måndag 3 december 2018

Hur smakar Hersheys nya produkter?

Under långresan till den nordamerika i våras testad vi popcorn och lite annat från Amplified Snacks, som funnits med en liten post utanför portföljen. Och det handlar mer om att jag gillar chips än bolaget, som är inte minst alldeles för skuldsatt för att platsa i portföljen...

Hur som helst skrev jag ett inlägg på temat, som dock aldrig lades ut upp pga terrorattacken mot Åhlens i Stockholm. Sedan dök det upp mycket annat intressant under resan att skriva om, och där har inlägget legat, samtidigt som det lilla innehavet krympt till ett lite russin... Tills budet från chokladjätten Hershey kom för ett par dagar sen - och då sålde jag med vinst! Men hur smakar då Hersheys nya produkter?

För många år sedan köpte jag av en tillfällighet en påse chips från Tyrells i den lokala ICA-butiken (och nej, det här är inget betalt inlägg. Åter, jag gillar bara goda chips väldigt mycket!). Ett engelskt chipsmärke, som snart blev en favorit, men som tyvärr nästan lika snabbt försvann från utbudet. Det var säkert det höga priset som skrämde bort kunderna. Sedan har jag inte sett påsarna i Sverige förrän de dök upp på hyllan på Coop vid Zinkensdamm (och bara där!). Och nu passade jag också på att kolla in vilket företag som producerar. Efter lite nystande insåg jag att man kan bli delägare i de här chipsens framtid, genom Amplified snacks brands, på Nasdaq, som sedan en tid äger Tyrells. Jag frångick alla mina principer, skippade analysen, och köpte några aktier.

Nyttigt eller onyttigt. Även snacks med mycket fett kan göras mindre onyttiga, och det är Amplified Snacks affärsidé. Med ekologiska råvaror, och utan tillsatser, slipper vi i alla fall riskabla kemikalier. Dessutom finns en allt större medvetenhet om behovet av ökad hållbarhet, en trend som handlar om mer än den egna hälsan. Många av oss är dessutom beredda att betala betydligt mer för sådana produkter. Börsnoterat 2015 har man redan hunnit samla på sig en handfull varumärken.

Skinny pop. Färdigpoppande popcorn som lanserades 2010 och är nr 2 på marknaden för den mycket snabbväxande USA-marknaden för popcorn färdiga att äta. Man har 20 % av det segmentet i USA eller drygt 10 % av den totala marknaden för popcorn i landet. Försäljningen växte med 16 % 2016.

De här popcornen var lätta att hitta i San Fransisco! Dock var det i princip genomgående standardversionen med salt man hittade. På sina håll fick de också rätt så gott om utrymme på hyllorna. Priset i de butiker vi besökte låg på 3,49-3,99 USD (ca 35 kr) för 150 gram. Fina marginaler får man säga!

Och hur smakade det: bra var både min och sambons slutsats. Absolut bra konsistens, som självpoppade. Lagom mycket salt. Dottern, snart 5 år kommenterade: Mmmm, som på bio!

Paqui. Tortillachips. Riktigt svåra att hitta, men vi lyckades. Och de smakade bra, men kostade också som påsen popcorn, och då väljer jag hellre påsarna jag hittar på Coop eller Ica för halva priset. Slutsats: för dyra, och som sagt mycket tveksamt om det här är ett lovande varumärke


Tyrells chips. Testade vi hemma i Sverige och finns inte alls i USA. Tyrells kan beskrivas som ”Handtilllverkade” premiumchips. Från Storbritannien, som sagt, och började att tillverkas -02. Hittade i tre smaker hemma i Sverige: salt & vinäger, cheddar, och salt. Smakerna är lite andra än de vi annars äter här hemma. Fin krispighet och känsla av fina råvaror är både min och sambons sammanfattning. Vår gemensamma favorit av de tre vi testat är salt & vinäger. Fin balans i smakerna. 

Man är nu nr 2 i Storbritannien inom segmentet, och bl a marknadsledare i Frankrike och Schewiz. Man har också gjort intressanta förvärv i Tyskland och Australien. Förvärvet öppnar på allvar upp fler marknader för Amplify och ökar omsättningen med 50 %.

Produkterna är inte mycket att säga om, goda, men också dyra. Är man intresserad av förvärvet, och inte bara hur produkterna smakar, ja då kan man läsa mer hos t ex hos SeekingAlpha. Själv nöjer jag mig med en påse Tyrrels ibland från Coop vid Zinkensdamm... Och följer mina investeringsprinciper strikt framöver. För det här var ingen bra affär, och den räddades bara av uppköpet.

Och frågesporten: jo järnvägen byggdes en gång i tiden av Hersheys som använde för att transportera socker. Och än idag kallas tåget för Hersheys. 

söndag 25 november 2018

Revidering av portföljkriterierna


När jag läser mina kriterier ser jag att de inte i alla delar stämmer med hur jag tänker idag. Och det är också snart två år sedan jag gjorde en större revidering. Så dags att revidera!

1. Långsiktiga konurrensfördelar
Jag har strukit stark tillväxt. Långsiktiga konkurrensfördelar är grunden när jag investerar. Det här kriteriet innebär t ex att jag undviker teknikbolag där teknikskiften kan vara kritiska. Vill jag fånga teknikutvecklingen så blir det genom bolag som inte är beroende av en viss teknik, och som visar det i sin historik. Ett exempel är Micro Mechanics som tillverkar verktyg mm för halvledarindustrin. 

Bolag med stark tillväxt dominerar fortfarande portföljen, men jag kan också investera i företag som har starka konkurrensfördelar, men som inte är snabbväxande, framför allt om de är uppenbart undervärderade. Just inom den senare kategorin har jag gjort mina bästa affärer.

2. Historik av starkt kassaflöde som betalar eventuell utdelning, återköp av aktier och löpande investeringar
Ingen förändring. Jag lägger stor vikt vid kassaflödet. Bolag i portföljen som bryter mot de här principerna åker ut direkt, och så gjorde t ex Starbucks när man började att låna betydande summor för att göra  återköp. Normalt tittar jag minst 5 år tillbaka, men ofta är det också intressant att se hur man klarade finanskrisen.

3. God lönsamhet, med stark och stabil historik
Ingen förändring. God lönsamhet är ofta en tydlig indikation på starka konkurrensfördelar. Jag tittar på lönsamhet på eget kapital (ROE) och totala tillgångar (ROA).

4. Rimlig värdering
Nytt kriterie. Jag lägger större vikt än tidigare vid att värderingen är rimlig. Framför allt har exemplet Unilever Indonesia lärt mig att hög värdering innebär stor fallhöjd, och att inga vallgravar är säkra, inte ens de till synes helt uppenbara. Jag är helt enkelt inte längre beredd att betala lika mycket för ”fantastiska” vallgravar. Vad som är en rimlig värdering får bedömas från fall till fall. Jag är också mycket försiktig med att väga in framtida tillväxt när jag bedömer om värderingen är rimlig.

5. Stark balansräkning med låg skuldsättning, och historik av att prioritera återbetalning av lån framför t ex återköp av aktier
Ingen förändring. Det bolag som inte klarar det här kriteriet har ingen chans att komma in i min portfölj. Hög skuldsättning ökar risken. Normalt köper jag inte bolag som har nettoskuld/EBITDA>1.

6.  Jag förstår verksamheten och klarar av att följa den. Oförändrat. Jag vill förstå verksamheten, utan att behöva lägga massor av tid på att i grunden förstå t ex olika tekniker. Därför sorterar jag bort sådant som läkemedel, bioteknologi, mer avancerad teknik, IT, finansbolag och försäkringar. Jag väljer också bort företag som är beroende av världsmarknadspriser, som t ex för mineraler och jordbruksprodukter.

7. Verksamheten är långsiktigt hållbar sett till klimat/miljö, folkhälsa, fred och demokrati
Oförändrat. Klimat/miljö tar bort tex oljebolag, kolgruvor, flygbolag/flygplatser och vissa energibolag. Folkhälsa utesluter tobak och sprit (men vin, öl och socker klarar sig). Fred och demokrati stryker bland annat krigsmateriel. Här har jag ett gränsfall i mitt nya sydafrikanska innehav, men mer om det en annan vecka. Jag undviker också länder som inte är demokratier, men exponeringen mot Kina, liksom att bolag med säte i demokratiska länder kan handla i odemokratiska, gör det svårt att vara helt skarp här. 

Annars tror jag att jag fortsatt fixar att hålla koll på cirka 15 bolag, inget innehav ska vara mindre än 4 %, och inget större än 15 %. Normalt innebär det att jag säljer av när ett innehav går över 20 %, och köper till om det går under 3 %. Och jag vill fortsatt ha en god spridning både geografiskt och mellan olika branscher. 

Vad har du för kriterier för dina investeringar?

söndag 18 november 2018

Indonesien - vill ha exponeringen, men vill jag äga en bank?


Indonesien är intressant. Världens till befolkningen fjärde största land efter Kina, Indien, och USA. Dessutom, med en ung befolkning som växer lika snabbt som Indiens, och en snabbt växande medelklass. Samtidigt har man stora utmaningar i en bl a mycket eftersatt infrastruktur. Här gör den sittande presidenten dock stora investeringar. Satsningar görs också för att öka de utländska investeringarna, senast genom ett reformprogram som regeringen presenterade i veckan. Reglerna för utländskt ägande liberaliseras, och skatterabatter ges vid inversteringar och till exportföretag som behåller pengarna i landet.

Men det jag kanske gillar mest: landets företag har högst lönsamhet i Asien, men också bland de högsta värderingarna. Min teori: de knepiga kommunikationerna i det stora öriket, som för den som klarar av att hantera, ger goda förutsättningar att bygga fina vallgravar.

Jag har just nu ett innehav i landet: Bank Rakyat Indonesia (analysen vid köp). En av landets största banker, med den indonesiska staten som huvudägare. Jag tilltalas av att bara runt 1/3 av indonesierna har ett bankkonto, liksom av bankens fokus på mikrokrediter, som gör att man fint fångar en växande lägre medelklass. Här finns också mycket innovation för att nå kunder över hela landet, inte minst med hjälp av en helt egen satellit. 

Samtidigt: den indonesiska valutan har ingen hög status hos marknaden, och när det börjar skaka, som när de långa amerikanska räntorna tar kliv uppåt, ja då flödar pengarna ur landet. Och aktien svänger därefter. Klarar bolaget en riktigt stor påfrestning? Eller i alla fall, hur klarar aktien påfrestningarna?

Under asienkrisen på 90-talet gick banker i konkurs. För Bank Rakyat var det också nära när företagskrediterna havererade. Samtidigt klarade sig mikrokrediterna mycket bra, och insättningarna ökade kraftigt när privatpersoner inte längre litade på de kommersiella bankerna. Bank Rakyat överlevde krisen, med viss statlig hjälp. Efter det har banken framför allt fokuserat på mikrokrediter och privatlån, som också idag är mycket stabila.

Men sammantaget, jag känner mig inte lika säker på bolaget idag som när jag köpte och ökade...

Finns det några intressanta alternativ?

Telekom indonesia. Indonesiens motsvarighet till Telia, och mitt första indonesiska innehav. Dessutom det första bolag jag skrev om på bloggen. För något år sedan ett fantastiskt lönsamt bolag, med mer eller mindre monopolställning på landsbygden. På senare tid har dock konkurrensen tilltagit, och bolaget har fått sänka priserna ordentligt för att behålla marknadsandelar. Prislappen är betydligt lägre idag än när jag ägde för ett par sedan, men med dagens förutsättningar känner jag mig inte alls intresserad.

Unilever Indonesia. Bolaget som jag sålde under våren. Inget har hänt som gör att jag skulle bli intresserad igen. Bakom en till synes lägre värdering nu finns engångspost för avyttring av margarinproduktion och varumärken. 

Indofood cbp. Dominerar nudelmarknaden i Indonesien, och är på många sätt ett mycket fint bolag. Nudelkonsumtionen är dock påväg ner i stora delar av Asien, och jag vill ha bolag i portföljen som följer positiva megatrender, inte negativa. Även om bolaget jobbar på att bredda sig.

Ultrajaya. Dominerande mjölkproducent i landet där mjölkkonsumtionen fortfarande är mycket låg, men ökar. Utvecklingen i regionen bekräftar en sådan korrelation. Jag tycker dock att tillväxten i förhållande till prislappen är för låg, och dessutom finns det konkurrenter som knackar på, både i form av svenska Arla, och kanske i framtiden innovativa A2? Finns för övrigt i Gustavs portfölj. 

Bintang. Dominerande öltillverkare som Gustav skrivit om. Ett bolag med en fantastisk lönsamhet, som lätt skulle platsa i min portfölj. Men, alkohol i muslimska länder innebär direkt en stor politisk risk. I Indonesien förbjöds ölförsäljning för några år sedan i småbutiker, och det har påverkat bolaget. Än värre är kanske risken att en än mer restriktiv politik kan komma upp till debatt om relgionen blir viktigare och får större betydelse i politiken.

Nippon Indosari. Marknadsledande brödtillverkare som Gustavs skrivit om, och som på senare tid sett pressade marginaler, sannolikt till stor del beroende på hårdnande konkurrens. Tillväxt i förhållande pris håller inte, men bolaget kan vara värt att fortsätta följa. 

Bisi International. Ett intressant bolag, och
ett av de många indonesiska case som Gustav tittat påTillverkar grödor, och har som jag uppfattat gynnats starkt att regeringens kraftiga subventioner. Utvecklingen har sett fantastisk ut under några år, men har planat något på slutet. Det som hållit mig borta är dock vad jag uppfattar som ett politiskt beroende. En ny president, som inte tror lika starkt på subventionerna, kan innebära brutalt förändrade förutsättningar.

Ett par bolag med lite annan inrikting än konsument/mat/jordbruk är investmentbolaget Saratoga Investema (tack Gustav!) som dock i mina ögon ligger för tungt i naturresurser, och Intanwijaya international, ett värdecase som tillverkar kemikalien Formaldehyd. Den senare ser dock på flera sätt sårbar ut, inte minst för världsmarknadspriser och konkurrens.

Ekadharma. Dominerande tejptillverkare som finns i Gustavs portfölj. Bolaget har sådär halva marknaden (enligt i och för sig inte helt färska uppgifter), verkar behärska distributionen i det svårtillgängliga landet, och följer dessutom megatrenden med en e-handel som formligen exploderar i landet och regionen. Trots det är värderingen fortfarande låg (p/e 8), även om den stigit något efter den senaste fina rapporten. Balansräkningen är i min smak, tillväxten sett till omsättning ligger i runda tal på 15 %, både för 2018 (efter tre kvartal), och nästan lika mycket 2018. Ett helt klart intressant bolag, och det som talar emot är brist på information, och kombinationen maxcourtage och låg handel. 

Slutsats.  Jag ser stor potential i Indonesien och vill fortsatt ha ett innehav där. Dock ser jag inget självklart alternativ till Bank Rakyat, och jag överväger att ligga kvar, även om jag som sagt inte är lika övertygad som jag varit tidigare. 

Vad säger du om Indonesien? Och borde jag byta innehav?

söndag 11 november 2018

Fem försäljningar, tre lärdomar



Ibland är det bra att titta i backspegeln, för att lära av misstag och framgångar. Jag tog därför och tittade närmare på de fem försäljningar jag gjorde under första halvan av 2018. Och det finns helt klart saker att ta med sig.

Bolagen jag sålt:

Andrew Peller. Kanadensiskt vinbolag som låg i portföljen i drygt 2 år. Sammantaget blev det en riktigt bra affär, +80 % inkl utdelningar. Framför allt handlade det om en ordentlig uppvärdering, från runt p/e 12 till p/e 20, när bolaget tog sig in på radarskärmen. Jag sålde efter att bolaget gjort tre i mina ögon alltför dyra förvärv. Förtroendet för ledningen var skadat.

Titon Holdings. Brittisk tillverkare av framför allt spaltventiler för fönster, och med den huvudsakliga försäljningen i Storbritannien och Sydkorea. Sammantaget blev också det här en riktigt bra affär, +55 % på mindre än ett halvår. Liksom för Peller handlade det om en uppvärdering, här från mycket låga p/e 8 till p/e 13. Aktien stack (helt omotiverat) iväg i samband med att årsredovisningen presenterades, trots att siffrorna mm var kända sedan länge, och trots att det var första halvåret som imponerade.

B&C Speakers. Något av en parentes i portföljen. Sålde när bolaget förvärvade på lånade pengar efter att man bara några månader tidigare gjort en stor extrautdelning. Jag tappade tron på ledningen, och dessutom trodde jag inte på förvärven.

Unilever Indonesia. Den här försäljningen har jag filosoferat kring tidigare. Bolaget som har en fantastisk lönsamhet och historik, men också hade en brutal värdering, slutade tvärt att växa. Ledningen verkade tagen på sängen, och talade om att varumärkena inte längre spelade lika stor roll. Med p/e på över 50 är det långt ifrån ok. Jag såg tecknen efter Q4 2017, men sålde dumt nog inte. Jag gick nästan på kronan plus minus 0.

Stella Jones. Kanadensisk tillverkare av impregnerat timmer, framför allt för järnvägsslipers och elstolpar. Bolaget stod och stampade under de ca 2 åren det fanns i portföljen. Jag väntade på att bytet av gamla ruttna stolpar skulle sätta igång. Men det tog inte fart, och ledningen sa återkommande att det blir bättre snart. Det blev allt som allt några % på rätt sida inkl. utdelningar. 

Det jag tar med mig:

Leta bolag under radarn. Mina bästa affärer är bolag under radarn som uppvärderats. Till listan över de nu sålda kan jag  åtminstone lägga äppelodlare Scales, som gjort en liknande resa. Jag tror att det här är en kategori jag borde lägga mer tid på.

Hög värdering är alltid en risk. Marknaden betalar ibland massor för fantastiska vallgravar, men exemplet Unilever Indonesia visar för mig att en vallgrav aldrig är säker. Jag har efter den här affären blivit mycket mer skeptisk till att betala höga multiplar, även när det ser näst intill perfekt ut. 

Viktigt att hålla sig rationell. Ser du tydliga tecken på att utvecklingen inte går den väg du vill och hoppas, tro på din analys och sälj. Jag borde ha sålt Unilever Indonesia efter det första varningstecknet, som var tydligt. Och jag borde ha släppt Stella Jones när jag inte längre kände tilltro till ledningens förklaringar.

Hur tänker du? Och känner du igen dig?

söndag 21 oktober 2018

Högutdelare - skenbart säkra?


Många gånger beskrivs investering i högutdelare som något väldigt säkert. Men jag håller inte med. Varje gång jag möts av kommentarer som; "jag är försiktig, jag kör utdelningsinvestering" eller "jag får ju i alla fall min utdelning" så reagerar jag. Högutdelare är inte alls med självklarhet en strategi för riskminimering. Ibland kan det till och med vara tvärt om:

Ofta bolag med betydande skulder. Många av högutdelarna är fastighetsbolag (inte minst REIT i Nordamerika) eller energibolag. Bolag med tunga investeringar bakom, och därmed också en skuldsättning som är stor, eller i alla fall inte obetydlig. Även om marknaden ofta (men inte alltid) är stabil för de här bolagen, så är de inte okänsliga för räntehöjningar. En bara marginellt stigande ränta slår direkt på kassaflödet.

Ofta bolag på mogna marknader. Inte sällan finns högutdelare på mycket mogna marknader och/eller inom mogna tekniker, där man (helt riktigt) hellre delar ut än expanderar. Telekombolag som Telia är inte ovanliga inom kategorin. Men en mogen teknik, kan också vara en övergående teknik. Och bristen på tillväxt tala för att uppsidan är liten, samtidigt som nedsidan alltid finns där.

Utdelningsinvesteringen kräver precis som all investering en noggrann analys, t ex behöver man titta på:

Kassaflödet. Till att börja med, räcker kassaflödet för att betala utdelningen? Och räcker kassaflödet till de löpande investeringarna? Den första frågan är ett absolut måste, den andra kan vid fel svar väcka varningsklockor. Dessutom behöver man vara mycket försiktig med egendefinierade nyckeltal som "visar" att pengarna räcker. Det är i slutänden bara kassaflödet som räknas.

Skuldsättningen. Hög skuldsättning väcker varningsklockor. Gör en bedömning av hur en räntehöjning påverkar bolagets resultat och kassaflöde. Är skuldsättningen hög, är utdelningen också sannolikt sårbar.

Konkurrensfördelarna och lönsamheten. Hur ser bolagets lönsamhet ut, räknat som avkastning på eget kapital (ROE) eller tillgångar (ROA)? Låg lönsamhet talar för att konkurrensen är stor, och att varorna/tjänsterna är priskänsliga. Alternativt att verksamheten är mycket investeringstung. Men man bör också ha ögonen öppna för mycket hög lönsamhet. Bolag som delar ut stort kan minska sitt egna kapital alltför mycket, och med det dopa framför allt avkastningen på eget kapital (ROE).

Utdelningen vs tillväxt och investeringar. Visst är det så att utdelning i någon mån är ett tecken på att ett bolag mår bra. Men det krävs mer analys än så. Ett bolag som växer snabbt och ändå delar ut stort väcker t ex helt klart frågor. Inte osannolikt resulterar upplägget i växande skulder.

Så, investering i högutdelare är inte ett alternativ till kassa. Och riskerna finns där, även om utdelningen stabilt tickar in varje kvartal eller månad. Skenet kan bedra. Ser det inte bra ut bakom fasaden, kan stabiliteten snart förbytas i besvikelse. Med det sagt, högutdelare kan absolut vara intressanta, i min egen portfölj finns Vitreous Glass, en på många sätt fascinerande utdelare!

Gillar du högutdelare? Och hur gör du din analys?

söndag 14 oktober 2018

Brampton Brick - tegel tegel på väggen där...


Brampton Brick som dominerar tegelproduktionen i kanadensiska Ontario är väl inte det innehav som det slår mest gnistor kring. Och trots en i huvudsak fin utveckling, den senaste rapporten var t ex klart stark, så står aktien och stampar. Ser man ett år bakåt har aktien snarast tappat i värde. Tittar man på värderingen så handlas bolaget till  p/e 6 justerat, för en nedskrivning i verksamheten i USA. Eller till p/b 0,5-0,6, där en tung del i balansräkningen är mark för utvinning av lera. 

Allt sammantaget ställer jag mig frågan, är bolaget värt sin plats i portföljen?

Har grävt lite:

Byggboom i Kanada, Ontario. Byggandet har de senaste åren slagit ständigt nya rekord mätt som beslutade byggnadstillstånd. Den senaste statistiken är dock inte entydig; i landet som helhet ökar fortsatt  antalet byggnadstillstånd svagt, men sjunker för bostäder för tredje månaden i rad. I Ontario, där Brampton har huvuddelen av omsättningen, minskar antalet beviljade byggnadstillånd. 

Bygga ny fabrik. Brampton har i bagaget en historia med en misslyckad joint venture i en reningsanläggning som kostat företaget en hel del. Företaget har dock inte haft några kostnader på senare tid, och anläggningen har hyrts ut till helt annan verksamhet. I rapporten för Q1 kunde man dock läsa att bolaget köpt upp den andra partens del och: 

"The Company intends on initially developing a portion of this site into a state-of-the-art landscape and concrete masonry production facility, thus expanding the capacity of the Company’s concrete plant network that was constrained in 2017. "

Men är det verkligen rätt läge att storinvestera när byggboomen i Kanada kanske t o m passerat sin topp? Och det finns ingen stor kassa. Jag ställer mig minst sagt mycket tveksam.

Fått nej till exploatering. Företaget har sedan flera år haft en ansökan för behandling i Bramptons kommunfullmäktige om godkännande av exploatering av lera. Efter många turer drog dock bolaget tillbaka sin ansökan. Marken verkar vara ett naturområde, och är nog inte aktuell för annan exploatering, så kanske kan det komma en nedskrivning. Å andra sidan utgör den bara ungefär en femtedel av all mark som exploateras, eller cirka en tiondel av företagets all mark. Så det bör i det stora hela inte skada balansräkningen mer än marginellt.

Stort ägande i dödsbo sedan 2014. Större delen av de rösttunga A-aktierna finns sedan 2014 i ett dödsbo, efter att VD:s mor avlidit. Men det är fyra år sedan, och även om jag inte har full överblick över hur familjen ser ut, så väcker det såklart frågor. Är familjen inte överens om vad de ska göra med sitt ägande. Kan man vara en uppköpskandidat?

Kundfordringar som gått över tiden. Nästan hälften av alla kundfordringar har gått över tiden. Även om det handlar om bara 0-3 månader för nästan alla, så är det ett dåligt tecken. Och det har skett en viss ökning de senaste åren. Viker konkunkturen kan det här bli jobbigt, så det är verkligen något att hålla ögonen på.

Stora värden i bolaget. Även om det finns en del frågetecken, finns det också en hel del värden i bolaget som alltså handlas runt 55 % av eget kapital. Aktiens värde motsvarar 3/4 av markvärdena. Och samtidigt är det ett företag som dominerar sin marknad, växer, och är lönsamt. Så jag stannar kvar, och kanske skulle ett uppköp vara det bästa som kan hända?

Vad tror du?

söndag 23 september 2018

Min checklista för ett bolags finanser


Starka finanser är en viktig del när jag väljer vad jag vill investera i. För mig handlar det i grunden om riskminimering. Och i mina kriterier sammanfattar jag det här i två punkter:

”Historik av starkt kassaflöde som betalar eventuell utdelning, återköp av aktier och löpande investeringar”


”Stark balansräkning och historik av att prioritera återbetalning av lån framför t ex återköp av aktier”

Kassaflödet ska vara starkt. Det här har jag utvecklat i ett tidigare inlägg,  men kortfattat är det viktigt att vinsten omvandlas till faktiska pengar som kan investeras eller delas ut. Kassaflödet visar bättre än något annat hur stark intjäningen är. En resultaträkning kan man alltid arbeta kreativt med (såklart inom definierade gränser), men ett kassaflöde är vad det är. Det gäller dels att generera vinst, men det gäller också att ta betalt, att inte ha för långa betalningstider från kunderna (kundfordringar), och att inte låta lagren växa. 

Kassaflödet från verksamheten ska såklart vara positivt, och betala både löpande investeringar, utdelningar och återköp. Och jag vill att det ser ut så också historiskt, åtminstone 5 år tillbaka. Jag vill också att bolagen har en plan för hur man använder sitt kassaflödet. Ett bolag som t ex ena året gör en stor extrautdelning, och nästa år gör ett större förvärv på lånade pengar, har skadat sitt förtroende hos mig. 

Skulderna ska vara låga. Och det kan såklart mätas på olika sätt. Helst vill jag att bolagen ska vara skuldfria, men ibland kan det kan också finnas goda skäl till att man i rimlig omfattning lånar till en större investering eller ett förvärv. Här har jag en tumregel: nettoskuld/EBITDA ska inte vara större än 1. Måttet ger en indikation hur tungt räntekostnaderna väger. Ett högt mått, och det kan bli jobbigt om räntorna stiger.

Leasing. Även om skulderna är låga, kan det finnas andra åtaganden genom leasingkontrakt av olika slag. Ska inte glömmas bort, men det är heller inte helt okomplicerat att analysera.

Kundfordringar och lager. Är mer intressant än man kan tro. Kundfordringar, dvs det kunderna är skyldiga företaget, kan ge en bild över ur starkt verksamheten går. Ökande kundfordringar kan tala för att man har svårare att sälja sina varor eller tjänster. För att det inte ska synas på omsättningen kan företaget då ge mer generösa betalningsvillkor till kunderna. Man bör hålla koll på nivåerna i balansräkningen, men också noterna om fordringarnas ålder. Blir fordringarna allt äldre kan det indikera att kunderna har svårt att betala, och nedskrivningar kan komma som slår på resultatet.

Lagrets utveckling är det också värt att hålla koll på. Ett växande lager visar att företaget producerar mer än man säljer. Det kan såklart bero på att man förbereder för en expansion, men det kan också handla om att man helt enkelt producerar för mycket, och hoppas på att marknaden snart ska vända. En längre trend här gäller det att vara vaksam på. Företaget kan tvingas rea ut eller i värsta fall göra nedskrivningar.

Det finns också annat i balansräkningen som man bör hålla koll på. T ex goodwill som inte bör vara för stor. 

När jag analyserar tittar jag på en helhet. Bolag som brister i någon del har svårt att komma in i min portfölj.

Så gör jag, hur gör du?

söndag 16 september 2018

Schweiz, inga genvägar till framgång


Schweiziska företag är inget jag tittat på tidigare. Men det kanske jag borde ha gjort, för här finns långa rader av bolag som dominerar relativt små nischer, och dessutom med finanser som uppfyller varje kommatecken i mina kriterier. Det fina är att några av dem också är riktigt bra ingångar till Asien.

Jag har under sommaren (tillsammans med Gustavs aktieblogg) tittat på fyra nischade schweiziska marknadsledare, alla innovativa teknik/verkstadsföretag, och alla i gränslandet större smallcap till mindre midcap (1-4 miljarder USD i marketcap). Och när vi talar marknadsledare är det allt från dominerande bolag med en andel på världsmarknaden på över 50 %, eller bolag som dominerar i någon världsdel, till de som är #1 eller 2 inom några närliggande nischer. I mina ögon talar vi om Hidden Champions.

Hur kan ett land med världens kanske starkaste valuta, lyckas med att också producera världsledande, dominerande kvalitetsbolag? Vad har de här bolagen gemensamt?

1. Satsar på forskning, inga genvägar till framgång. De här bolagen satsar alla 5-8 % av omsättningen i forskning och utveckling. Och det är riktigt mycket. Jämför vi med svenska innovativa bolag inom snarlika branscher så satsade Atlas Copco drygt 3 % av omsättningen 2017, och Trelleborg 1,5 %. Och visst är det betydligt större bolag, framför allt Atlas, men skillnaderna är å andra sidan också mycket stora.

2. Förvärvar i begränsad omfattning. Alla de här bolagen förvärvar i begränsad omfattning, och det handlar då i huvudsak om förhållandevis små bolag, som jag uppfattar har någon teknik eller metod som har fina synergier med bolagets befintliga verksamhet. Kort sagt: man köper sig inte till marknadsandelar, man jobbar upp en förädlingsnivå som gör att man kan ta betalt.

3. Fantastiska finanser. Sist men inte minst, det är säkert bekant att Schweiz är ett konservativt land, så även när man kommer till företag. Alla de här bolagen har fantastiska finanser. Balansräkningarna är alla riktigt starka, från stor nettokassa, till en mycket liten nettoskuldsättning. Kassaflödena är såklart starka, och lönsamheten mätt som ROE genomgående >20 %. Ett par av bolagen touchar 50. Och då är det som sagt skuldfria bolag. Prislapparna ligger från knappt p/e 20 till drygt 30.

4. Högt styckepris på aktierna. Här splittar man inte i tid och otid. Aktier som kostar från 1000 CHF och uppåt är snarast det normala. Och vissa kostar ännu långt mycket mer, uppåt 50000 kr per aktie är inte alls ovanligt. Det här lär knappast gynna snabb värdestegring, men här är det långsiktigt värdeskapande som gäller.

Ska man sammanfatta: de här schweiziska bolagen har insett att det inte finns några genvägar. Man måste helt enkelt vara bäst. Bara då kan man ta ordentligt betalt. Högt förädlingsvärde är ordet, så bygger man vallgrav. Och man vet att man ska hålla ordning och reda på finanserna.

Sist men inte minst, courtaget: Hos Avanza är det maxcourtage 749 kr som gäller för Schweiz, men hos Nordea startar det på 1 CHF. Dock verkar valutaomräkningen vara något sämre.

Jag gillar det här. Under hösten kommer ett par tre exempel. Ett av dessa finns redan i portföljen.

söndag 9 september 2018

Min röst: för ett öppet samhälle


Det här är en aktieblogg, och jag har allt sedan jag startade den sommaren 2016 varit i det närmaste helt konsekvent i att inte diskutera politik. Ett undantag var när Donald Trump valdes till president samma höst, då jag skrev om mina farhågor inför den kommande presidentperioden. Idag ligger "vad var det jag sa" nära till hands.

Idag är en viktig dag, idag ska vi alla som är röstberättigade välja våra representanter till riksdag, landsting/regioner, och kommuner. Det är ett val som såklart, liksom alltid, handlar som skillnader i synen på hur vårt samhälle ska organiseras, om  skatter, socialförsäkringar och balansen mellan privat och offentligt. Men den här valrörelsen har också kommit att bli ett värderingsval med helt andra skärningar.

Förutom de traditionella vänster/höger-frågorna (och jag lovar, jag har åsikter!) handlar det här valet för mig om hur vi ska se på oss själva och världen. Om vi ska se oss som en del av världen, eller gräva ner oss i vad som skiljer oss från andra. Om vi ska stänga gränser, och bygga murar, eller faktiskt tro på människor. Oavsett ursprung.

Vårt samhälle har formats under årtusenden och århundraden genom handel och influenser från olika kulturer, och inte minst genom människor som bosatt sig här; tyska köpmän och hantverkare på 1400- och 1500-talen, valloner på 1600-talet, sydeuropéer på 1900-talet. Karl XII:s fälttåg under början av 1700-talet och influenser från Turkiet (kåldolmarna!?), och Gustav III franska influenser under senare delen av samma århundrade, är andra exempel. Det samhälle vi lever i idag är en blandning av allt detta och lite till. Och det är vår styrka.

Ja bara en sådan sak som att Jimmie Åkessons favoriträtt är Pizza (dessutom med jalapeños!). Den hade han aldrig fått om hans idéer varit svensk politik under efterkrigstiden. Nej myten om en "svensk" kultur med knätofsar och annat är just bara en myt. Den har aldrig funnits.

Sverige är ett land som är beroende av sin omvärld, som är beroende handel och utbyte för utveckling och framgång. Det Sverige vill jag leva i också framöver. Ett öppet Sverige, som är en del av Europa och världen. Det är en viktig sak för mig när jag idag går till vallokalen.

Lycka till med ditt val!

söndag 2 september 2018

Vågar man lita på Emerging Markets när valutorna faller?


I början av augusti hade vi några turbulenta dagar på finansmarknadarerna, i alla fall på sina håll. För när Trump lät konflikten med Turkiet eskalera, så spred sig valutaoron snart över världen, och länder som Sydafrika, Mexiko och Indonesien fick under några dagar känna av svallvågorna. Oron lade sig, men efter ett par veckor blåste det upp igen, den här gången med början i Argentina, och den sydafrikanska randen har fortsatt att falla.  

Men även Sverige är gungigt, i alla fall för utländska investerare, med en krona som i veckan nådde sin lägsta nivå mot Euron sedan finanskrisen. Politisk osäkerhet inför valet verkar vara en anledning. 

Hur börjar en valuta/skuldkris? Ja när börjar pengarna att flöda ut ur ett land? Det korta svaret: När marknaden ser att avkastningen inte är tillräcklig relativt alternativen, och relativt risken. 

De låga räntorna i västvärlden bidrar till att kapital söker sig till länder som kan erbjuda högre avskastning. När de västerländska räntorna sedan stiger, som när den 10-åriga USA-räntan började röra sig uppåt under våren, ja då förändras åter förutsättningarna, och kapitalflödena går i västlig riktning. Valutorna försvagas när kapitalet flödar ut, och har man då en stor skuldsättning i utländska valuta, ja då kan kan det bli riktigt skakigt. Skulden räknat i inhemsk valuta stiger, och samma sak gör såklart räntekostnaderna. 

Skuldsättningen ökar. Välbekanta Turkiet, och Argentina, som dessutom nyligen tvingades söka hjälp hos IMF, är två exempel på länder där skuldsättningen i utländsk valuta är hög. Och det är som sagt just då som det blir farligt. I Argentina är nästan 2/3 av företagens och det offentligas skuld i utländsk valuta, i Turkiet 56 %. Men de är inte de enda länderna. Sammantaget på emergin markets har skuldsättningen i utländsk valuta mer än fördubblats på 10 år.

Men länderna bättre rustade? Å ena sida ökar skuldsättningen, å andra sidan förefaller Emerging Markets idag stå stå starkare än vid tidigare kriser. Ett exempel är krediter från utländska långivare som räknas i den inhemska valutan. Här är Indien ett intressant exempel. En återkommande kommentar är också att länderna står bättre rustade när en kris väl uppstår, har bättre banksystem idag, och större valutareserver. Men alla håller inte med, t ex inte den välkände amerikanske ekonomen Krugman.

Ja det här är svåra frågor. Mina slutsatser efter genomgången är att inte öka andelen bank på exotiska marknader, att fortsätta differentiera inte bara mellan branscher, utan även mellan valutor och regioner. För trots allt: utvecklingen finns inte i väst!

Sist men inte minst, tipsar om två mycket läsvärda artiklar (länk 1länk 2)  som inspirerade mig till det här inlägget. 

Vad säger du om Emerging Markets? Och Sverige?

söndag 19 augusti 2018

Portföljuppdatering - vad har hänt under sommaren?


Sommaruppehållet blev långt! Nästan två månader, med ett litet avbrott på mitten när jag inte kunde låta bli att skriva några rader om sommarheta bolag. Annars har det blivit mest sol, bad och avkoppling här hemma. Och emellanåt, jakt efter nya case! Och jag har fått jobba!

Men först, portföljen så som den ser ut just nu. Inget bolag har fått lämna portföljen, men två nya har kommit in. Det ena ett litet innovativt kanadensiskt bolag (som jag på allmän begäran) skriver om nästa vecka, det andra en förhållandevis liten schweizisk marknadsledare. Den och lite annat schweiziskt blir det också inlägg om framöver.

Tittar man på utvecklingen står portföljen och stampar. Precis som i slutet av juni ligger jag ett par procent plus. Bakom den stabiliteten döljer sig en hel del rörelse, såklart både uppåt och nedåt, men också ren volatilitet. Bland annat i handelskrigens spår. Ett annat sätt att beskriva utveckling är att Mexiko hållit portföljen uppe. 

Rapporterna har varit blandade, men de viktigaste återstår ännu, och kommer under de närmaste två veckorna. Jag uppdaterar under ”status innehav” så snart jag gått på djupet. 

Ska man säga något mer om letandet under sommaren började jag med att plöja Torontos lilla lista (Venture) från A-Z. Ett napp blev det där (som sagt), och kanske finns ytterligare ett att skriva om. Sedan fortsatte jag i Singapore, i förstå hand på jakt efter små fina industribolag. Där trodde jag först att jag hittat något riktigt intressant när jag fann den indiska, snabbväxande pigmenttillverkaren mm Meghmani. Tills jag förstod att företaget beslutat att avnotera i Singapore. (Det har man jobbat på i ett år sådär, och det verkar lättare sagt än gjort, men ändå.) Inspirerad av Indien gick jag sedan igenom indiska bolag i Luxemburg (och de är några), men utan framgång. Och tillslut landade jag på börsen i Schweiz som jag sedan plöjt på små fina marknadsledare. Och det finns några! 

Vad tittar jag efter nu? Inte så mycket faktiskt. Skriver på några inlägg om de bolag jag hittat, och lite annat. Sen funderar jag på att åter titta i Australien och Nya Zealand, och på min exponering mot Latinamerika. Och så skulle jag vilja banta portföljen med ett par innehav. 

Vad säger du om portföljen?

onsdag 18 juli 2018

Dryckesbolag hett i hettan?

Oj vilken värme, ja så varmt att man nästan får värmeslag! Efter att ha sett den tomma dryckeshyllan i livsmedelsbutiken är det lätt att inse: det här kommer synas i en del resultaträkningar i Q2... Men vilka är då (dryckes)bolagen?

CarlsbergEtt av de ledande dryckesbolagen här hemma med ett brett sortiment, här finns t ex Pripps blå och Ramlösa. Västeuropa dominerar omsättningen stort, och en riktigt bra sommar i Norden bör helt kart synas i Q2. P/e 20 och ingen tillväxt känns annars inte så värst intressant, även om man då också får del av en fin verksamhet i Malaysia, som är värd ett eget inlägg.

Kopparbergs säger såklart många, och nog borde företaget med sådär 25-30 % av försäljningen i Sverige få en liten kick av hettan. Dessutom har man en betydande försäljning i Storbritannien där vädret också på sina håll kan inbjuda till fin försäljning. Ska inte ge mig på att analysera bolaget mer än att konstatera att rapporterna är fortsatt snåla på info, och till p/e runt 25 är jag (utifrån det lilla jag sett) inte alls intresserad.

En snabbtitt på den brittiska väderkartan gör inte bara Kopparbergs intressant, även ett bolag som A G Barr, med starkt varumärk som Rubicon. Dessutom med "narrow moat" enligt Morningstar. Hettan kan nog synas även här för Q2, i bolaget som annars växer rätt trögt och värderas ungefär som Carlsberg.

Fever tree är en annan britt som kan gynnas av värmen: snabbväxande premiumtillverkare av tonic mm, har "wide moat" enligt Morningstar. Finanserna är fina, lönsamheten mycket god, men priset är också högt, och sjunker inte i mina ögon tillräckligt snabbt. Är också rädd att värderingen påverkas av att det är en "hipp" sektor. 

Det här var bara några snabba rader, sånt som fanns i huvudet. Det finns säkerligen många fler, och även andra branscher... Kanske lite glass? 

Vet du något hett? 

Allt gott från hängmattan. 

torsdag 28 juni 2018

Regn, sol, och sommaruppehåll


Dags för sommaruppehåll. Förra året blev det kort, i år lite längre. Skafferiet är inte som förra sommaren fyllt med spännande case. För övrigt skulle det behövas någon liten framgång i portföljen, de senaste månaderna har inte bjudit på så många sådana. Kanske kan sommaren ändra på det?

Trögt halvår. Några dagar återstår av första halvåret, men om inget dramatiskt händer stannar portföljen runt nollan. Och då är dessutom valutaeffekterna positiva. Självfallet hade jag hoppats på en bättre utveckling på flera håll, men det ska tilläggas att det i huvudsak handlar om en trög kursutveckling. Bolagen har i det stora hela presterat bra, eller i alla fall enligt förväntan. 

Sol och regn. Vårens solskenshistorier är A2 milk och Titon Holdings, tillverkare av spaltventiler. A2 redovisade ett fantastiskt första halvår, och inledde ett mycket intressant samarbete. Titon drog iväg ordentligt när marknaden sent upptäckte att förra året varit fantastiskt. Bolaget fick lämna portföljen med drygt +50 % på några månader 

Annars tyngs självförtroendet lite av utvecklingen för Unilever Indonesia som fick lämna portföljen. Bank Rakyat har skakat ordentligt när de långa USA-räntorna stigit. Volatilt kan man sammanfatta, och just nu mest neråt. De mexikanska bolagen Femsa och Gruma, har gått trögt inför det stundande presidentvalet, och Micro Mechanics, Singapore, har tappat trots en i mina ögon fin utveckling. I Singapore tyngdes dessutom Straco av att pariserhjulet Singapore Flyer fick stänga ett helt kvartal pga tekniska problem. 

I Sydafrika började året bra med en stark uppgång för Shoprite, som dock sedan fallit tillbaka. Det andra Sydafrikansk innehavet Italtile står och stampar kursmässigt, liksom bl a nya zeeländska Scales och australiensiska Sealink, där dock ett avfärdat uppköpsbud bättrat på kursen lite. Det ska dock tilläggas att alla dessa redovisar halvårsvis. 

Den största besvikelsen av alla är dock malaysiska Superlon som tog plats i portföljen för bara någon vecka sedan. Den senaste rapporten som kom i torsdags var en riktig besvikelse. Även om det var väntat att högre råvarupriser och negativ valuta skulle påverka, så var det inte väntat att vinsten skulle sjunka med runt 80 %. Kursen störtdök med ca 18 % på midsommarafton, och gjorde det redan tröga halvåret ännu lite mörkare. Där ligger jag nu drygt -20 %.

Sålt Logistec, ökat i Shoprite. Jag har en tid stört mig på att bolaget är mycket snålt med information. Efter att man på senare tid gått på shoppingrunda borde man verkligen bjuda på någon siffra för jämförbara delar. Men icke. Är dessutom inte så förtjust i att man dragit på sig en del skulder. Drygt +40 % blev vinsten. Med delar av pengarna har jag dubblat innehavet i Shoprite.  En uppdaterad portföljsammansättning kommer inom kort. 

Inspirationen inte på topp. Efter ett segt första halvår får jag väl erkänna att inspirationen inte är på topp. Men hoppas att sommaren kan ändra på det. Och känner jag mig själv så sitter jag där och letar case igen om ett par veckor. Vi får se. Hoppas hur som helst på ett bättre andra halvår. Förra året låg sådär halva uppgången i december!

Ha en skön sommar, på återseende i augusti!

söndag 17 juni 2018

Hög avkastning till varje pris?


Lite inspirerad av Långsiktig investerings läsvärda inlägg om ROE, återbäring på eget kapital, bestämde jag mig för att försöka sammanfatta min syn på saken. Och egentligen handlar inlägget om min grundsyn: företag ska inte vara anorektiska i sin hantering av det egna kapitalet.

Ett företags effektivitet kan mätas på olika sätt. Två vanliga nyckeltal är ROE, Return on Equity, och ROA, Return on Assets. Enkelt sammanfattat: nettovinsten dividerat med eget kapital (eller med andra ord, ägarnas kapital) respektive de totala tillgångarna. Båda beskriver, men på olika sätt, hur effektivt företaget använder sitt kapital. Ett högt nyckeltal talar för att bolaget har starka konkurrensfördelar, och liten konkurrens. Man kan helt enkelt ta bra betalt för sina produkter eller tjänster. 

Så långt inga problem. Men att utöver det styra mot dessa nyckeltal, och framför allt ROE, kan också  skapa bolag som är mer sårbara. I alla fall om man gör det genom att minska det egna kapitalet. Allra tydligast blir det när man tittar på hur ett företag finansierar sin expansion.

Ett företag kan finansiera sina investeringar på enkelt beskrivet tre sätt; kassaflödet från verksamheten, tillskott från ägarna/tillföra nya ägare (nyemission) eller lån. Vilken väg man använder påverkar ROE, men inte ROA. 

Nyemission eller lån? Vid en nyemission ger företaget ut nya aktier. Vinsten ska då fördelas på fler aktier och ett större eget kapital. Kassaflödet försvagas om företaget ska fortsätta att dela ut lika mycket per aktie. Tar företaget ett lån får man såklart istället en räntekostnad, som likaså påverkar kassaflödet. Men det egna kapitalet ökar inte.

Eftersom marknaden värderar vinst per aktie och ROE högt väljer många företag att finansiera sina investeringar och förvärv med lånade pengar. Framför allt i tider då räntan är låg. 

Men är det verkligen bättre att låna av banken än av aktieägarna? Ja för så kan man faktiskt beskriva en nyemisson. Nej jag tycker ju ofta inte det. Framför allt kan det bli väldigt mycket jobbigare i svåra tider. Aktieutdelningen kan alltid sänkas av bolaget, men räntekostnaden är vad den är. 

ROE drivkraft för ett litet eget kapital. Företag som eftersträvar högt ROE drivs inte bara mot högre skuldsättning. De drivs också mot att dela ut mer än de  borde. Och de drivs mot att köpa tillbaka aktier, ibland på lånade pengar. Vissa gör vad som helst för att bli eller förbli Dividend Champions. Kort och gott: man behöver analysera balansräkning mycket noga innan man låter sig imponeras av ett högt ROE.

Jag värderar nog stabilitet högre än vad marknaden i genomsnitt gör. Och jag värderar långsiktighet. Därför gillar jag skuldfria bolag med ett starkt eget kapital. Därför gillar jag bolag med kassa. Därför tycker jag att bolag ska ta det lugnt med utdelningen. Och allt detta är sådant som sänker ROE och ROA, och framför allt ROE. Så nej, inte hög avkastning till vilket pris som helst. Inte för mig. 

Hur tänker du kring dessa nyckeltal? Hellre titta på ROA än ROE?

söndag 3 juni 2018

Urbaniseringen förändrar världen


Befolkningsutveckling och växande medelklass är viktiga megatrender för växande företag. Och en gemensam nämnare är urbaniseringen, och växande städer. 2050 beräknas 75 % av världens befolkning bo i städer, mot 50 % idag, och det är i Asien och Afrika som utvecklingen exploderar. Redan idag bor närmare en halv miljard i Afrikas städer, och prognosen är att den siffran kommer att fördubblas på 25 år. Nigerias huvudstad Lagos var 1960 en stad i storlek med Uppsala kommun, idag är befolkningen 20 miljoner. Kongos huvudstad Kinshasa har gjort en liknande resa, och kinesiska Shenzhen med 16 miljoner invånare idag fanns knappt 1950. Listan kan göras hur lång som helst.

Risker och möjligheter. Urbaniseringen är dock inte okomplicerad. I vissa fall leder den till städer som snarast kan beskrivas som monster utan infrastruktur och med gigantiska slumområden. Ett av de kanske mest målande exemplen verkar vara Kinshasa i Kongo. Men på totalen är ändå siffrorna tydliga, sammantaget står världens städer för 85 % av BNP. Och skillnaden mellan stad och landsbygd är tydligare i u-världen än  i väst, den dubbla BNP:n per capita är inte ovanlig.

Vilka sektorer och företag fångar urbaniseringen?

(Och när det kommer till specifika företag har jag ingen högre ambition än att bedöma bolag jag redan har hygglig koll på...)

Till att börja med såklart fastigheter, och byggbolag, när infrastruktur och bostäder ska konstrueras. I Afrika kan den djärve investera i Texaf med marktillgångar och exploatering i Kinshasa (Gustavs aktieblogg har skrivit intressant om bolaget.) Mer tilltalande i mina ögon är dock Italtile, dominant inom badrum i Sydafrika, och med ambitioner i intressanta östra Afrika. I Asien har jag varit lite nyfiken på Malaysiska Econpile som pålar för både infrastruktur och fastigheter. Mycket god lönsamhet och fina nyckeltal lockar, men är rädd att man befinner sig på toppen. Byggbolag i Indonesian, kan också vara ett intressant fält att titta vidare på. Både Malaysia och Indonesien gör nämligen stora satsningar i infrastruktur, om än från mycket olika nivåer. Ett bolag som Superlon, som jag skrev om förra veckan, borde också gynnas av urbaniseringen. Tänker också på bolag som finska hisstillverkaren Kone, och Skellefteå-baserade Alimak, som tillverkar byggmissar mm.

Även energianvändningen påverkas dramatiskt av urbaniseringen. En bredare forskningsstudie visar att världens städer (med som sagt ca hälften av världens befolkning) står för 67-76 % av energiförbrukningen. Annars är studierna många, och säkert inte helt entydiga kvantitativt. En studie från/för Kina visar t ex att boende i städer förbrukar 50 % mer energi än boende på landsbygden. Bolag som kan producera hållbar energi borde ligga helt rätt tänker jag? Något förslag?

Självklart påverkas också transportmönster. Inte bara av människor, utan också av t ex  mat som inte längre kan produceras lika lokalt. Hållbara transporter, och logistik borde vara sektorer som gynnas? Liksom vattenförsörjning?

Men det är inte bara byggande, infrastruktur och energiförsörjning som påverkas. Med en växande stadsbefolkningen kommer också nya konsumtionsmönster, även om det inte alla gånger är helt lätt att skilja på vad som följer av urbanisering, och vad som kommer av en högre ekonomisk standard.

Kina t ex kan man konstatera att biografmarknaden är på snabb frammarsch, men även t ex bakverk, choklad/godis, frusen mat, gym, och läkemedel visare tvåsiffrig tillväxt. I alla fall om utvecklingen åren 2014-15 är representativ. Här tänker jag först på B&C speakers, den italienska högtalartillverkaren som är riktigt stor på högtalarelement för avancerade högtalare till bl a biografer. Jag övergav bolaget, men kanske är det dags att överväga en comeback? Och så faller tanken på Starbucks och kaféer i de framväxande storstäderna.

I mycket fattiga länder går en stor del av konsumtionen till livsmedel. Och med urbaniseringen följer att traditionell gatuhandel delvis ersätts av butiker som i väst. Här tänker jag att Sydafrikanska Shoprite som bl a lyckats väl i Nigeria ligger rätt.

Det var en kort reflektion om urbaniseringen, och vilka investeringar som kan vara intressanta i dess spår. Vad tänker du? Och har du kanske några förslag på intressanta investeringar?

söndag 20 maj 2018

No logo - var finns logiken?


Vi är många som letar efter bolag med vallgravar. Ibland betalar vi dyrt för sådana vi tror är huggna i sten, ibland försöker vi hitta ”oupptäckta”. Jag har själv gjort båda delarna. Den senaste tiden har jag dock blivit fundersam kring de dyra och ”säkra”, är de alla gånger så säkra? Eller är den verklighet som Naomi Klein så frustrerat skrev om i den samhällskritiska best sellern ”No Logo” nu historia?

Mina funderingar började med ett uttalande från Unilever Indonesias vd om att de västerländska varumärkena inte längre är lika självklara vinnare i u-världen. Och fortsatte med den negativa utvecklingen för samma bolag, kombinerat med kommentarer från moderbolaget Unilevers CFO, 

”We are not so competitive in Personal Care in Southeast Asia. Indonesia would be an example of that. And again, it continues to be the local players who are winning in Home and Personal Care there”

Det var ett uttalande som för övrigt bidrog till att jag sålde. 

Lokala stämningar, och e-handel. Jag blev såklart nyfiken på om Unilevers kommentarer bara var dåliga bortförklaringar från företaget, eller om det finns något mer generellt bakom? Och det behövdes inte mycket sökande på nätet för att konstatera att förutsättningarna för konsumentbolag i grunden verkar ha förändrats. En rad exempel dyker upp, som det indonesiska kaffeföretag Luwak (Javaprima Abadi) som på allvar utmanar Nestle, och det kinesiska Pechoin som utmanar L'Oreal. Det finns dessutom undersökningar som visar att företagsledare för multinationella företag i stor utsträckning ser lokala aktörer som de mest effektiva konkurrenterna på emerging markets.

Väldigt mycket verkar handla om att de mindre (som snart inte är så små), och lokala bolagen på ett annat sätt än jättarna fångar de lokala stämningarna, och har varit snabbare och mer effektiva på att använda de sociala mediernas möjligheter. Dessutom verkar det handla om hur man jobbar med e-handel, där giganterna fortfarande mer förlitar sig på fysisk handel.

Bilden att de lokala aktörerna är bättre på att fånga det lokala bekräftas också i en rapport från analysföretaget Nielsen (2016).Tre av fem konsumenter i Sydostasien anser t ex att lokala varumärken är bäst anpassade till deras önskemål och smak. Skillnaderna mellan olika länder är dock stora, och i ett fragmenterat land som Indonesien blir den lokala kunskapen särskilt värdefull. Thailand är annars den marknad där de lokala varumärkena växer allra snabbast. I rapporten konstateras också att de lokala konsumentbolagen numera växer snabbare inom de lönsamma premiumsegmenten, traditionellt de gamla giganternas kassakor. 

Att det är svårare tider för västerländska företag och varumärken på emerging markets bekräftas också i en rad rapporter från Boston Consulting Group, som bl a konstaterar att det fortfarande finns goda möjligheter för de företag som agerar rätt.

Kineserna köper mer lokalt. En slutsats som är särskilt är värd att ta med är att kineserna i minskad omfattning verkar föredra utländska varumärken, från 85 % 2011, till hälften idag. 

Mina slutsatser. Det verkar generellt ha blivit tuffare för globala varumärken och bolag, och det går inte längre att lita på att de slår sig fram på alla marknader. Den premiumvärdering som traditionellt funnits är inte alltid motiverad, när lokal kunskap kombinerad med digitala kanaler överbryggar gamla vallgravar. 

Med det inte sagt att de starka varumärkenas tid är över, men det är kanske (delvis) nya varumärken som kommer att dominera, och det kanske blir fler, när lokala och regionala varumärken utmanar och ibland tar över. Kanske har vi också en snabbare omsättningstakt att se fram emot? Eller klarar de multinationella företagen sig genom att förvärva de lokala? Verkligheten har förändrats, och logiken är en delvis annan. Tror jag.

söndag 6 maj 2018

Hamnar - en säker hamn?

 
Företag som förser samhället med en unik infrastruktur och gör sig oumbärliga blir lätt fina kassakor. Här finns hamnar, järnvägar, motorvägar och flygplatser. De sistnämnda går bort för mig av hållbarhetsskäl. Hamnarna finns representerade med en post i Logistec, med en tydlig fot på nordamerikanska östkusten. Dessutom med lovande resultat på slutet. Men är det den bästa investeringen i sektorn, eller gömmer sig något annat spännande där? Innan jag ger mig på att öka i Logistec vill jag undersöka saken. Så skannar av planeten.

Största hamnoperatören i världen är Hong Kong-baserade Hutchinson ports, med ett 50-tal hamnar i 26 länder, dock ingen i Nordamerika (!). I Stockholm driver man containerterminalen vid Frihamnen, och man kommer också att driva gods- och containerhanteringen i den nya hamnen Norvik. Lönsamheten är dock låg, och ROE på en handfull % gör mig helt ointresserad. 

Nya Zeeland är beroende av hamnar som få. Som ensam ö långt ute i havet finns inga andra vägar för att transportera större volymer. Inte minst handlar det om jordbruksprodukter. Med de här förutsättningarna blir hamnnäringen som sagt extremt viktig, och ingen annanstans (?) är det heller så enkelt att investera i näringen. Genomgående handlar det om hamnar som ägs och drivs av företag med någon av landets regioner som huvudägare, och där man valt att sätta en del på börsen.

Störst bland aktörerna är Tauranga, lokaliserad på den norra ön, och med ägarintressen i en rad andra hamnar. Marknadspositionen är stark, men lönsamheten imponerar inte, skuldsättningen är betydande, och det finns också en stor osäkerhet i vad som kommer att hända med den största konkurrenten Port Auckland, där planer finns på flytt. Flera alternativ har diskuterats, ett skulle kunna vara ny storhamn som ökar konkurrensen, ett annat att expandera den hamn (Northport) där Tauranga har ett 50 % ägande.  Den (nya) regeringen kommer utreda det senare alternativet.

För den som vågar satsa på att Northport tar en viktigare roll är Marsden Maritme Holdings ett intressant alternativ, med ett hälftenägande i Northport, och dessutom markintressen i området. Men nej, det är inget för mig. Jag vill inte att en investerings framtid ska hänga på osäkra politiska beslut, även om nog sannolikheten ökat med att landet fått en ny regering.

Southport, som namnet antyder landets sydligaste hamn. Företaget har en stark historik, balansräkning med små skulder, fint kassaflöde, och den bästa lönsamhet jag sett hos ett hamnrelaterat företag (ROE 20-25). Värt att notera är också att leasingkontrakten utanför balansräkningen är små, och absolut inte orsaken till den fina lönsamheten. Uppenbart har man lyckats uppnå sina marginaler med relativt små investeringar.  

Trots många aktörer inom hamnnäringen, och  diskussioner om samordning till någon annan hamn, har Southport fortsatt att leverera. En viktig faktor finns säkerligen i något av en monopolställning i leveranserna till och från Nya Zeelands enda aluminiumverk, lokaliserat i direkt anslutning till hamn. Här är dock osäkerheten inför framtiden stor, bland annat på grund av höga energipriser. Här avskriver jag också mitt intresse, trots att också skogsvarorna står för en betydande trafik.

Asien, och bortser då från Kina där bokföringskulturen tyvärr inte är att lita. Hittar framför allt West Port i Malaysia och i Filippinerna jätten International Terminal Services, och betydligt mindre Asian Terminals. Asian Terminals driver bland annat delar av hamnen i huvudstaden Manila på ett kontrakt till 2038. Bolaget växer snabbt och skuldsättningen som först kan skrämma handlar framför allt om framtida avgifter för hamnavgifter. Det händer dock mycket inom hamnsektorn i landet, och det är inte helt lätt att se konsekvenserna när nya hamnar tillkommer eller gamla byggs ut. Bolaget är billigt och priset pe 10-11 attraktivt, men det krävs en hel del analys för att bedöma riskerna. Men helt klart intressant. International Terminal Services är en global aktör med ett häftigt avtryck i Asien, Afrika och Latinamerika. Tillväxten är helt ok, men skuldsättningen är tyvärr väl stor i mina ögon. 

West Port driver större delen av verksamheten i Malaysias största hamn Port Klang, världens 12e största, nära huvudstaden Kuala Lumpur. Företaget har under många år utvecklats väl, men konkurrensen är hård från bl a Singapore, och nya hamnprojekt i landet kan heller inte uteslutas. 

Europa. I Europa finns stora Hamburger Hafen. Aktien kan handlas digitalt hos Avanza. Finansiellt och lönsamhetsmädsigt ser det helt ok ut, men tillväxten är obefintlig. Tittar man på kartan över hamnar inser man också att konkurrensen lär vara stor. Och där är mitt intresse borta. Irish Continental driver hamnarna i Dublin och på Nordirland, men då får man framför allt ett rederi. I Slovenien finns också ett intressant alternativ, men den verkar inte gå att handla hos Avanza i alla fall. Längre söderut finns grekiska Thessaloniki, som dock står och stampar, och nyligen noterade turkiska Trabzon port.

Afrika. Här finns franska Bolloré. Men det korta svaret: det ser inte intressant ut.

Sammantaget ja, även om många av bolagen har en riktigt stark marknadsposition idag, lever många med hoten om nya och utbyggda hamnar. Och finns mark osv för expansion? Ur dessa perspektiv är Logistec en bra kandidat med en mängd hamnar. Annars fastnar jag mest för Asian Terminals, kanske är det värt att göra en djupdykning? 

Vad säger du om att investera i hamnar?

söndag 29 april 2018

När ska man sälja? - i veckan prövades min beslutsförmåga


Den evigt svåra frågan: när ska man sälja? Jag har ett par år nu följt grundprincipen: sälj när förutsättningar fundamentalt ändras. Dessutom prövar jag kontinuerligt befintliga innehav mot nya alternativ som är mer prisvärda, eller som bättre stämmer mot mina kriterier.

Med fundamentala förutsättningar tänker jag sådant som i grunden och långsiktigt påverkar företagets intjäningsförmåga. Det kan handla om politiska beslut, dyra/dåliga förvärv, eller att de grundläggande förutsättningarna på annat sätt dramatiskt förändrats på marknaden, t ex ökad konkurrens. Att företaget förändrar sin filosofi t ex genom ökad skuldsättning kan också få mig att sälja. Dessutom blir jag fundersam om ledning/huvudägare säljer av betydande andel, och/eller om värderingen stiger kraftigt utan tydlig anledning.

Veckan började med ett oväntat beslut: försäljning av Unilever Indonesia, på plus minus noll. På tisdagen presenterade företaget sitt resultat för det första kvartalet; nedåt för omsättning och vinst, för första gången på mycket mycket länge, eller kanske någonsin. Även om de senaste kvartalen blivit allt sämre har det inte sett sämre ut än i jämförbara bolag i Indonesien, i alla fall inte om man tittar på livsmedelsdelen. Den inhemska konsumtionen går helt enkelt trögt, och befolkningen förefaller lägga allt mer på sparkontot. Något som jag för övrigt noterat i Bank Rakyats redovisningar.

Det som avgjorde när jag tog det snabba beslutet att sälja var kommentarerna vid moderbolagets resultatpresentation för Q1, där finanschefen yttrade sig mycket tydligt, de har stora problem i landet;

I think the one that’s the biggest standout for us, at least given my own of career history, is Indonesia. Indonesia is – has had negative volumes. That’s in the marketplace, a negative pricing in the marketplace.
A negative price in the Indonesian market hasn’t happened in a very, very long time, if ever.”

”Our Indonesian marketplace is not really looking like the normal Indonesia that we’ve had over several years”


”We are not so competitive in Personal Care in Southeast Asia. Indonesia would be an example of that. And again, it continues to be the local players who are winning in Home and Personal Care there”

Jag köpte Unilever Indonesia på de fantastiska konkurrensfördelarna, i kombination med den säkra tvåsiffriga tillväxten. Så ser det inte ut längre, och det som framför allt oroar är att varumärkena verkar ha tappat i styrka. Även om varningssignaler funnits har det gått riktigt snabbt den senaste tiden. Dessutom verkar ledningen stå tämligen handfallen inför de förändrade förutsättningarna. Samtidigt är väderingen brutal, även efter veckans nedgång (och den fortsatte efter att jag sålt, även om påeldat av en allmän nedgång) ligger p/e på runt 50. 

Mina lärdomar: att förutsättningarna kan svänga snabbt även för de finaste och tillsynes starkaste bolagen. Att historia betyder väldigt lite när något fundamentalt händer. Jag kommer att lägga än större vikt på och prioritera låg/rimlig värdering framöver. 

Vad säger du? 

Hur tänker du kring tillväxt vs värdering ?

söndag 8 april 2018

Andrew Sykes - växthuseffektens vinnare?


Gav upp att hitta case med scanners och återgick till den hårda vägen, att gå igenom börslistor från A-Z! Började med Londonbörsen där det finns en hel del, framför allt om man också tittar på den lägre lista AIM. Med en nedladdningsbar Excel-fil från börsens web blev jobbet enkelt. Med info om både marketcap sektor/industri kunde jag filtera bort både storbolag och sektorer som finans och råvaror.  

Vad hittade jag då? Ja ett antal bolag jag tittat på tidigare som är intressanta, men som ändå inte kvalat in för en djupare analys. Och så ett för mig nytt bolag: Andrew Sykes, uthyrare av pumpar, luftkonditionering, kylutrustning mm från fotbollsbekanta Wolverhampton. Verksamheten finns i Europa (80 %, huvudsakligen UK, men även i länder som Holland och Frankrike) och i Mellanöstern (20 %)

Varför gör mig intresserad?

Stigande temperatur, extrema väder. Jordens medeltemperatur stiger, och de extrema väderfenomnen blir allt vanligare  Behovet av att tillfälligt hyra in en luftkonditionering eller en pump
lär öka i takt med att utvecklingen fortsätter och blir tydligare. Det är stora kostnader som kommer drabba samhället, och det här lär vara en vinnare framför allt i extrema lägen. 

Fin lönsamhet, starka konkurrensfördelar. Lönsamheten har legat stabil på åtminstone ROE 20-25 %, och för tillfället på ca ROE 30 %, och detta trots att företaget saknar nettoskuld och har en inte försumbar kassa. Det här antyder såklart att man har kraft i prissättningen och en fin position utan stor konkurrens. Själva beskriver man sig som marknadsledare, och Morningstar sätter vallgraven till ”Narrow” eller 96/100. En fördel i mina ögon är också att man jobbar mot ett extremt stort antal kunder. 

Fina finanser, rimlig värdering Finanserna är starka i alla delar. Balansräkningen saknar nettoskuld och kassaflödet är starkt. När utdelningen höjdes 2014 räckte inte kassaflödet under 2014-15 till att betala invsteringar och utdelning. Sedan har man ”växt in” i utdelningen, och första halvåret 2017 var starkare än motsvarande halvår 2016. Dessutom är kassan inte obetydlig, över 20 miljoner £. Prislappen p/e 16 känns inte helt orimlig.


Vad gör mig tveksam?

Svag tillväxt historiskt, och väderberoende Tillväxten historiskt imponerar inte, tittar man på snittet över 5 år handlar det om 4 %. Bolaget är också cykliskt sett till vädret. Med milda och torra vintrar (mindre uppvärmning, färre pumpar) och kyliga somrar (mindre AC), blir resultaten sämre. Det var delvis det som skedde det lite svagare året 2014.

De negativa sidorna av familjeföretag. Huvudägaren har historiskt visat en tendens att plocka ut utdelningen  utifrån sina egna behov snarare än utifrån företagets bästa. Detta för att plöja ner i familjens hotellverksamhet i bl a Florida. Det luktar lite HM här, om alla HM-ägare får ursäkta. Har man helt enkelt för mycket de negativa sidorna av ett familjeföretag?

98-årig huvudägare. Företaget kontrolleras av nu 98-årige Jacques Murray (med ursprung från Frankrike), som fortfarande är bolagets ordförande, och som förefaller vara en aktiv sådan. Han är dock inte grundare och kom in så sent som på 90-talet.  Bakom honom finns hans två söner. Den stora frågan är såklart, vad händer när gamle Jacques inte längre finns med? Kommer sönerna överens? Farhågorna finns såklart....

Påverkas man av Brexit? Är en relevant fråga för alla brittiska företag verksamma inom EU. Jag ser dock inget uppenbart hot.

Telefonhandel gäller här Aktien handlas som sagt på andralistan AIM och jag hittar inte bolaget i Nordeas nätutbud. Så det är tyvärr telefonhandel som gäller, hos Avanza börjar courtaget på 19 pund. 

Tycker det hela ser intressant ut, även om megatrenden som caset bygger på är tragiskt. Lite undergångscase är det. Men lönsamheten år fin, marknadspositionen stark, och tillväxten har tagit fart om man tittar över de nio senaste kvartalen. I alla fall är trenden positiv. Tycker att det ser smått intressant ut.

Vad säger du?