storleksordningen 20 %. Då ska också tilläggas att Indiens inflation är högre än här hemma, cirka 5 %, men ändå. Och med en stabil räntemarginal på 4,2 - 4,4 % så ökar vinsten med samma storleksordning.

Och det här är en resa som banken gjort utan att tillväxttakten påverkat kvaliteten på bankens krediter. Problematiska krediter, Non Performing Assets (NPA), ligger stabilt runt en procent. Det kan jämföras med den största privata indiska banken ICICI som redovisar NPA på 5 %. HDFC:s kapitaltäckningsgrad enligt Basel III ligger på 15,5 %, vilket får betraktas som klart godkänt. Även kostnadsbilden är konkurrenskraftig, kostnad per inkomst är 45 %, vilket är i nivå med många större internationella banker. Banken satsar hårt på sina digitala tjänster, och över 70 % av transaktionerna genomförs idag på internet.

Men smakar det så kostar det. HDFC är en på alla sätt mycket imponerande bank, men prissättningen är också därefter. Med dagen kurs handlas aktien till över p/e 29. Bankens värdering har varit mycket hög över lång tid i kraft av att man levt upp till de mycket högt ställda förväntningarna. Samtidigt, med en tillväxt på 15 %, vilket är dagens siffra rensad från inflation, tar det 5 år att halvera p/e-talet. I kommentarer kring banken av olika årgångar är ofta slutsatsen att det inte är rätt läge just nu att köpa. Och så har det varit länge. Men ibland tror jag att man måste vara beredd att betala för kvalitet.

Direktavkastningen är mycket låg. Med den mycket höga värderingen, och en utdelningsandel på under 20 % är direktavkastningen låga 0,6 %. Utdelningen höjs dock kontinuerligt, senast med fina 19 %.

 Vilka är då riskerna (förutom den höga värderingen). Ja en stor del av förtroende ligger hos den nuvarande VD:n som lett banken sedan starten, och som om några år faller för åldersstrecket. En helt annan orosfaktor är hur banken kommer att klara sig vid en övergång från dagens högräntemiljö. Hur kommer räntemarginalen att se ut? 

Jag tror på banken. Även om det säkert kommer att kunna svänga, så är jag övertygad om att det här är en aktie som mycket väl kommer att fånga det indiska undret över tid. Och ja, jag skulle våga säga att det är världens bästa bank. I alla fall har jag inte ännu hittat någon i samma klass. 

Rapportfloden så här långt

De senaste två veckorna har delårsrapporterna flödat in och tänker att det kan vara dags att göra några nedslag.

I nordamerika redovisade industriföretaget Illinois Tool Works (ITW) åter ett fint resultat. Företagets plan för att öka rörelsemarginalen ger resultat och marginalen ökade för alla segment utom ett.  Sammantaget var rörelsemarginalen 23,1 %, all time high. Därmed har företaget, i alla fall för det här kvartalet, redan nått det mål man satt upp för 2017. Vinsten per aktie steg med 12 %, vilket var mer än vad marknaden förväntat sig. Den organiska tillväxten var dock bara en dryg procent. Hur som helst, ett intressant företag som är värt en djupdykning så småningom.

I Indien finns rapportflodens största besvikelse. IT-företaget Infosys sänkte tillväxtprognosen för året från 11,5-13,5 % till 10,5-12,0 % (neutraliserat från valutaeffekter).  Samtidigt ökade omsättningen jämfört med samma kvartal förra året med bara 10,9 %, mot förväntade 13 %. Lägre konsumtion vad avser konsulter inom vissa områden, och att tidigare vunna stora kunder inte rampat upp som förväntat, ligger bakom.  Marknaden fick hicka och aktien störtdök med 7%. Vad jag kan bedöma har inget grundläggande förändrats och jag har ökat.

Bättre gick det för mitt andra indiska innehav, banken HDFC. Nettoomsättningen ökade med 19,6 % och vinsten med 20,2 %, vilket var enligt förväntan. Bankens problematiska krediter (non performing assets, NPA) ligger på mycket låga 1,04 %. Räkna med mer om den här aktien framöver!

Här hemma levererade Atlas Copco och Cloetta stabila rapporter. Atlas Copco redovisade något högre omsättning och vinst än förväntat, och gjorde börsen glad. Själv känner jag mig särskilt nöjd med köpet på 184 kr första handelsdagen efter Brexit! Cloetta gnetar på och visar på både ökade organisk tillväxt och höjd rörelsemarginal. Alfa Laval är sorgebarnet bland de svenska innehaven, men mer om det en annan gång.

Några rapporter återstår, så det är bara att se fram emot en fortsatt spännande rapportsommar i hängmattan... Men mer bra än dåligt så här långt känns som en rimlig sammanfattning.