söndag 27 januari 2019

Min exponering - fortfarande mest exotisk? (reviderat)



För ett år sedan tittade jag senast på min geografiska exponering. Den går såklart att definiera på olika sätt, men nu liksom då har jag utgått från var företagen har sin omsättning, och viktat mot innehavens andel av portföljen. Det går såklart att argumentera för olika definitioner när man räknar på exponering, men jag har landat i just omsättningen, som är enkel, samtidigt som den väl speglar var bolaget har sin risk. Framför allt är det ett betydligt bättre alternativ än var bolaget har sitt huvudkontor. 

Jag har generellt utgått från bolagens senaste årsredovisningar, som såklart är olika färska. Tyvärr har jag sedan fått använda mig av en rätt så trubbig indelning, där Asien och Oceanien summeras, och där jag i år dessutom varit tvungen att slå samman Nord- och Sydamerika. Trots det har jag dessutom tvingats till ett par tveksamma förenklingar, bl a har jag för A2:s lilla del USA och Storbritannien, delat rakt av mellan Europa och Amerika.



Skillnaderna jämfört med förra året är inte gigantiska. Den största förändringen är en högre exponering mot Europa, som ökat till 17 % (7 %), liksom att Amerika minskat.

Jämför man med världens BNP speglar min exponering rätt väl hur den ser ut idag. Möjligen kan man säga att jag lutar något tyngre åt Emerging Markets. De asiatiska ekonomierna står redan idag för drygt en tredjedel av världsekonomi räknat som BNP, medan USA står för knappt en fjärdedel. Med en tillväxt på runt 2 % per år i väst, och med åtminstone den dubbla för Emerging och Developing Markets, kommer självfallet förskjutningen från väst till öst att fortsätta. Såklart kommer det att finnas bolag som lyckas bra på marknader i väst, men med en lägre tillväxt blir det utan tvekan tuffare. Samtidigt väger väst, och inte minst USA, mycket tungt i världsindexen. Då är det självklart så att där finns bolag som har en betydande del av försäljningen i öst.

Självfallet kan man komma åt tillväxten i den "nya världen" också genom bolag i "den gamla världen". Men ofta får man bolag som ligger tungt i regioner med låg tillväxt. Den snabba tillväxten, driven av ökat välstånd och befolkningstillväxt, blir lättare att fånga med bolag som finns på plats. Ja det här finns anledning att komma tillbaka till, för det är en världskarta som ritas om.

Jag tror att jag har hittat en rätt bra balans mellan olika regioner i min portfölj. Och även om det kan röra sig lite från tid till annan, för det är rätt bolag jag i första hand söker, så tror jag att det är ungefär såhär det kommer att se ut.

Hur tänker du kring geografisk exponering? Och Gustav, är jag fortfarande mest exotisk?

tisdag 8 januari 2019

Moat - så tänker jag, hur tänker du?


Det finns hyllkilometer skrivet om vad som ger företag långsiktiga konkurrensfördelar. Och det går såklart att göra det riktigt komplicerat, men också att hålla det relativt enkelt. För mig handlar det om att titta på konkurrensfördelar jag förstår, inte sådana som kräver att jag t ex behöver bli mer eller mindre expert på en viss teknik.

I stora drag tittar och tänker jag så här:

Transporter, logistik, distribution ger ofta betydande konkurrensfördelar. Det kan handla om nätverk som når ut till områden som inte andra når. Indonesiska Bank Rakyat har en sådan infrastruktur av kontor och andra försäljningskanaler. Och man har en egen satellit som gör det möjligt att erbjuda tjänster där andra har svårt att göra det. Är då konkurrensfördelarna bestående? Ja infrastrukturen är riktigt risig i landet, och den kommer att ta tid att bygga upp, även om stora satsningar görs.

Men det kan också handla om att man producerar och säljer produkter som är tunga och/eller skrymmande. Den kanadensiska tegeltillverkaren Brampton Brick, med sådär halva tegelmarknaden i provinsen Ontario, lär ha nytta av att tegelstenarna är både tunga och stora i förhållande till vad de kostar. Det blir helt enkelt väldigt svårt att transportera över större avstånd, och samtidigt behålla en rimlig prisbild. Och då handlar det om att bygga upp en fabrik lokalt, för den som vill konkurrera. Det kostar mycket pengar!

Inträdesbarriärer är en annan sak jag ofta tittar på (och för Brampton ger ju just produktens karaktär en inträdesbarriär!).

Om ett företag stort dominerar en marknad krävs ofta kraftfulla satsningar, stora investeringar, för att slå sig in och plocka marknadsandelar. Här gillar jag framför allt små nischade bolag, där kalkylen risk vs potential nog ofta inte blir tillräckligt intressant för utmanaren. Tittar jag på portföljen tänker jag t ex på den schweiziska sensortillverkaren LEM, som dominerar världsmarknaden inom sin lilla nisch.

Tittar man på lite bredare marknader, är det sydafrikanska kakel- och badrumsbolaget Italtile ett fint exempel på en väl tilltagen vallgrav. Vilket företag ger sig på att utmana ett bolag med i storleksordningen 50-70 % av både produktion och försäljning?

Tillgång till unika förutsättningar kan också ge fina fördelar. Det handlar ofta om infrastruktur av olika slag, som hamnar, elnät eller vattendistribution. För tillfället finns ingen sådan i portföljen, men däremot äppelproducenten mm Scales som har en unik tillgång på mark på södra halvklotet (som inte får ägas i av utländska ägare), där äpplen kan odlas under våran vinter. Och dessutom med världens kanske bästa förutsättningar.

Däremot undviker jag t ex bolag som sägs ha stor moat i den digitala världen. Jag har svårt att göra bedömningarna, och är inte övertygad om att vallgravarna där följer samma logik som de traditionella. Vad säger t ex att inte något social community också kopplar på en e-handelstjänst? Och vem minns idag Lunarstorm? Jag är inte heller förtjust i att betala höga multiplar för starka varumärken. Inte minst i Asien har det visat sig att de internationella varumärkena får allt svårare att försvara sina positioner.

Hög lönsamhet under lång tid kan i sig vara ett tecken på tydliga konkurrensfördelar, även om de inte är helt självklart hur de ser ut. Jag stänger inte dörren för sådana investeringar, men ställer å andra sidan mycket höga krav på historiken då.

Konkurrensfördelar vs tillväxt. En aspekt som är värd att ha med i analysen är hur tillväxten påverkar företagets konkurrensfördelar. Kan man fortsätta växa inom sin moat? I vissa fall blir den bara starkare och starkare (Italtile!), men för andra kan det vara svårt att växa utan att ge sig in på nya marknader eller segment. Kassaflödet är såklart bra att ha, men finns tillväxten inom något annat segment så blir det ändå en annan helhet...

Hur tänker du kring långsiktiga konkurrensfördelar/moat när du investerar?

söndag 6 januari 2019

Strategi för sambons lilla portfölj

i

Lite knäckande, men sambons av mig komponerade miniportfölj, med bl.a. Starbucks, Northwest, Vitreous Glass, och Emerson, klarade året bättre än min egen. Och det trots att jag ägnat den bara några minuter, och bara bytt ut ett innehav under året. Dessutom landade den över noll.

Så att nu ta tag i den lite mer aktivt kanske är en dålig idé? Skämt å sido, det handlar framför allt om att få till ett sparande, och att fylla på regelbundet. Eftersom de flesta av mina innehav telefonhandlas till lite högre courtage krävs en annan strategi här.

Jag tänker såhär: bolag som i princip klarar min portföljs kriterier, på sikt max 10 innehav, i huvudsak defensiva bolag, och bara sådant som går att handla elektroniskt.

Jag ser tre huvudkategorier:
  1. Bolag jag själv har i portföljen
  2. Bolag som jag känner väl till, och lite passivt bevakar för eventuellt återinträde i huvudportföljen.
  3. Bolag som jag tycker ser intressanta ut, och som jag vet att andra kloka bloggare följer seriöst.
Ut åker:

Starbucks som helt har havererat i sin skuldsättning för att tillfredsställa aktieägarna, och man har till och med nedgraderats i kreditvärdighet. Sånt ogillar jag starkt. Emerson och Northwest har jag ingen direkt eller indirekt bevakning på, och jag har ingen avsikt att börja följa dem.

Så här tänker jag mig portföljen istället portföljen:

Kategori 1

Vitreous Glass (CA). Kanadensisk glaskrossare som har en häftig kombination av ingen skuldsättning, hög avkastning (ROE>40 %) och hög utdelning. Bolaget delar ut runt 10 %, men den som skannar hittar inte bolaget eftersom det handlar om "extrautdelningar"! 

Kategori 2

Andrew Peller (CA). Kanadensiskt vinbolag med stark marknadsposition. Kort sagt, en gammal favorit, som fanns i portföljen ett par år och genererade fin avkastning. Även om jag tycker bolaget gjort vissa felprioriteringar (dyra förvärv, för hög skuld), är det här vid en jämförelse det mest attraktiva vinbolag jag hittar. Defensiva produkter, och ett ökat vindrickande är en bra grund. Och man har en god vana att betala ner sina skulder. 

Atlas Copco (SE). En av mina svenska favoriter, med fin innovationsförmåga, starka marknadspositioner, och fin balansräkning. Investors största innehav, och ett bolag som kommer att fortsätta generera fin avkastning över tid, även om det såklart inte är ocykliskt. Jag sålde dels pga för hög värdering, och för att jag inte gillade att bolaget styckades, men äger en aktie för att gå på bolagsstämman. Nu har värderingen kommit ner, och bolaget är värt en plats i den här lilla portföljen. 

Kategori 3

Här blir det inledningsvis Gustavs två kanadensiska bolag, Savaria och Decisive Dividend. Två fina innehav som jag sneglat på för portföljen, men som ännu inte tagit sig in.

Savaria (CA). Trapphissar mm bör gå en ljus framtid till mötes med en åldrande befolkning i väst. Dessutom expanderar man mot öst. Ett mycket fint innehav där mina tveksamheter legat i skuldsättning, och en allt för hög värdering. Den senare har nu kommit ner, och det känns självklart att plocka in bolaget här. 

Decisive Dividend (CA). Ett bolag nästan lika udda som Vitreous Glass. Och jag ska ärligt erkänna att jag starkt ogillar namnet. Men strategin är intressant, att förvärva mindre och mycket lönsamma företag till bra pris, i regioner i Kanada som inte är stekheta. Jag har inte gillat att man dragit på med utdelningen innan man byggt kassaflöde, och att man samtidigt tryckt nya aktier för att betala förvärven med. Men det finns något där, Gustavs intervju med VD visar att det finns en mycket seriös och tilltalande strategi bakom namnet. 

Jag börjar så här. Ska sälja allt utom Vitreous Glass, och börja köpa i nämnda bolag. Sen blir det månadssparande, och i regel ett köp i månaden. Framöver kan något bolag till komma till. 

Vad tror du om strategin?

tisdag 1 januari 2019

Portföljen 2018: -2 %

Ett trist börsår är slut. Under noll var såklart långt under förväntningarna. De senaste två åren har jag balanserat runt +20 %. I år landade jag under 0, och då har valutaeffekten dessutom varit positiv. Kronan har försvagats med några procent mot alla berörda valutor utom den sydafrikanska randen. Å andra sidan har kronan förstärkts efter riksbankens räntehöjning, och utan den hade jag mycket sannolikt landat över 0.

En annan sammanfattning är att inget innehav klappat samman. Sämst var som sagt Brasserie Cameroun, men även där kan man tala om rätt ok prestationer.

Sen är det ju alltid kul att jämföra sig, inte minst med SIX Portfolio Return index för att konstatera om det lönat sig att jobba utanför Stockholmsbörsen. Och det ser så ut. 

2018 -2 % mot  -4,4 %
2017 + 19 % mot +9,7 %
2016 + 21 % mot +9,5 %
2015 + 27 % mot +10,5 %

Jämför man sig med mer internationella index/fonder klarade jag mig (sannolikt) bättre än SEB Emerging Markets, som domineras av/bygger på välkända MSCI Emerging Markets Net Return Index. Den 27 dec låg den fonden -6,0 %. Tilläggas ska då att det var en fond jag inte klarade av att slå 2016 och 2017! Och då är det dessutom troligt att jag har en svagare valutaeffekt än fonden, med tanke på hur tungt jag ligger i Sydafrika. 


Utfallet hos Avanza, ca 75 % av innehaven.

Att få fram Utfallet för 2018 har krävt en rätt så tidskrävande räkneövning (innehaven finns på tre ställen) där jag utgått från utvecklingen per månad (från nov per vecka). När jag har gjort större insättningar har jag kompletterat med extrapunkter för att få till en bättre precision. Jag har sedan kontrollerat min uträkning för innehaven hos Avanza (cirka 75 % av portföljen), med Avanzas portföljrapport. Min beräkning ger ett par tiondelar lägre utfall än portföljrapporten. 

För hela portföljen ger min beräkning  ett par tiondelar under -2 %, och jag vågar avrunda till -2%. ISK-depån hos Nordea har hela året dragit upp tack vare Titon Holdings fina uppgång, men på slutet har de schweiziska innehavens nedgång ätit upp det mesta. SEB-depån har mest dragit ner, men Alaris som nu finns där har balanserat under hösten. 

Det var med tveksamhet jag tog med 2015, det var året då jag började att utveckla dagens strategi. Men i ärlighetens namn, det fina utfallet hade en helt annan förklaring än en bra strategi, det var "lotten" Sensys traffic som föll ut med en sanslöst fin utveckling på sådär +300 %. Men ändå, det är fjärde året i rad jag lyckats slå SIX portfolio index!

Så på totalen, lite stolt över att ha klarat mig bättre än index, och också över att ha manövrerat bland emergin markets utan några större fallgropar. Men såklart inte nöjd, det kunde ha gått mycket bättre!

Hur gick det för dig?