Sålt allt svenskt - köpt vin, och en hemlighet. Kan du gissa?

 

Jag har under en längre tid minskat mina innehav i Sverige. Inte minst har Atlas Copco under året gått från att vara största innehav, till att vara det näst minsta. Och jag har fortsatt i den riktningen, för det är dyrt på Stockholmsbörsen. En numera inte ovanlig kommentar på bloggar och Twitter. Inte minst blir det tydligt när man tittar sig ut i världen. Men först en annan nyhet.

CanaDream köps upp, lämnar börsen. Sällan har jag blivit så besviken över någon aktieöverraskning som när jag läste nyheten att australiensiska Apollo köper ut CanaDream från börsen. Dessutom är premien usel, bara 7 % mot stängningskursen dagen innan. Jag ska inte sticka under stol med att CanaDream varit en av mina favoriter i portföljen. Lågt pris (p/e 8-9), mycket god tillväxt, och stabil ledning, är en svårmatchad kombination. Under resan till Kanada fick jag dessutom möjlighet att besöka bolagets verksamhet i Vancouver, och det stärkte min positiva bild av företaget. Allt som allt blev det trots allt en ok affär, har sålt 23 % över kursen för mitt första inköp.

Sålt Cloetta, köpt något nyttigare. Har länge gillat Cloetta, som funnits i portföljen en längre tid. Värumärkena är riktigt fina, och dessutom är det senaste förvärvet av Candy King mycket bra. Men den utveckling som aktien sett på senare tid kan knappast motiveras. Idag handlas den till drygt p/e 25 (justerat för nedskrivningarna i Italien), trots att den organiska tillväxten är minimal, och trots att lönsamheten faktiskt inte är fantastisk. Riktigt tydligt blev det när jag hittade ett fint och mycket nyttigare alternativ för sådär halva priset, i en annan del av den industriella världen. Mer om det den närmaste tiden. Min affär blev i alla fall bra: + 10 kr/aktie, eller inklusive utdelning +39 %.

Atlas Copco lämnar portföljen, Concha y Toro får större plats. Atlas Copco fick till slut lämna portföljen. Ska inte upprepa varför, men en helt ok affär blev det. Sedan ett av mina köp vid bottennotering vid Brexit har aktien stigit 100 kr eller runt 50 %. För de pengarna förstärkte jag mitt innehav i Concha y Toro, som jag bedömder har fin potential, men låg värdering.

 

Vad har jag köpt - kan du gissa? Vinn hallonbåtar! Vad är det då jag har köpt istället för Cloetta? En ledtråd till, av "På spåret-typ": ätbar mobiltelefon. Om någon lyckas gissa rätt - och det är svårt - väntar 400 g hallonbåtar från Cloetta. Svar här eller på Twitter. Om ingen klurar ut det blir det en ny ledtråd på onsdag. Lycka till!

Ommöbleringar i portföljen - och vad tittar jag på nu?

Det börjar bli dags att säga något om vad som händer i portföljen. För det har hänt en hel del på senare tid, både på sälj- och köpfronten. Utgångspunkten har varit att förskjuta exponeringen, att minska den mot Nordamerika, och att öka den mot Asien och Afrika.

Sålt Illinois Tool Works. Företaget är på många sätt ett mycket fint industrikonglomerat, med en stark utdelningstillväxt, men en svag organisk tillväxt. Marginalerna har utvecklats positivt mycket tack vare ett väl genomfört effektiviseringsprogram. Men vad händer sedan? Samtidigt har man satt gasen i botten för återköp av aktier, och man lånar till det. Sammantaget blev det lätt att sälja. Fler tänker lika, och vinsten inkl utdelningar blev sådär 50 % på knappt 1,5 år.

Minskat kraftigt i Atlas Copco. Har sålt av så att innehavet minskat från drygt 14 %, till runt 4 % efter utspädning. Här handlar det om den föreslagna delningen av företaget, som jag inte alls tror på. Här blev vinsten runt 35 %. Jag ville hitta pengar till fler exotiska innehav, och det blev till slut rätt så enkelt att minska i Atlas Copco.

Köpt Unilever Indonesia, och handlat i Sydafrika. Med de här pengarna (och lite till) har jag gjort ett par inköp. Först har jag då köpt en större post i Unilever Indonesia, som jag skrev om förra veckan. För övrigt första gången jag telefonhandlat på en exotisk börs. Eftersom courtaget är högt, så blev det drygt 15 %. Och det är ett innehav som jag ser mycket långsiktigt på, även om det kommer att spädas ut i takt med att andra innehav växer. Jag har också handlat i Sydafrika, och här blev det landets största detaljhandelskedja Shoprite. Jag är övertygad om att det här företaget väl fångar utvecklingen i Sydafrika, och även på resten av kontinenten. Men mer om Sydafrika och Shoprite kommer framöver.

Exponeringen. Med förändringarna har jag minskat exponeringen mot Nordamerika till en bit över 40 %, samtidigt som jag ökat Asien till över 30 %. Ungefär så tänker jag mig exponeringen framöver. Möjligen kan det vara aktuellt att öka här hemma på bekostnad av Nordamerika. Ommöbleringen innebär också att verkstadsindustri har fått ett allt mindre utrymme i portföljen, till förmån för mer defensiva konsumentnära företag. Möjligen har förskjutningen blivit lite för stor, en sak att  fundera på framöver.

Tankar kring befintlig innehav. Bland de befintlig innehaven kommer Infosys att leva vidare i portföljen. Jag har en längre tid funderat på att sälja, men efter kloka inspel och en del research får den ligga kvar. Förutsättningarna bör trots allt finnas där, och finanserna är extremt starka. Annars tittar jag på att öka i Concha y Toro, Logistec och StellaJones. Alla har fortfarande sina Q4 kvar att rapportera, och alla har gått svagt på börsen på senare tid. Jag avvaktar dock rapporterna innan jag gör några köp.

Vad tittar jag på nu? Jag fortsätter såklart att titta på exotiska marknader, men räknar samtidigt med att omsättningen av företag i portföljen kommer att vara mindre den närmaste tiden. Efter att Avanza öppnat upp för digital handel på fler marknader, så kommer jag nog att skanna av de länderna, även om Europa troligen inte kommer att viktas upp så värst mycket. Portugal har uppenbart demografin emot sig, men det finns företag där med annan och bredare exponering. Holland och Belgien har bättre demografiska förutsättningar och är värda en viss uppmärksamhet. Samma sak tänker jag kring Australien och Nya Zeeland som idag är något av en blind fläck i portföljen.

Vad säger ni, något jag bör fundera på?

Konglomeraten monteras ner, men är det bara bra?

 
Igår aviserade Atlas Copco att man avser att dela bolaget. Det här görs genom att gruv- och anläggningsteknik bildar ett eget bolag som delas ut till ägarna. Ett liknande upplägg är också sedan tidigare på gång inom SCA, och NCC har nyligen genomfört en styckning.  Många investerare och analytiker tilltalas av tanken, verksamheten och värdena tydliggörs och blir lättare att styra och följa. Det talas om att konglomeraten delas.

Men till att börja med, vad är egentligen ett konglomerat? Jag uppfattar här något av en begreppsförvirring. Läser på Investopedia:

"A conglomerate is a corporation that is made up of a number of different, seemingly unrelated businesses. In a conglomerate, one company owns a controlling stake in a number of smaller companies, which conduct business separately. Each of a conglomerate's subsidiary businesses runs independently of the other business divisions, but the subsidiaries' management reports to senior management at the parent company"

Ericsson, som en gång i tiden förutom telefoni tillverkade tanklock, klockor, teknik för övergångsställen och säkert lite till, var helt klart ett konglomerat. AB Volvo, med inte minst sitt stora fastighetsinnehav, kan nog fortfarande klara definitionen, även om man helt nyligen sålt sin it-verksamhet. För SCA, som snart ska delas, är det mer tveksamt. Hygiendelen, som i dag dominerar, tillverkar produkter som har sitt ursprung i cellulosafibrerna från skogen. Så företaget är långt ifrån skapat som något konglomerat, men utvecklingen har fört dem åt det hållet. För Atlas Copco tycker jag att det är rent fel att tala om konglomerat. Visst är kundbaserna till delar olika, men de gemensamma nämnarna är också tydliga, t ex kompressorerna som återkommer i båda företagen som ska bildas. Det jag vill komma till är att vi nog oftast bör tala om ett företags bredd och diversifiering, snarare än om konglomerat.

Jag förstår såklart resonemangen kring smalare företag, men tycker att man glömmer bort perspektiv som sårbarhet och omställning:

Bredd kan ge växtkraft. Kassaflöde från en verksamhet som inte växer kan investeras i en ny verksamhetsgren, istället för att delas ut. Mexikanska Femsa som finns i min portfölj är ett utmärkt exempel. Kassaflödet från Coca Cola-produktion, och utdelning från aktieinnehav i Heineken, används för att bygga upp en lönsam snabbutikskedja. För företag inom branscher med korta teknikcykler kan det här handla om överlevnad.

Cykliska företag kan bli mindre cykliska. Framför allt för mycket cykliska branscher kan svängningarna jämnas ut. Det är alltså ingen tillfällighet att de två utpräglade industriföretagen i min portfölj är breda (och stora). Däremot har jag inget emot smalare företag inom ocykliska branscher som livsmedel. Tvärtom.

Tillbaka till Atlas Copco. Här skulle jag vilja ha en tydligare bild och mer information om hur synergierna mellan de två tilltänkta delarna egentligen ser ut. Här nöjer sig företaget med att de är små, och analytiker och förvaltare ställer inga följdfrågor. Jag funderar också kring sådant som företagsgemensam FoU, inte oväsentligt för ett företag som Atlas Copco, där produktutvecklingen är viktig för att ligga i topp. Spontant lutar jag åt att sälja den avknoppade delen, men jag har ju ett tag på mig att gräva och fundera.

De gamla konglomeraten blir allt färre, men det stannar som sagt inte där. Företagen blir smalare och smalare. Om styckningar som för Atlas Copco och SCA är bra eller dåliga får man värdera från fall till fall. För SCA är det en logisk konsekvens av att företagens olika delar växt ifrån varandra, för Atlas Copco är jag som sagt inte lika övertygad om att det här är rätt väg. Men ge mig gärna argument för motsatsen.

Sålt Peab med 114 % i vinst! - långsiktighet lönar sig!

Peab har varit varit långlivad i portföljen. Om man bortser från att jag sålde och köpte några gånger under 2008-09, har jag ägt aktien sedan årsskiftet 2009/10. Under en tid har jag dock övervägt att avveckla, jag är nämligen övertygad om att det finns investeringar som har betydligt större potential.

Tittar man på omsättning och marginal är det tydligt att företaget har stagnerat. Samtidigt har värderingen över en längre tid blivit allt högre. Strax före den senaste rapporten låg värderingen på 23-24, vilket är ungefär det dubbla mot vad jag en gång betalade. Det här är en värdering som är svår att motivera. Ja det finns såklart förhoppningar, men det är ju just förhoppningar.

Den 7 november, d v s före kvartalsrapporten, sålde jag för 75,80 kr. Sett till en genomsnittlig inköpskurs på drygt 41 kr, blev vinsten över 83 %. Till det får man lägga utdelningar som motsvarar 31 % av inköpskostnaden. Före skatt (ja den har tidigare legat i depå) blev vinsten 114 %!

För pengarna investerade jag i vad jag trodde skulle vara vinnare med Hillary Clinton som president. Jag ökade försiktigt i Atlas Copco och Illinois Tool Works, som jag bedömde skulle haft mest att vinna på en frihandelsvänlig president. Jag gick också in med en liten post i mexikanska Femsa, som producerar för Coca Cola i Mexiko och stora delar av Latinamerika, och dessutom driver bl.a. en detaljhandelskedja. Har länge tittat på företaget, vars kurs hållits tillbaka av rädslan för en seger för Donald Trump. Så här i efterhand var det såklart inte någon klok investering på kort sikt, aktien och den mexikanska peson har fortsatt att falla. Har i det läget ökat något, eftersom jag är övertygad om att det är köpläge i en långsiktigt bra investering. Det kommer för övrigt en genomgång av företaget framöver.

Med pengar från försäljningen av Peab har jag senare också ökat försiktigt i Andrew Peller och CanaDream. Sedan jag kommenterade innehavet senast har jag också fortsatt att öka i Starbucks, HDFC Bank, och i möbeltillverkaren Flexsteel. Det sistnämnda företaget lämnade en relativt svag rapport, men föll oproportionellt mycket. Återhämtning efter Trumps seger är dock fantastisk, och aktien handlas nu högre än precis före kvartalsrapporten.

Sist men inte minst, jag har köpt ett mikrolitet innehav i Pacific safety products. Företaget som jag lovade att köpa in mig i om Trump vann valet. Och det gjorde han ju... Faktum är att aktien stigit runt 10 % sedan dess. Innehavet ligger för övrigt i en aktiedepå utanför "portföljen". Hög risk är orsaken.

Passar också på att lansera en nyhet i bloggen. Från och med nu finns en sida där jag kontinuerligt sammanfattar status för företagen (”status” i menyraden), med en kort kommentar till den senaste rapporten. Än så länge saknas de svenska innehaven, men de kommer.

Lågutdelare till högutdelare - hur lång tid tar det?

Uppfattar att många söker hög direktavkastning på sina aktier. Om man hårdrar det lite, aktier med hög direktavkastning uppfattas av många som stabila och säkra investeringar. Så kan det såklart vara, men det är långt ifrån självklart, och många gånger kan det vara precis tvärtom. Hur som helst, för mig är det tidsperspektivet som avgör. Om jag på några års sikt vill ha en fin återbäring på kapitalet tittar jag kanske på en högutdelare. Men vill jag bygga en utdelningsportfölj som om 15-20 år ska ersätta lönearbete, då bör utgångspunkterna vara helt andra.

Men kan inte ett företag som delar ut också växa? Jo visst, men antingen i långsammare takt, eller med hjälp av mer lånat kapital. Att växa kräver kapital, och delar man ut mer, har man mindre att återinvestera. Så enkelt är det. Och att låna kostar ränta, och ökar risken. Så är det också.

Om man tittar på företag som växer, och som kan förmodas göra det under lång tid framöver, hur snabbt ökar då direktavkastningen? För att illustrera har jag räknat på hur direktavkastningen utvecklats för en ägare som i januari 2006 köpte aktier i några av mina innehav. Företagen befinner sig inom olika branscher, har olika nivåer på direktavkastningen, och har historiskt ökat utdelningen i olika takt:

Atlas Copco. En stabil utdelare som inte höjer varje år, men som heller inte sänkt på flera årtionden. Normalt har man delat ut 45-55 %, men något mer på slutet , och man har en direktavkastning på runt 3 %. Tittar man på det senaste årtiondet är den genomsnittliga höjningen av utdelningen 11-12 % per år.

Andrew Peller. Kanadensiskt vinbolag och stabil utdelare som delat ut sedan slutet av 1970-talet,  och som delat ut mer för varje år det senaste årtiondet. Direktavkastningen ligger på låga 1,5 %. Tittar man på det senaste årtiondet är den genomsnittliga höjningen av utdelningen 7-8 % per år. Normalt har man delat ut 35-50 %, och det finns inte någon tydlig trend under perioden.

HDFC bank. Snabbväxande indisk bank som delar ut mindre än 20 % av vinsten och ger långt under 1 % i direktavkastning. Normalt har man höjt utdelningen med över 20 % per år. Vissa år mer, andra år något mindre.

Starbucks. Började att dela ut först 2010, men har sedan höjt utdelningen i snabb takt, de flesta år med runt 20-25 %. Direktavkastningen är 1,5 %. Utdelningsandelen ligger på 30-40 % och har ökat.

Den som köpte Atlas Copco 2006 har idag en direktavkastning på nästan 10 % mot inköpskursen, och har alltså en direktavkastning som är lika hög som högutdelande truster i Nordamerika. Men då äger man ett starkt industriföretag, som lär fortsätta att genera ökande utdelning.

Starbucks, som betraktas som en lågutdelare, har på bara 6 år nått en direktavkastning på ca 5 %. För Starbucks har jag som ni tidigare kunna läsa också gjort en framtidsprognos. Även med en utveckling som är betydligt sämre än det senaste årtiondet, kan en ägare som köper idag mycket sannolikt ha en direktavkastning på närmare 10 % om drygt 10 år.

Vad jag vill visa med det här inlägget är att vi inte talar om någon extrem långsiktighet, inte någon livstid, för att se tillväxtaktier med låg eller måttlig utdelning att bli till högutdelare. Särskilt tänkvärt är hur lågutdelarna snabbt arbetar sig upp i direktavkastning, om de bara håller i sin utveckling. Den som t ex investerade i HDFC bank 2006 har idag en direktavkastning på 6-7 %.

Rapportfloden så här långt

De senaste två veckorna har delårsrapporterna flödat in och tänker att det kan vara dags att göra några nedslag.

I nordamerika redovisade industriföretaget Illinois Tool Works (ITW) åter ett fint resultat. Företagets plan för att öka rörelsemarginalen ger resultat och marginalen ökade för alla segment utom ett.  Sammantaget var rörelsemarginalen 23,1 %, all time high. Därmed har företaget, i alla fall för det här kvartalet, redan nått det mål man satt upp för 2017. Vinsten per aktie steg med 12 %, vilket var mer än vad marknaden förväntat sig. Den organiska tillväxten var dock bara en dryg procent. Hur som helst, ett intressant företag som är värt en djupdykning så småningom.

I Indien finns rapportflodens största besvikelse. IT-företaget Infosys sänkte tillväxtprognosen för året från 11,5-13,5 % till 10,5-12,0 % (neutraliserat från valutaeffekter).  Samtidigt ökade omsättningen jämfört med samma kvartal förra året med bara 10,9 %, mot förväntade 13 %. Lägre konsumtion vad avser konsulter inom vissa områden, och att tidigare vunna stora kunder inte rampat upp som förväntat, ligger bakom.  Marknaden fick hicka och aktien störtdök med 7%. Vad jag kan bedöma har inget grundläggande förändrats och jag har ökat.

Bättre gick det för mitt andra indiska innehav, banken HDFC. Nettoomsättningen ökade med 19,6 % och vinsten med 20,2 %, vilket var enligt förväntan. Bankens problematiska krediter (non performing assets, NPA) ligger på mycket låga 1,04 %. Räkna med mer om den här aktien framöver!

Här hemma levererade Atlas Copco och Cloetta stabila rapporter. Atlas Copco redovisade något högre omsättning och vinst än förväntat, och gjorde börsen glad. Själv känner jag mig särskilt nöjd med köpet på 184 kr första handelsdagen efter Brexit! Cloetta gnetar på och visar på både ökade organisk tillväxt och höjd rörelsemarginal. Alfa Laval är sorgebarnet bland de svenska innehaven, men mer om det en annan gång.

Några rapporter återstår, så det är bara att se fram emot en fortsatt spännande rapportsommar i hängmattan... Men mer bra än dåligt så här långt känns som en rimlig sammanfattning.