söndag 8 oktober 2017

Portföljrapport - sålt Infosys, ökat på flera håll

 
Efter ett år med stora förändringar har portföljen nu gått in i en lugnare fas. Nej det innebär inte att det är slut med nya bolag, men omsättningstakten går ner. En ny prio är ambitionen att hålla en större kassa, för att bättre kunna fånga dippar.

Avveckat Infosys. Den som kikat på mitt innehav i slutet av augusti har kunnat notera att Infosys inte längre finns i portföljen. Jag har under en längre tid funderat över innehavet som gått trögt. Det som blev droppen var VDn Vishal Sikkas avgång  som följde på en konflikt med grundarna. Efter Sikkas avgång (och min försäljning) har ytterligare ett par nyckelpersoner avgått, först designdirektören  sedan teknikdirektören.

Minskat i Andrew Peller. Som jag skrev för några veckor sedan är jag inte längre lika övertygad om företagets prioriteringar, detta efter att man mycket dyrt köpt tre små vinbolag i Brittish Columbia. Efter en del funderande har jag minskat från runt 8 % till 5-6 %. Concha y Toro ligger kvar trots vissa tveksamheter, åtminstone tillsvidare. Här tror jag att valutan kommer ge ett lyft i nästa kvartal. Möjligen minskar/säljer jag då.

Hållit planen, ökat i B&C Speakers och Femsa. Har som planerat ökat i italienska högtalartillverkaren B&C Speakers, som för övrigt redovisade ett starkt kvartal t o m juni. Även mexikanska Femsa har ökat sin andel i portföljen, och båda har nu nått långsiktiga andelar i portföljen. 

Ökat i Logistec, ökat i Brampton. Har i ett par omgångar ökat i Logistec. Den senaste rapporten var bra, och intåget i Australien för vattenledningarna som Gustavs aktieblogg nämnt är intressant. Även den lågt omsatta kanadensiska tegeltillverkaren Brampton Brick har fyllts på när aktien (omotiverat) dippat.

Och vad händer nu? Jakten efter nya spännande case fortsätter såklart, om än i lite lägre takt. Senast in i portföljen är ett litet, lågt värderat, brittiskt bolag, inom en bransch med potential. Mer om det om ett par veckor. Annars fortsätter jag att fylla på utifrån dippar och att hålla en bra geografisk balans. Mer om de tankarna (och uppdaterad beräkning av verklig exponering) senare under hösten. 

Vad säger du om portföljen? Vad borde jag fundera på?

söndag 1 oktober 2017

Latinamerika: Mercadolibre, eller satsa på majsbröd?


När bloggen drog igång för ett drygt år sedan fokuserade jag en hel del på Latinamerika. Och jag fick snabbt två favoritländer, Chile och Mexiko. Först bland innehaven var den chilenska detaljhandelskedjan Cencosud, sedan kompletterad med vintillverkaren Concha y Toro, som egentligen är väldigt lite en satsning på Latinamerika. Så småningom växlade jag Cencosud mot Femsa, och så ser det ut. Nu är planen att öka i Femsa, åtminstone till 4 % av portföljen, kanske mer. Men är det den bästa prioritering för exponering mot Latinamerika?

Femsa som jag tidigare djupdykt i har sin styrka i en nästan total dominans inom småbutiker (typ 7eleven och Pressbyrån), som gör företaget mer eller mindre till en infrastruktur, värdefull som t ex upphämtningsplats för e-handelsleveranser. Samarbeten finns med både Amazon och MercadoLibre. Dessutom har man kontroll över Coca Cola-produktionen i stora delar av Latinamerika, och en 20 %-ig post i Heineken som nu minskas till 15 %. Växtkraft och konkurrensfördelar är min slutsats.

MercadoLibre är helt klart en tydlig konkurrent om "Latinamerikaplatsen" i portföljen. Jag djupdök i slutet av 2016, men valde att inte köpa. Bedömde att prislappen var för hög i förhållande till den skakiga region man agerar i, och dessutom ogillade jag att eBay minskat sitt innehav i bolaget. Så här en tid senare är det bara att erkänna att de var fel att inte köpa. Aktien drog iväg ordentligt under våren, dippade efter rapporten i augusti, som gjorde marknaden besviken, men har sedan tagit ny fart. Jag blev intresserad på nytt när jag läste Phantas fina genomgång av företaget, och jag imponeras utan tvekan av marknadsandelar och den innovativa förmågan. Att fondförvaltaren Wasatch ligger tungt bekräftar att det här är intressant. Men nej, prislappen är för hög... Kanske var dippen ett köpläge man skulle ha fångat?

Gruma med produktion av majsmjöl och majsbröd har väckt mitt intresse på senare tid. Många tänker säkert; basvaror, låga marginaler, konkurrens och dålig lönsamhet. Men det stämmer inte för det här familjeföretaget som har nästan hela sin försäljning i USA och Mexiko. I USA  handlar det om både mjöl och bröd, i Mexiko bara mjöl.

Företaget totaldominerar den mexikanska produktionen av majsmjöl, som används för att baka tortillas. Med 3/4 av försäljningen är man sådär tre gånger så stora som närmaste konkurrent. För USA har siffrorna ett antal år på nacken, men förefaller för majsmjöl vara i samma storleksordning. För bröden kan det handla om 30-40 %, och man har framför allt de två mest säljande varumärkena.

Hispanics, en allt större grupp i USA. Även om födelsetalen för Hispanics sjunkit sedan före finanskrisen, växer man fortfarande snabbare än befolkningen i genomsnitt. Till 2060 beräknas gruppen ha mer än fördubblats till närmare 120 miljoner. Majsbröden har därmed en stor kundgrupp, samtidigt som mexikansk mat i allmänhet blivit allt mer populär

Finanserna är starka, och lönsamheten god (ROE 20-25 %). Kassaflödet klarar helt klart mina krav. Dippen i lönsamhet 2015 beror på nedskrivning av verksamheten i Venezuela som nu  är avvecklad. Dippen i omsättning 2013 beror på att samma land kopplades bort från resultaträkningen, och nedgången i omsättning 2014 förklaras med avyttring av vetemjölsproduktion. Prislappen är ca p/e 19.

Riskerna ser jag mycket i USAs isolationistiska utveckling med Donald Trump som president. Ett upprivet Nafta-avtal, och en mur mellan länderna, kan säkert göra livet svårt både för den mexikanska peson och Gruma. Den största konkurrenten i Mexiko Minsa har dessutom blivit uppköpt av jätten Bunge. Kan det framöver leda till en tuffare konkurrens på hemmamarknaden? En sak som jag dessutom ogillar är korrelationen i pris mellan olja och majs, och att man i största allmänhet har en känslighet mot ett högre majspris. Här talar dock historiken för att svackorna inte blir gigantiska.

Jag ser trots allt Gruma som en prisvärd, defensiv satsning på en växande latinamerikansk befolkning i USA. Eftersom man dessutom inte i första hand expanderar i Latinamerika kan jag också tänka mig att köpa, och samtidigt behålla Femsa.

Vad säger du, Femsa eller MercadoLibre? Och vad tror du om majsmjöl och Tortilla? Kanske ska något av vinbolagen offras?

söndag 17 september 2017

Mina vinbolag: dags att tänka om?


Vinbolagen Andrew Peller och Concha y Toro har legat stabilt i portföljen, Peller snart 2 år, Concha y Toro ett drygt år. I grunden tror jag starkt på verksamheten, den är ocyklisk, och följer en trend mot mer vindrickande. Båda bolagen har dessutom klara styrkor, Concha y Toro med starka globala varumärken, Andrew Peller med en mycket stark marknadsposition i Kanada. Den senaste tidens utveckling har dock fått mig att tveka över båda innehaven.

Andrew Peller 
Andrew Pellers tillväxt har saktat in de senaste kvartalen, och omsättningen står i princip helt stilla. Den officiella statistiken släpar efter, men företaget skriver själva att vinkonsumtionen 2017 inte stigit i samma takt som de senaste åren.

När Constallation brands 2016 sålde sin kanadensisk vinverksamhet talar mycket för att Andrew Peller fanns med i leken. Konsultkostnader modell större för ett "förvärv som inte slutfördes" kan inte vara så mycket annat. Men man gick inte i mål, och verksamheten köptes av pensionsfonden för Ontarios lärare. Istället har man gått på jakt efter mindre bolag i bördiga Okanagan Valley i Brittish Columbia. Ett område fullt av smågårdar som producerar viner av hög kvalitet, ett område som också förefaller attrahera en växande skara vinturister. Är vinerna i nivå med Andrew Pellers Sandhill, ja då är det bara att hålla med om att det här vinområdet har framtiden för sig (och kanske få systemet att börja fundera på import?).

Andrew Peller presenterade i veckan som gick förvärv av tre mindre vinbolag från området: Black Hills, Gray Monks och Tinhorn Creek. Men prislappen förskräcker, för 25 miljoner kanadadollar mer i omsättning betalar man 95 miljoner CAD. EBITDA för de tre bolagen verkar ligga på i princip samma %-nivå som för Peller själva. Räknar man med att också vinstmarginalen följer den logiken (dvs ca 7 %) handlar det om p/e-tal på i storleken 50. Och är det verkligen en rimlig prislapp? Är tillväxten så god? Framtidsförutsättningarna så fina? Andrew Peller räknar med att på 5 år, och med hjälp av betydande investeringar, höja omsättningen för de tre bolagen från 25 miljoner CAD till 30-35. Och man har samtidigt ambitionen att höja EBITDA från 33 % till närmare 50 %. Men motiverar verkligen dessa siffror den höga prislappen?

Och så här kommenterar vd:

"I know it looks like a mad shopping spree at the last minute but it is anything but that,” said John Peller, CEO of Andrew Peller Ltd.

Nej jag känner mig inte helt övertygad om att det här är en god affär, när man dessutom samtidigt lånar till nästan alltihop. Även om ledningen historiskt visat sig ha haft ett gott omdöme, och även om det finns mark från gammal verksamhet i Vancouver att exploatera/sälja för att minska skuldsättningen, ställer jag mig frågan: är det dags att sälja nu? Eller i alla fall minska? Kanske har jag plockat så mycket som går (ca 50 % i genomsnitt) av det här bolaget, som inhandlades på fina nivåer, och inledningsvis till en billig CAD?

Concha y Toro
Det chilenska vinbolaget har haft en jobbig tid. Företaget har de senaste kvartalen pressats av en stark chilensk peso, och ökade kostnader för inköp av druvor, som en följd av dålig skörd och högra priser. Detta har mötts med höjda priser mot konsumenterna, vilket bidragit till lägre sålda volymer. Dessutom är kassaflödet svagt. Högre lagerhållning bidrog också till att skuldsättningen ökade det senaste kvartalet.

För tredje kvartalet bör en försvagning av peson kunna bidra till förbättrade siffror. Men lyckas man vända även volymerna? Här måste ledningen visa att man har kontroll på läget. Är det dags att minska också här?

söndag 10 september 2017

2 år med framtidsinvestering i fokus!



Jag har sparat i aktier under många år, med varierande fokus. För två år sedan bestämde jag mig för att satsa lite extra. Så här har det gått, och så här har kortfattat mitt fokus förändrats.

2015: Jag startar min ISK i början av året, och i september-oktober börjar jag att på allvar titta på min strategi. Under resten av 2015 går jag sedan från en helt svensk portfölj, till en portfölj med övervägande utländska innehav. Redan i juli köper jag Northwest Healthcare Properties, och under resten av året fyller jag på med fler utländska innehav, jag köper också mina första ADR: Westpac Bank (Australien), Huaneng Power (Kina), Infosys (Indien), och HDFC Bank (Indien). Det handlar om att sprida riskerna, och att utbudet av företag ökar dramatiskt om man tittar utanför landets gränser. Inledningsvis är det ett tydligt utdelningsfokus, men med HDFC börjar jag på allvar att fokusera på tillväxt.
  
2016: Internationaliseringen fortsätter, och trenden är tydlig: allt mindre utdelningsfokus, allt mer fokus på tillväxt. Jag lägger allt mer tid på analyserna, och fokuserar mycket på kassaflödet. I juli startar jag bloggen, och jag formulerar min första strategi. En tydlig trend under resten av året, om jag tittar på mina blogginlägg, är också att jag mer och mer tittar på företagens konkurrensfördelar. De kvalitativa delarna tar allt mer plats i analyserna.

Flera av de nuvarande innehaven tar plats i portföljen. Under hösten släpper jag helt fokus på hög utdelning, och fokuserar nu fullt på ut på utveckling. Jag håller mig dock fortfarande till ADR under hela året för mina exotiska innehav.
  
 
2017: Jag reviderar min strategi till i princip den nuvarande. I januari gör jag också mina första inköp per telefon, på OTC, indonesiska Bank Rakyat. Ett par månader senare köper jag mina första aktier noterade på en exotisk börs, Unilever Indonesia. Portföljen blir än mer exotisk.

Stora ändringar - och bäst när börsen faller! Stora ändringar som sagt, och den som är kritisk kan tycka att jag inte hållit en tydlig linje. Jag skulle dock vilja påstå att jag behövt den här resan för att hitta min strategi. Och kul att notera, en genomgående trend om man tittar på utvecklingen; det går relativt som bäst när börsen faller. Mina största hopp mot index har jag gjort när börsen darrat, som under början av 2016 när utvecklingen i Kina var i fokus, och nu under sommaren när Stockholmsbörsen fallit. Min defensiva strategi, och att jag i stora delar investerar i relativt lågt värderade bolag, tror jag är en förklaring. 

Och framöver? Jag tror att jag hittat min strategi, och tanken är att den ska ligga stabil. Min tanke är också att förändringarna av innehav framöver kommer att bli färre, men jag kommer att fortsätta pröva innehav mot alternativ som jag tror har större potential.

Vad säger du, har jag gått åt rätt eller fel håll? Hur ser din resa ut?

söndag 3 september 2017

Turistboom: Australien och Nya Zeeland


En röd tråd genom den här vårens inlägg och köp har varit: fånga Asiens medelklass! En medelklass, hur den nu definieras, som växer både till storlek och köpkraft. En medelklass som såklart ska turista, och det är ingen tvekan om att Australien och Nya Zeeland är favoritmålen. Ländernas turistindustrier har formligen exploderat på senare år. Det handlar i första hand om kinesiska turister, men även turisterna från länder som Indonesien och Indien har ökat, om än från mycket låga nivåer. Samtidigt har antalet europeiska turister stagnerat, och de japanska blivit färre.

Hur ska man då investera om man vill fånga den här trenden?

Jag har tittat på en handfull spår: husbilar, båtresor, hotell/resorts, äventyrsturism, och flygplatser. Alla har sina svaga och starka sidor.

Husbilar. Camping är hett i väst, det är bara att titta på företag som Thor Industries, CanaDream, och Kabe för att inse det. Men att det är en trend just i väst blir väldigt tydligt när man tittar på campingturismen i Australien. Husbilsuthyraren Apollo redovisar bara ett par procent kinesiska kunder, och även om antalet växer så förefaller inte andelen campingturister att öka. Men det kanske ändå ska ses som en trend? Även i USA ser det ut som att det blir fler kinesiska campingturister, i alla fall på västkusten, och i alla fall om man ska tro frekvensen av artiklar på temat.

Här finns det två alternativ om man vill investera; australiensiska Apollo och nya zeeländska Tourism Holdings. Apollo har en något större marknadsandel i Australien än Tourism (drygt 1/3), som dock dominerar Nya Zeeland där Apollo är små. Båda jobbar sig samtidigt in sig i Nordamerika, Tourism genom förvärv av El monte, nr 2 i USA med drygt 1/4 av marknaden. Apollo genom förvärv av välkända CanaDream, en av tre jämnstora aktörer som dominerar Kanada. Båda ser prisvärda ut, men har expanderat väl mycket genom ökad skuldsättning.

Båttrafik: Sealink som Gustavs aktieblogg skriver om idag. Företaget har vuxit ur ett förmånligt avtal för färjeförbindelse till turistön Kangaroo Island i södra Australien. På senare år har man expanderat både genom fler avtal med landets myndigheter, och genom kommersiell turisttrafik som i Sydney och Perth. Företaget ser ut att vara välpositionerat för att fånga de växande turistströmmarna. Det ser lite ut som en attraktiv kombination av innovativa Gotlandsbolaget (destination Gotland) och Strömma, som dominerar den kommersiella skärgårdstrafiken i bl a Stocholm. 

Mantra. Nästa största hotelloperatör i landet. Tittar man på vilka boende turisterna söker sig till, så är det i första hand hotell. Men konkurrensen är också hög, vilket syns i lönsamheten.

Skydive the beach. Fallskärmshoppning helt enkelt, med åtminstone 75 % av marknaden i Australien, och med en växande verksamhet  i Nya Zeeland. Redan det första förvärvet gav en marknadsandel på 33 %.  Företaget har vuxit snabbt genom ett antal förvärv, och har på senare tid också breddat med annan äventyrsturism. Kineserna verkar för övrigt älska att hoppa fallskärm. Lönsamheten är inte fantastisk, och jag tänker att någon dödsolycka skulle kunna göra livet surt för företaget? Eller är det något man förväntar sig händer då och då? Priset ja, runt p/e 30. Ett alternativ kan vara Indoor Skydive, men de har ännu inte redovisat positivt resultat

Flygplatser. Här har man att välja på Sydneys och Aucklands flygplatser. Båda växer fint, men gör också stora investeringar vilket syns tydligt i balansräkningarna. Skuldsättningen är brutalt hög för båda, framför allt för Sydney. Lönsamheten är inte heller fantastisk, och prislapparna är höga.

Är man nyfiken på turism riktad mot en allt mer välmående asiatisk medelklass, är också singaporebaserade Straco intressant, med verksamhet även i Kina, där man bland annat har ett stort akvarie i Shanghai. Vid en snabbtitt ser det genomgående stabilt och prisvärt ut. Tack Gustav för tipset!

Vad köper jag? Jag har köpt in mig i Sealink sedan en tid, men även äventyrsturismen (Skydive the beach) och husbilarna ser intressanta ut. Båda har fin potential mot asiatiska turister. Hotell går bort på för hög konkurrens och låg lönsamhet, flygplatserna på mina hållbarhetskriterier (ja lite motsägelsefullt kanske, turisterna flyger ju till Australien...), och hög skuldsättning. Utesluter inte att ett till turistbolag kan få plats, men vilket ser mest intressant ut? Eller ska man kanske gräva lite mer i Straco?

söndag 13 augusti 2017

Bloggen saktar in

 
Skrev för några veckor sedan att bloggen kommer att sakta in framöver. Och framöver, det är nu. Det handlar helt enkelt om att tiden inte kommer att finnas framöver. Föräldraledigheten är slut, och det är dags att börja jobba igen, och det med mer ansvar än tidigare.

Färre inlägg. Så här långt har jag haft stommen i ett inlägg varje söndag, och ibland har det blivit fler, ofta sådär 6-7 inlägg i månaden. Ibland ännu fler på resor och så. Framöver blir det normlt inte mer än ett i månaden. Ibland kanske två.

Inga djupdykningar. Att göra djupare företagsanalyser tar tid, och jag vill att det jag lägger ut ska hålla en bra nivå. Inläggen framöver lär inte bli djupare än de med geografiskt tema jag kört några gånger under våren. I alla fall inte under hösten. Ja, det kanske blir någon geografisk utblick, något om befolkningsutveckling och demografi, något om varför jag inte äger svenska bolag.

Uppdatering av portföljen, och sammanfattning av rapporter, de senare under fliken med samma namn, fortsätter som förut. Och att jag inte analyserar nytt på djupet innebär inte att jag slutar köpa och sälja. Tvärtom blir det nog fler köp när sparandet kan skruvas upp igen. Och det kommer jag såklart att berätta om. 

Reklamen försvinner också. Även om inkomsten är liten, så gör den bloggen till en liten bisyssla. Och det är den inte, snarare något att jämföra med en dagbok.

Var ett tag inne på att helt avveckla, men några kloka personer i min omgivning fick mig på andra tankar. Och eftersom det här är riktigt kul, kommentarerna mycket värdefulla (stort tack!), och eftersom jag kommer fortsätta att investera, så blev beslutet till slut enkelt: jag kör på, men med lägre hastighet. Hur som helst, hoppas att även den nu lite mindre ambitiösa bloggen kan tillföra något!

lördag 12 augusti 2017

Portföljuppdatering: Sålt Starbucks, sluppit slakt


Dags för portföljuppdatering, för en portfölj som klarat sig förvånansvärt bra under sommaren, och de senaste dagarnas vapenskrammel. Trots att kronan under sommaren stärkts mot alla valutorna i portföljen, och tillfört några ytterligare procent i negativa valutaeffekter, har portföljen legat helt stilla under rapportperioden, och ligger för första gången på några månader över OMX30. Mycket beror på en stabil rapportsäsong (när ett par rapporter återstår), med tre tydliga positiva överraskningar (HDFC bank, Logistec och Stella-Jones) och annars rapporter som följt förväntan. Totalt ligger jag +4,0 %. Tittar jag på dagens innehav är valutaeffekterna -5-6 %.


Sålt Starbucks, köpt överraskning. Sedan den senaste portföljuppdateringen har jag framför allt sålt hela innehavet i Starbucks. Jag gjorde det före rapporten, och med samma argument som när jag sålde den första halvan för någon månad sedan. Det handlar helt enkelt om en för svag organisk utveckling i förhållande till prislappen. Istället har jag köpt köpt in mig i ett bolag i turistsektorn, men mer om det senare. 


Ökat i Logistec och Femsa. Logistec som var en av de riktigt positiva överraskningarna i rapportfloden, visade en stark utveckling för både hamndrift och rörledningar. Samtidigt har inte aktien följt med uppåt, och värderingen har kommit ner på en mer attraktiv nivå. Mycket talar för en stark utveckling de närmaste kvartalen, så en ökning kändes prioriterad. Femsa ska upp till 4 %, och den resan har påbörjats, och fortsätter de närmaste månaderna. För det lilla innehavet i italienska B&C Speakers räknar jag med att fördubbla innehavet under augusti.

Mest nöjd är jag annars med försäljningarna av Atlas Copco och Cloetta i våras, och Starbucks före rapport (och vid något bättre dollarkurs)! Tack vare dessa har jag sluppit kursslakt under rapportsäsongen!

Funderar på några av innehaven, och framför allt känner jag mig tveksam till att ha två vinbolag i portföljen. Men har svårt att bestämma mig: Andrew Peller har en stark marknadsposition i Kanada, men tillväxten har stagnerat. Concha y Toro växer bättre, har starka varumärken, men inte på någon marknad den starka position som Peller har i Kanada. Vilket vin tror du på?

söndag 6 augusti 2017

Steamships Trading Co - dominerar världens mest exotiska land?

 
Vilket är världens mest exotiska land? Ja det är såklart upp till betraktaren. Men Papua Nya Guinea lär ligga bra till. Landet med runt 8 miljoner invånare (på nästan exakt Sveriges yta) delar ön Nya Guinea med Indonesien, och kan lätt sägas vara bland de mest svårtillgängliga länder man kan tänka sig. En överväldigande majoritet av invånarna lever i mestadels svårtillgängliga bergs- och kustområden, ofta helt utan vägar. Landet har också en enorm kulturell och etnisk mångfald, med ett tusental folkgrupper och nästan lika många språk, trots den lilla befolkningen.

Landet borde dock ha fantastiska möjligheter. Naturresurserna är enorma, med stora tillgångar av både ädla metaller och olja/gas. Dessutom borde klimat och natur kunna göra landet till en populär turistdestination. Men mycket har dock gått fel för sedan man blev självständiga från Australien 1975. Inte minst brottas man med de dåliga kommunikationerna.

Här finns bolaget Steamships Trading Co med en nästan 100-årig historia. De första åren är en fascinerande och läsvärd historia om en pensionerad sjökapten som efter ett par missöden började bedriva handel i området. Företaget har sedan blivit något av ett med landet, och har över åren bedrivit verksamhet i inom alla tänkbara områden. Man handlas (sporadiskt) i Australien, men har det brittiska (onoterade) konglomeratet Swire som tydlig majoritetsägare.

På senare tid har man konsoliderat till tre verksamhetsområden:

Transport/logistik. Står för nästan halva företagets omsättning, men bara 1/5 av rörelseresultatet. Sammantaget är man landets ledande aktör inom området med fartygstransporter till ett stort antal godshamnar i landet, hamndrift (lastning mfl hamntjänster, se Logistec!), bogserbåtar, lastbilstransporter mm. Resultatet har de senaste året drabbats negativt av lägre råvarupriser, och man har också avvecklat sin internationella lastbåtsverksamhet som bedrevs med ett par fartyg.

Basvaror står för ungefär 15 % av omsättningen och är den klart mest lönsamma verksamheten. Här finns framför allt landets enda glasstillverkning, som man satsar stort på, men också produktion av matolja, snacks, vatten på flaska, och ett hälftenägande i Colgate Palmolives lokala dotterbolag. En vad som förefaller mindre lönsam produktion av alkoholdrycker är under avveckling.

Hotell/fastigheter står för ungefär 1/3 av omsättningen, och är en verksamhetsgren där man uppenbart satsar. Här finns sju hotell som gör företaget till landets största aktör (!), och fastighetsutveckling/uthyrning i centrala delar av huvudstaden Port Moresby. Med den satsningen har man också ha fått fart på stadens restaurangutbudet, som tidigare verkar ha varit helt obefintligt. 

Vad är det då som ger potential?

Positiv demografi, och landet elektrifieras. Papua Nya Guinea är ett land som växer snabbt, på 50 år kommer befolkningen att fördubblas. Samtidigt investerar regeringen stort i att elektrifiera landet där bara 20 % idag har tillgång till el. Enligt regeringens plan ska den siffran vara 70 % redan 2030. Steamships uttrycker att potentialen är stor, och bedömer att konsumtionen kommer att öka kraftigt när landet elektrifieras.

Turismen, och en positiv utveckling. Klimatet, naturen, orörda korallrev osv ger unika förutsättningar. Landets regering har börjat inse detta, och man har och sjösatt en plan för att öka antalet turister som ändå inte var fler än drygt 50000 förra året (2016). 
Trenden är dock positiv, de senaste åren verkar framför allt fler kryssningsfartyg ha satt kurs mot landet, 2016 ökade antalet kryssningsbesökare med mer än 20 %. Att landet 2018 står som värd för samarbetsorganisationen APEC:s toppmöte  med stats- och regeringschef från länderna kring stilla havet (inkl Kina och USA), kommer också sätta landet på kartan. 

Turismen kan både direkt och indirekt gynna företaget. Fler turister konsumerar glass och vatten, och bor kanske på hotellen. En ekonomi som inte är lika beroende av naturresurser blir också mindre konjunkturkänslig, och kan bidra till ökad stabilitet och konsumtion. Här är verksamheten inom baskonsumtion riktigt intressant, och samarbetet med Colgate Palmolive gör mig extra intresserad. Det luktar Unilever Indonesia lång väg! 

Lång historia, och starka positioner. Företaget har en 100-årig historia i landet, och lär kunna marknaden bättre än någon annan västerländsk aktör. En del av framgången verkar handla om att man använder lokal arbetskraft, och bidrar till att utveckla de lokala samhällena. Man har också mycket starka marknadspositioner, och som dominerande aktör inom logistiken kan man dra fördelar även på andra områden. 

 
 
Finanser och utveckling. De senaste årens tuffa ekonomiska förutsättningar med framför allt låga råvarupriser har slagit hårt mot företaget. Omsättningen har sedan 2013 sjunkit med runt 11-12 % (justerat för försäljning av verksamhet), och den underliggande vinsten har nästan halverats. Framför allt är det transportsegmentet som tappat stort, men även hotell/fastigheter har haft en svag trend. Samtidigt utvecklas livsmedelsdelen positivt, och har gått från förlust till att vara den procentuellt mest lönsamma delen. Kassaflödet har klarat sig förvånansvärt bra, men en del av förlusterna handlar också nedskrivningar av tillgångar.

Riskerna är såklart jättestora. Även om turismen är visar positiva tecken är det långt ifrån säkert att det blir en sådan kraft i utvecklingen att landets ekonomi tar fart på allvar. Man kommer också fortsatt att vara beroende av naturresurserna, som lär ge en skumpig resa som följer världsmarknadspriserna. Naturresurserna kan också fungera som bränsle för etniska konflikter, som den i Bougainville i början av 1990-talet, en konflikt som fått sin fortsättning i en folkomröstning om självständighet om ett par år. Dessutom är landet politiskt instabilt  och förutsättningarna för utländska investeringar knepiga. Inte minst har man en lagstiftning kring mark som komplicerar för utländska företag. Nästan all mark i landet är gemensamt ägd av ursprungsbefolkningen, sk customary land, och i övrigt kan bara staten äga mark. Privata företag kan bara arrendera från staten, vilket sker genom långa arendeavtal. Översyn av det här pågår...

För landet kan säkert det kommande toppmötet vara en fin vitamininjektion, men för Steamships innebär det också att konkurrensen på hotellfronten ökar, när huvudstaden förbereds för toppmötet, och nya hotell byggs. Inte minst får man sitt första Hilton. 

Ett intressant bolag, med stor potential den dag det tar fart. Men också med stora risker. Priset på p/e 19 kan jag acceptera, att handeln är liten tror jag går att hantera, men man uppfyller på flera punkter inte mina kriterier: historiken är svajig, verksamheten cyklisk och råvaruberoende. Funderar dock på en liten post tillsammans med spisplattorna "utanför portföljen". Vad säger du, är jag för exotisk nu?

söndag 30 juli 2017

Brampton Brick - Riktigt tråkigt, riktigt billigt


Har alltid ögonen öppna för företag som av någon anledning är för lågt värderade. Jag ser inte det här som någon särskild strategi, eller portfölj, utan det ska handla om företag som i grunden följer mina kriterier  Det ska kort sagt finnas en stark marknadsposition, starka finanser, och potential att växa. Och som ofta är det ett riktigt tråkigt spår: tegelstenar.

Störst i Ontario, näst störst i Kanada. Brampton Brick är näst störst på området i Kanada, och tillverkar både tegel och sten mm för trädgårdar. Verksamheten är i Kanada koncentrerad till Quebec och Ontario, och man har även tillverkning i Indiana, USA, och försäljning i det som slarvigt kallas rostbältet. I Ontario, för övrigt Kanadas mest folkrika provins, kan man dessutom skryta med att vara marknadsledare, med förmodligen (uppgifterna är några år gamla) runt 50 %  av marknaden. Företaget som är familjeägt har genom gnetande och förvärv gått från att vara nr 11 i Kanada till dagens andraplats.


Inte liten, men okänd. Företaget omsätter runt 1 mdr kronor om året, och för att fixa den omsättningen spottar man ut runt 1 miljon tegelstenar om dagen (!), från anläggningar som förefaller vara moderna och väl automatiserade. Redan för mer än ett årtionde sedan jobbade man t ex med helt slutna system. Sedan ett par år återanvänder man all CO2 i produktionen.

Trots allt detta är det här ett företag som lever en mycket anonym tillvaro på aktiemarknaden. Det kan ibland gå flera dagar utan något avslut på torontobörsen. Och på nätet finns det inte mycket att läsa. På den annars nyttiga sighten ”Stock chase” finns inte företaget ens på listan. 


Positivt kassaflöde, värdering 65 % av eget kapital. Hur ofta hittar man ett företag som visar positivt kassaflöde, och handlas så långt under av bokfört värde? Nej jag har nog inte stött på den kombinationen tidigare. Även pris/kassaflöde=4 är en riktigt fin värdering.  Mycket kassaflöde för pengarna helt enkelt. Inte heller p/e 12 är mycket att säga om. Möjligen straffas man för en tidigare dålig affär där man som delägare i en reningsanläggning gjorde stora förluster. Även om det är helt hanterat, lever nog förtroendeskadan. 

Lönsamheten är inte fantastisk om man tittar på ROE (5-6 %), men utvecklas positivt med förvärv och effektiviserad produktion. Dessutom bör man notera att företaget har runt en halv miljard i marktillgångar, vilket motsvarar sådär en tredjedel av balansräkningen. Inte minst är det stora ytor där man hämtar lera för tegelproduktionen. Företaget räknar att de nuvarande exploaterade ytorna i Kanada räcker i 20 år, och de i USA i 40 år. Ett imponerande lager av råvara får man säga. Skuldsättningen är inte inte hög, vid helår drygt 1 för nettoskuld/EBITDA, inkl finansiell leasing. Leasing utanför balansräkningen (operational) är mycket marginell.


Och riskerna?

Byggboom i Kanada, och framför allt i folkrika Ontario där Brampton är stora. Byggandet är på all time high, och det är bostadsbyggandet som driver siffrorna. Tittar man på början av 2017  så ser det heller inte ut som att utvecklingen mattas av. Men hur länge fortsätter det?

Utvinningen av råvara verkar inte helt oproblematisk. Det senaste området för utvinning av lera till tegel har mött stort motstånd från boende i området, och det verkar inte helt självklart att man får tillstånd beviljat. Kan det här resultera i nedskrivningar? Eller kan man som t ex den australiensiska motsvarigheten Brickworks jobba mer medvetet med sin mark genom rehabilitering och försäljning? Här kan nog Brampton göra mer, framför allt som staden verkar ha ambitioner.

Brampton Brick har utvecklats mycket bra de senaste åren. Tillväxten organiskt på 10-15 % på senare tid överträffar t o m byggtillväxten. Så antingen så blir tegel allt mer populärt, och/eller så ökar man sina marknadsandelar.  Det ser onekligen intressant ut, och det som möjligen gör mig skeptisk är konjunkturkänsligheten.  

I vilket fall förefaller det mycket prisvärt. I mina ögon borde man åtminstone upp till en värdering på bokfört värde. Där värderas australienska Brickworks, med snarlik lönsamhet, och utan nyckeltal som imponerar mer. Uppfattar Brampton som ett företag ordentligt under radarn, som hanterat gamla synder väl, men som inte uppvärderats. Utdelningen ströks för ett antal år sedan, men med den fina utvecklingen på senare tid kanske den kan komma igen? 

Sedan en tid finns därför några procent i portföljen. Vad säger du, är det ett intressant case?

söndag 23 juli 2017

Bloggen 1 år!


Tiden går fort. För ett år sedan bestämde jag mig för att dra igång bloggen. Den 21 juli lade lade jag upp mitt första inlägg, om indonesiska Telekomunikasi. En kortvarig förälskelse kan sammanfatta, och idag skulle inlägget ha sett lite annorlunda ut.

Jag hade under 2014-16 lagt allt mer tid aktieportföljen, som vuxit till sig efter att nästan ha tömts i samband med husköp några år tidigare. Framför allt ville jag hitta kontakter för att få respons på mina aktiefunderingar. Dessutom strukturerar jag mina tankar bäst när jag skriver, och ska jag lägga ut för andras beskådan, ja då vill jag att det ska hålla. Och inte helt oviktigt, jag ville hitta någon intellektuell aktivitet för min  kommande försäldraledighet. Att ta hand om barn utan att blanda med någon intellektuell stimulans, ja det skulle helt ärligt få mig att klättra på väggarna.

Annars hade jag inga stora ambitioner och förhoppningar. Och jag hade ingen aning om hur jag skulle göra bloggen känd. Kommentar på andra bloggar var dock en bra start. Snart rullade det på, och efter ett par månader kunde jag räkna antalet sidvisningar i tusental per månad. Framför allt har jag Gustavs aktieblogg och z2036, Stefan Thelenius, att tacka!

Har jag förändrats som investerare? Både ja och nej. Jag har fortfarande ett tydligt fokus på företag med fin historik, starka balansräkningar, och inte minst, starka kassaflöden. Den största skillnaden är att jag idag tittar mycket mer konkurrensfördelar och lönsamhet. Tittar man på mina första inlägg så är det tydligt, mycket om det finansiella, lite om styrkor och svagheter. Idag är det tvärtom, även om jag nog lägger lika mycket tid på det finansiella idag som för ett år sedan.

Mer fokus på globala trender är en annan stor förändring. Jag tar allt mer utgångspunkten i globala trender som befolkningsutveckling, förändrad levnadsstandard osv, och försöker hitta företag som fångar dessa. För min egen utveckling har ett inlägg om världens befolkningsutveckling och välstånd varit det allra viktigaste.

Fyra favoritländer har utkristalliserats bland annat ur de globala trenderna, men också ur helt andra saker som att olika börser är väldigt olika mycket bevakade. Samtidigt har Sveriges högt värderade börs blivit allt mindre intressant.

Kanada har varit ett favoritland under ett par års tid. En börs med företag som når hela Nordamerika, men med bolag som inte alls är så bevakade som de på USA-börserna. Indonesien har allt mer kommit att bli den stora favoriten. Landet befinner sig i ett tidigt utvecklingsskede, men har nått en (i alla tillfällig) politisk stabilitet, och storsatsar på infrastruktur. Dessutom har man en mycket knepig geografi, som gör att den som behärskar kommunikation och distribution lätt når stora konkurrensfördelar. De indonesiska företagen är också de mest lönsamma i Asien. Indien är en självklar favorit, men tyvärr är utbudet begränsat till ett mycket litet antal ADR-noteringar. Nya Zeeland har blivit allt mer av en favorit under våren, av snarlika skäl som Kanada, men med fördelen att man är en fin ingång till Asien. 

Hur har portföljen förändrats? Ja mycket. I min senaste portföljrapport i början av juli fanns fem bolag kvar sen bloggen startades: Infosys (Indien), HDFC bank (Indien), Andrew Peller (Kanada), Stella Jones (Kanada), och Starbucks. Sedan dess har ett av bolagen ramlat ur och ett annat tillkommit. Mer om detta i senare inlägg. Trenden är tydlig, de mer kända bolagen har i huvudsak ramlat ur, och ersatts med mindre kända och mer exotiska. Nästan 2/3 av innehavet finns i de fyra länderna ovan.

Snart går bloggen in i en ny fas. Alldeles snart börjar jag att jobba igen efter föräldraledigheten. Dessutom med mer ansvar, och mindre fritid för aktieanalyser. Det här innebär att bloggen kommer att sakta in ordentligt framöver. Men mer om det om några veckor. 

Ja hur ska man då sammanfatta. Det är såklart svårt att recensera sig själv. Men jag tror mig ha ett bredare perspektiv idag, och jag gallrar mycket hårdare än för ett år sedan. Mycket tack vare kniviga frågor och kommentarer.  Och jag tror att jag (mycket) därför har en bättre portfölj än när bloggen startade. Nu gäller det bara att jobba på tålamodet... 

Eller vad säger du?

måndag 10 juli 2017

Testar Koti Pizza: trevligt och smakar bra!


Skulle ju ta lite sommarlov från bloggen, men så blev det lunch på Koti Pizza i Mariehamn, och pizzarecensioner kan man ju bara inte avstå från! Har ju dessutom djupdykt i företaget, även om det aldrig blev något köp.

Restaurangen ligger nära "stora shoppinggatan", och precis i anslutning till gästhamnen. Bra läge helt enkelt, och en ny, fräsch, och trevlig lokal. Vi var där vid lunchtid, och efter en stund var restaurangen helt full. Om något var negativt: ventilationen var lite sådär, och när det lagades pizzor för fullt blev det lite osigt. Servicen var bra, och tre personer fick flödet att rulla fint.

Maten. Vi beställde en pizza av största model  med färska champinjoner, paprika, och kalamataoliver. Pizzan med diameter 48 cm räckte fint till två vuxna och två hungriga småbarn. Och hur smakade den: saftig och god, kändes fräsch, och hade varit precis lagom länge i ugnen. Skulle inte få några problem att få med barnen dit igen.

Dagens upplevelse var klart positivt! Men ska man banta (portföljen) är det inte aktuellt med pizzaslice.

söndag 9 juli 2017

Portföljuppdatering - och sommaruppehåll


Inser att det är på tiden med en portföljuppdatering. Den senaste gjordes i mitten av maj, men så hände det inte så mycket under resten av maj och juni. Mer fart nu i juli, så dags att sammanfatta!

Minskat i Starbucks. Har en tid funderat över innehavet i Starbucks, framför allt i skenet av att jag tycker mig ha hittat mer prisvärda kandidater. Företaget förefaller också (i bästa fall) ha gått in i en svacka, då utvecklingen per butik inte alls imponerar som tidigare. Själva ger man bilden av att man i ett tufft klimat klarar sig bättre än andra. Och så är det, men man har också en värdering som förpliktigar. Jag har valt att halvera innehavet, och gjorde knappt +10 % på det jag sålde, inkl. utdelning. För de pengarna och lite till köpte jag posten i Italtile. En halv kopp kaffe för en packe kakel, helt enkelt!

Sålt ugnar, köpt högtalare. Sålde helt nyligen mitt lilla innehav i den tyska ugntillverkaren Rational. Gillar fortfarande företaget, men innehavet på knappt 3 % var för litet, och på dagens nivåer med p/e runt 40,  var jag inte redo att fylla på. Istället har jag köpt en liten post i den italienska högtalartillverkaren B&C Speakers, som jag skrev om i genomgången av Italien. Den här posten är ännu mindre, men den kommer åtminstone att fördubblas till 4 % den närmaste tiden.


Minst 4 % i varje innehav, max 15 innehav. Jag har i mina kriterier haft en minimigräns på 3-4 % per innehav. På senare tid har jag dock  börjat luta åt att gränsen är för låg. Vill man inte gå över 4 %, kanske man inte ska ha innehavet? Kort och gott: jag har ändrat i mina kriterier, nu är det min 4 % som gäller. Försäljningen av Rational var en del i att börja tillämpa. En annan följd är att jag ökat i tegeltillverkaren Brampton Brick, som legat under 3 %. Jag kommer framöver också att öka i mexikanska Femsa. Jag vill dessutom ner till max 15 innehav, kanske färre, för att verkligen klara av att följa. Eftersom jag dessutom vill kunna plocka in något nytt, så ska jag ner två från dagens 16. Vad ska jag sälja? Är det dags att helt ge upp Starbucks? Eller är det kanske för mycket med två vintillverkare?

Vad tittar jag på? Har under våren fokuserat en del på Nya Zeeland. Landet är intressant, inte minst med sin närhet till Asien, men också för att börsen där lever lite under radarn. A2 Milk och Scales är båda nya zeeländska innehav som köpts under våren. Senast har jag också tittat på Australien. Även detta ett intressant land, med stor potential i sin geografi, dock mer bevakat än den mindre grannen. Hur som helst kan det nog bli något innehav också här. Har även skannat av Johannesburg, vilket resulterade i att kakelförsäljaren mm Italtile fick plats i portföljen. Ett darrigt land där dagens 15 % av portföljen inte ska växa i andel, snarare tvärtom. Annars räknar jag med att det blir lugnare i portföljen framöver, av olika skäl. Mer om det senare.

Ja vad säger du annars om portföljen?

Nu blir det ett kortare sommaruppehåll. Åter om ett par veckor, och då firar bloggen ett år!

onsdag 5 juli 2017

Halvårsrapport - uppåt för exotiska, trögt i Kanada


Ett småtrött halvår kan man sammanfatta, men bakom det finns både fina uppgångar, svaga trender, negativa valutaeffekter, och högre courtage som en följd av några dyra exotiska inköp. Totalt landar portföljen på +3,7 %. Före kronans förstärkning sista veckan i juni var jag påväg mot det dubbla.
(Jacket i grafen i februari kom vid köpet av Unilever Indonesia, väntar på att Avanza ska fixa, vilket man gjort för samma sak vid köpet av Scales i maj)

Bäst, topp 5 (exkl valutaeffekter)

HDFC bank, Indien  (ADR), +43 %
A2 milk co*,  Nya Zeeland,  +41 %
Bank Rakyat*, Indonesien (ADR), +30 %
Femsa, Mexiko (ADR), +29 %
Unilever Indonesia*, +14 %

*är inköpta under perioden, och utvecklingen gäller sedan köp. 

Aktierna märkta med ADR är alla noterade i USD, och uppgången är inte justerad för att USD föll ca 7 % mot kronan under halvåret. Även den indonesiska rupien, och den nya zeeländska dollarn tappade mot kronan.

Värt att notera: fyra av de fem finns i exotiska länder! För HDFC och Femsa handlar det om en kombination av fina resultat och stabilisering politiskt. HDFC dippade kraftigt före årsskiftet i samband med regeringens sedelbyte, Femsa och den mexikanska peson fick ordentligt med stryk när Trump vann valet. Bank Rakyat har uppvärderats och redovisat fina resultat, Unilever Indonesia har levt upp till högt ställda förväntningar. 

Sämst har det gått för vinproducenterna chilenska Concha y Toro och kanadensiska Andrew Peller, båda har backat med -6 % exklusive valuta. Concha lider av dålig skörd 2016, och en förstärkt peso. Peller har fått allt större förväntningar på sig efter den stora uppgången förra året. Även Infosys går trögt och har backat i lokal valuta.

Kanada som står för drygt 20 % av portföljen har generellt gått trögt. Förutom Andrew Peller som backat har Brampton Brick, Logistec, och Stella Jones legat i princip stilla. Dessa tre speglar börsen i Toronto som backat något sedan årsskiftet. Utöver det har den kanadensiska dollarn backat med 3-4 % mot kronan. Säkerligen har Donald Trumps höjda tonläge i handelsrelationerna spelat in här.

Inte nöjd, men man ska heller inte stirra sig blind på en kortare period. Ser fram emot det andra halvåret! Och så är jag skyldig en portföljuppdatering, den kommer på söndag!

söndag 2 juli 2017

Italtile - en säker sydafrikan


Sydafrika är darrigt, men intressant eftersom man är ingången i Afrika. Har den senaste tiden skannat igenom noteringarna på börsen i Johannesburg, på jakt efter något som både har ambitioner i övriga Afrika, och konkurrensfördelar på hemmaplan som minskar sårbarheten och ger kassaflöde. Ärligt talat finns det inte många intressant företag utöver redan kända. Men tror mig hittat ett guldkorn: Italtile, med runt 150 butiker (hälften franschise) som säljer kakel/klinker, badrumsporslin, badrumstillbehör mm. Konkurrensfördelarna är tydliga, lönsamheten god, finanserna starka, och tillväxten stabil.

I slutet av 60-talet började Giovanni Ravazzotti, invandrad från Italien, att importera billigt badrumsporslin, klinker och kakel. När apartheidstyrda Sydafrika under under 70-talet sedan isolerades allt mer och sanktioner infördes, byggdes produktionen upp. Ett klokt grepp skulle framtiden visa. Detaljhandel och produktion delades så småningom upp, och noterades separat på börsen i Johannesburg. Sedan några år tillbaka har dock produktionen avnoteras, och med Italtile som minoritetsägare. Planer på att åter ta över produktionen har dock avslagits av landets konkurrensmyndighet, som bedömer att Italtile blir alltför dominerande. Företaget är alltjämt familjeägt med Giovanni Ravazzotti som styrelseordförande.

Så hur ska man då sammanfatta det här företagets styrkor?

Marknadsdominant, och inhemsk produktion. Till skillnad från de huvudsakligen små konkurrenterna som importerar, finns som sagt (stora delar av) Italtiles produktion lokalt i Sydafrika  genom bolag där man åtminstone har stora ägarintressen. Dessutom är företagen kontrollerade av samma majoritetsägare. Det här ger Italtile stora fördelar när randen försvagats, och importen blivit allt dyrare.

Konkurrensmyndighetens underlag (från beslut att stoppa samgåendet med produktionsbolaget) beskriver en imponerande marknadsposition. Bolaget har en marknadsandel på 40-50 %. Tittar man på de delägda produktionsbolagen har man (inkl hänsyn till import) en andel på 70-75 % (!) för badkar, och 60-70 % för toalettstolar, handfat mm (sanitary ware) och klinker/kakel (tile).

Avtryck i östra Afrika. Italtile startade sina första butiker i Kenya för runt 10 år sedan. Fortfarande finns dock bara runt 10 % av företagets butiker utanför Sydafrika, och då har man även vissa avtryck i grannländer i södra Afrika. Verksamheten i östra Afrika förefaller dock stabil, och man har också försiktiga expansionsplaner. Även om förutsättningarna inte är okomplicerade, och konkurrensen från kinesiska företag ökat, talar man fortsatt om att det finns en stor potential i regionen. Särskilt framgångsrik verkar en e-handelssatsning i Kenya vara.

*2017 är löpande inklusive de första 6 månaderna.

Stabil tillväxt och lönsamhet i knepig miljö. Trots de knepiga förutsättningarna är både tillväxt och lönsamhet imponerande stabila. Den ocykliska utvecklingen skulle vara imponerande även i en betydligt mer stabil miljö. Förutom konkurrensfördelarna som den inhemska produktionen ger, kan det handla om ett klokt upplägg med tre nivåer av butiker som riktar sig mot olika målgrupper beroende på köpkraft. Med specialistbutiker verkar man inte heller konkurrera direkt med de bredare byggvaruhusen. Företaget förefaller också lyckats bra i sin satsning på IT och logistik


Starka finanser. Balansräkningen saknar helt räntebärande skulder. Finansiell leasing saknas och andra leasingkostnader (hyror) är små sett till omsättningen. Företaget investerar stort i egna fastigheter, även för franschisetagare. Kassaflödet är i grunden starkt och har finansierat utdelning, investeringar, och expansion. På senare tid är det dock belastats av ökande lager, som man dock jobbar med att minska och förebygga. Utdelningen är drygt 2 %, och då delar man inte ut mer än runt en tredjedel.

Riskerna. Den politiska utvecklingen i Sydafrika finns såklart som en stor risk. Under hösten kommer ledarstriden i ANC att gå mot en upplösning, och möjligen avgår president Zuma efter att han lämnar som partiledare i december. I bästa fall. Och sedan kommer ett presidentval med osäker utgång. Även utvecklingen i östra Afrika är osäker. Den starkare randen innebär också att konkurrenterna som importerar får en bättre konkurrenssituation, och företaget räknar med att utvecklingen kommer pressas den närmaste tiden. Självfallet kan en alltför svag konjunktur också skapa problem, om nybyggande och renoveringar går helt in i väggen.

Den fortsatta processen mot konkurrensmyndigheten om köpet av tillverkningen, kan också ta fokus från expansion och annan utveckling. På längre sikt kan man fundera över hur successionen kommer att se ut efter Giovanni Ravazzotti som närmar sig 75.  Sonen Gianpaolo, som var VD, avled 2011 i en flygolycka tillsammans med flera ur företagets ledning. 

Det här ett företag med allt på plats. Ett riktigt kvalitetsföretag. Jag har sällan hittat något case som så genomgående klarar mina kriterier med marginal. Två fondbolag jag rankar högt, Wasatch och Grandeur Peak, har dessutom plockat in bolaget. Mest fascinerande: att kontrollen över den inhemska produktionen blir en stötdämpare - går det dåligt för Sydafrika och randen försvagas, ökar man marknadsandelen. Och priset, under p/e 14. Självklart har den åkt in i portföljen, ca 10 % blev det.

Vad tror du om den här investeringen?

måndag 26 juni 2017

Möblerar om i premiepensionen


Det senaste två åren har jag ägnat min aktieportfölj en hel del tid. Samma sak kan man tyvärr inte säga om mina pensionsplaceringar: premiepension, tjänstepension, och privat pensionssparande. Börjar med en titt på premiepensionen där jag gjorde mitt fondval 2007, och sedan inte gjort mer än någon enstaka justering. Bilden ovan visar hur jag investerar, och tittar man på utvecklingen så är det indienfonden, och Avanza Zero som varit mest lyckosamma.

Vilka fonder har jag då:

KPA Etisk blandfond 2 (Swebank). Investerar ungefär 2/3 i aktier, varav ungefär hälften är svenska. Resten är räntor, nästan bara svenska. Bland de svenska aktieinnehaven är Atlas Copco störst, följt av Nordea, Swedbank, Ericsson. Atlas Copco gillar jag fortfarande även om de lämnat portföljen, men resten är inte aktuella för portföljen. Och svenska räntor, nja. Den här ramlar ut.

Avanza Zero. Avanzas indexfond utan avgift som i princip följer OMX30. Här är det såklart svenska storbolag som dominerar, största innehavet är HM, följt av Atlas Copco och flera storbanker. Funderar på att minska andelen.

Nordea Indienfond. Placerar 2/3 i indiska aktier. En snabbgenomgång av topp 10-innehaven imponerar inte. Största innehavet Power Grid Corp of India växer förvisso häftigt bra, men skuldsättningen är läskig och lönsamheten dålig. Bland bankerna har man lagt sig tyngre i ICICI med ökande andel dåliga krediter, än i mycket solida HDFC bank. Dessutom finns den största statliga banken State Bank of India på topp 10, även den med hög och växande andel dåliga krediter. Även bekanta Infosys finns på topp 10. Sammanfattningsvis: jag kommer att titta på annat alternativ för Indien. 

Carnegie Afrikafond. Investerar i aktier i hela Afrika, men med drygt hälften av innehaven i Sydafrika. Här har man t ex närmare 10 % av innehavet i e-handelsbolaget mm Naspers, med en stor post i den kinesiska framgångssagan Tencent. Ett innehav som är mer värt än Naspers eget marknadsvärde. En intressant värdeinvestering, men inte så mycket en exponering mot Afrika. Knepiga MTN finns också här, tillsammans med ett par andra telebolag. En knepig bransch i den här delen av värden, och bolag som aldrig skulle få komma in i min portfölj. Även den här fonden åker ut.

Handelsbanken latinamerikafond. Tittar man på topp 10 är det här med ett par undantag en brasilienfond. Ska jag investera på kontinenten vill jag göra det bredare. Dessutom ligger man med mer än 1/3 i finans och fastighet. Nej den åker också ut.

Så här tänker jag nu:
  • Eftersom jag har 25-30 år till pension bör jag lägga mig helt i aktier, för att möjligen styra om när jag kommer närmare.
  • Vill ha en geografisk exponering snarlik portföljens.  
  • Vill få in marknader som jag inte kommer åt för aktieportföljen.

Så här skulle det kunna se ut:

F&C Portfolios Fund - BMO Responsible Global Emerging Markets Equity. Fond som investerar i Emerging Markets, med bred geografisk spridning. Tyngst ligger man i Indien med runt 25 %, och man ligger lågt med Kina. Av fondens drygt 30 innehav finns fyra i min aktieportfölj (!): HDFC Bank (Indien), Bank Rakyat (Indonesien), Unilever Indonesia, och Femsa (Mexiko). Innehaven i övrigt ser också genomgående vettiga ut, flera som jag gärna skulle ha i portföljen om de var tillgängliga att handla. Att vi uppenbart tänker lika är ett riktigt stort plus, och att förvaltaren är en del av Bank of Montreal känns stabilt. Tänker lägga mig tungt här - 45-50 %?

Tundra Vietnam Fund. Ser ut att ha flera riktigt intressanta snabbväxande innehav. Vietnam känns mycket intressant med sin höga tillväxt,  och den här fonden får en mindre position även om fonden ovan ger stor tyngd i Emerging Markets. 10 %?

Seligson Global 25 top brands. Fick tipset av Gustavs aktieblogg. Här finns världens 25 starkaste varumärken, och i en långsiktig portfölj för pension känns den som en stabil och given deltagare. Dessutom är avgiften låg, 0,3 %. 20-25 %?

Holberg Triton. Aktiefond som investerar i fiskeindustri globalt. Relativt få innehav, och vid en snabbtitt ser det ut som att företagen håller varierande kvalitet, och vissa riktigt intressanta. Med en allt större efterfrågan på lax i Kina, och med en egen förkärlek för livsmedel, funderar jag på en liten position. 5 %? 

En annan investering med stor potential kan vara Tundra Pakistan. Landet med 180 miljoner invånare och en mycket ung befolkning visar en ökande tillväxt. Flera innehav ser intressanta ut - vågar man?

Avanza Zero får vara kvar. Jag tror som sagt på Sverige på sikt, och här talar vi ju om perspektiv på 25-30 år. 10-15%?
  
Sammanfattning: Asien och framför allt Indien fångar jag i Emerging Markets-fonden. Vietnam som jag tycker är intressant men inte går att komma åt från Sverige får en position. Till det långsiktig stabilitet i starka varumärken, och svenska storföretag . Och på det krydda i form av fisk? Eller Pakistan?  Det jag saknar är Afrika, men här är utbudet tyvärr riktigt dåligt. Afrika är inte ens en sökbar världsdel på Pensionsmyndighetens hemsida!

Är det här en bra balans? Hur placerar du din premiepension?

söndag 25 juni 2017

Thor: marknadsledare i växande bransch



Husbilar och husvagnar går som tåget just nu. 40-talistgenerationen söker sig ut på vägarna, och deras barn gör samma sak. Det här var något jag grävde i förra sommaren, ungefär när jag startade bloggen. Ett av de första utkasten jag skrev var om den amerikanska husbils- och husvagnstillverkaren Thor. Men så hittade jag den kanadensiska uthyraren CanaDream, och inlägget föll i glömska. Så för ett par veckor sedan fick följarna på Twitter rösta om vilket gammalt utkast jag borde slutföra. Thor vann överlägset!

Nej Thor är som sagt inte nordiskt utan har sin huvudsakliga verksamheten i Indiana, USA. Företaget bildades då de två entreprenörerna Wade (Th)ompson och Peter (Or)thwein 1980 köpte en husvagnstillverkare, och satte igång en kedja av förvärv. Och så har det fortsatt. Det senaste förvärvet Joyce, som dessutom är av modell större, slutfördes under 2016. Företaget omsätter (efter förvärvet) runt 60 mdr kronor och har närmare 14 000 anställda.


Framgångsrik affärsmodell. Thor beskriver sig som ägare av tillverkare och jobbar under en mycket decentraliserad affärsmodell där dotterbolagen kort sagt är självständiga enheter som konkurrerar med varandra. Och man förklarar sin framgång med affärsmodellen som stimulerar till utveckling och innovation. Det mindre företagens  innovationskraft och det stora företagets volymfördelar helt enkelt. Även om finanskrisen såklart satte spår, hämtade man sig snabb. Tittar man på lönsamheten som ROA jämfört med konkurrenter/motsvarigheter, så ser det ut att ligga en hel del i företagets förklaring att affärsmodellen ger lönsamhet.

Marknadsledare inom växande bransch.  Marknaden i Nordamerika domineras av tre aktörer med totalt 80-90 % av försäljningen. Förutom Thor handlar det om Forest River, ägt av Berkshire Hathaway, och Winnebago. Bolagen har dock olika tyngdpunkt: Thor dominerar stort inom segmentet större husvagnar (med mer än halva marknaden i USA och Kanada, efter köpet av Joyce), medan Forest River har en än större dominans inom mindre och ihopfällbara husvagnar. Inom husbilstillverkningen dominerar Thor på totalen (med drygt en tredjedel av marknaden), men även här har man olika tyngdpunkt. 

Morningstar ger Thor "narrow moat", och det är som sagt inom en bransch som växer. Branschens omsättning i Nordamerika har vuxit de senaste sex åren, och 2017 lär bli det sjunde.

Starka finanser. Thor Industries är ett företag med stark tillväxt och stabila finanser. Omsättningen ökade organiskt med 8 % under det senaste verksamhetsåret. Samtidigt har marginalen ökat stadigt sedan 2011, i princip fullt ut genom ökad bruttomarginal.

Kassaflödet är mycket starkt. Thor har under femårsperioden i princip kunnat betala investeringar, förvärv och utdelningar över kassaflödet. Då har man dessutom gjort två större extrautdelningar (2013 och 2014), och aktier har återköpts i större omfattning (2012 och 2015). Under 2016 räckte dock inte kassaflödet för att finansiera förvärvet av Joyce, som är mångdubbelt större än de senaste årens köp tillsammans. Man räknar dock med att betala tillbaka skulden på 3 år, vilket utifrån historiken får ses som klart realistiskt. 

Jag är på många sätt imponerad av Thor Industries, precis som jag var när jag skrev det första utkastet för snart ett år sedan. Största faran ser jag i att man inte dominerar marknaden inom alla segment. Framför allt delar man husbilsmarknaden med två andra aktörer. I ett läge då marknaden inte växer, lär konkurrensen bli tuff. Att de tre stora totaldominerar, gör det dessutom svårt att fortsätta expansionen genom smarta förvärv. Dessutom kan man ställa sig frågan: hur länge fortsätter marknaden i Nordamerika att växa? I mitt ursprungliga inlägg funderade jag också kring hur man påverkas av högre bränslepriser, när man producerar rätt så tunga/törstiga fordon. Men det kanske inte är så aktuell på kort sikt, med Donald Trump i vita huset...

Ett kvalitetsbolag till bra pris (p/e 16-17), som dessutom finns i Didner & Gerges Small and Microcap. Lyssna gärna in börsbodden för mer kött på benen. Det som ändå får mig att avstå, trots att priset p/e 16-17 är bra, är att man inte dominerar sin marknad. Jag är också skeptisk till bolag i USA, som är för välbevakade. Och den dyra dollarn gör inte investeringar där mer intressanta just nu. 

Vad säger du, är det här intressant?

söndag 18 juni 2017

Shoprite - mitt fönster mot Afrika!

 
Mycket går åt fel håll i Sydafrika just nu. Zumas maktfullkomlighet och korruption, och ANC:s oförmåga att hantera landets utmaningar, gör att utvecklingen i landet ser allt sämre ut. I slutet av mars sparkades den tidigare och mycket respekterade finansministern Pravin Gordhan, trots protester från stora delar av partiet, bland annat vice presidenten Cyril Ramaposa. Den nya finansministern Malusi Gigaba, verkar i och för sig ha tagits emot väl, men anklagas nu för korruption i en tidigare ministerroll.

Nyligen presenterades också siffror som visar att landet gått in i recession (dvs negativa tillväxttal), och samtidigt sjönk industriproduktionen med över 4 % i april. Landets kreditbetyg från Moodys har dessutom helt nyligen nedgraderats. En ljuspunkt är att man dock verkar ha lämnat tanken på att liksom Zimbabwe expropiera land. Ny lagstiftning för att öka det svarta ägandet av gruvindustrin togs dock inte väl emot av marknaden. För den som vill läsa mer om utvecklingen: läs Per Wästbergs initierade artikel om landet i SvD nyligen.

Som ni kanske sett har jag sedan en tid ett innehav i detaljhandelskedjan Shoprite, som jag också skrev kort om i mitt senaste inlägg om Sydafrika i början av året.

Shoprites historia är nära förknippad med Västra Kapprovinsen, och två män vid namn Cristo Wise och Whithey Basson. Wise, en av Sydafrikas rikaste män med tillgångar långt utanför Sydafrikas gränser, Basson, mångårig VD (och just avgången) som från en position i ett av Wise företag i slutet av 1970-talet tog initiativet till att förvärva Shoprite. Företaget med då åtta butiker i provinsen växte sedan genom ett antal mycket framgångsrika (men riskabla) förvärv där företag med ekonomiska problem (som Checkers, OK Bazaars) framgångsrikt integrerades och gjordes lönsamma.

Idag är man marknadsledare i Sydafrika, med drygt 2500 butiker och nästan en tredjedel av den Sydafrikanska marknaden. Sedan apartheidregimens fall har man också expanderat i stora delar av Afrika, framför i länder som Zambia, Angola och Nigeria. Utöver de egna livsmedelsbutikerna Shoprite (dominerande varumärke), och Checkers (mer exklusivt), finns också franschisebutiker för livsmedelsbutiker och möbler (OK), och en snabbt växande kedja alkoholbutiker.


Vad är det då som gör det här företaget intressant?

Livsmedel växer först när ett lands välstånd tar fart, statistik visar att annan konsumtion växer först när välståndet nått en högre nivå. De många som fortfarande lever i relativ fattigdom kommer inte i första läget att konsumera möbler eller kläder, det är mat, och bättre mat som gäller.

Ledande position i Sydafrika. Shoprite har ett starkt varumärke, och en stark marknadsposition med nästan en tredjedel av den sydafrikanska marknaden för livsmedelsbutiker. Det här ger konkurrensfördelar på många plan; logistik, inköp, och inte minst ett starkt kassaflöde som kan användas för ytterligare expansion.

Storlek ger positiv utveckling i övriga Afrika. Trots det låga oljepriset som pressat oljeproducerande länder som Nigeria och Angola, har Shoprites utveckling snarast accelererat där. Inte minst i Angola (där Shoprite har ett 50-tal butiker) har bristen på hårdvaluta skapat en akut brist på importerade basvaror hos mindre aktörer. I det läget har Shoprite med hjälp av sina muskler kunnat hålla fulla hyllor. Förhoppningen är att man den här vägen övertygat skeptiska personer (som sett Shoprite som ett dyrt alternativ) till att bli trogna kunder.

Lyckas i Nigeria. Afrikas mest folkrika land med snart 200 miljoner är en intressant marknad, framför allt som både befolkning och medelklass växer snabbt. Till 2050 bedöms befolkningen ha mer än fördubblats. Men företagen som underskattat svårigheterna är också många, och flera som Tiger brands, Woolworths, och Trueworths har fått lämna landet med svansen mellan benen. När många har haft svårt att hitta lokaler har Shoprite utvecklat samarbeten med centrumutvecklare, och förefaller ha blivit något av en språklig synonym till centrumanläggning. Inte mindre viktigt, när andra inte klarat importrestriktioner, har Shoprite satsat allt mer på lokal produktion. Det här borde sammantaget ge företaget konkurrensfördelar.

Stark ledning och kostnadsmedvetenhet. Företaget är känt för sin kostnadsmedvetenhet. Företagskulturen andas extrem sparsamhet, och huvudägaren Cristo Wise förefaller i det perspektivet att vara något av en Sydafrikansk Ingvar Kamprad. Och det är med den filosofin som Whitey Basson ha lett företaget. Bemanningen på ledningsnivå förefaller också extremt solid och erfaren, och den nya VD:n har haft ett årtiondes läroperiod som COO.


Stark tillväxt, god lönsamhet och starka finanser. Företaget växer stabilt med 10-15 % per år, och med jämförbara butiker på 5-7 % i tillväxt i de senaste rapporterna. Lönsamheten är god (ROE ca 25 %), även om den sjunkit från riktigt höga nivåer för några år sedan. Kassaflödet är starkt, men klarar på senare tid inte att betala den snabba expansionen och det ökade lager som följer.  Det fria kassaflödet är därför negativt, och under första halvåret 2017 har man ökat skuldsättningen (inte i grafen). Balansräkningen är inte mycket att säga om.

Ett par saker som gör mig osäker, förutom utvecklingen i Sydafrika:

Förre VD:n har storsålt aktier. Whitey Basson ha  enligt ett gammalt (och märkligt avtal) rätt att sälja tillbaka aktier till företaget till den värdering som gäller när han väljer att sälja. Han aktiverade i maj när aktien stod högt. Förutsättningen är att han fortfarande är anställd i företaget, vilket han är, åtminstone till i september. Försäljningen ska dock godkännas av 75 % av aktieägarna, så det är inte självklart att det går igenom, men det väcker ändå frågor om hur han egentligen ser på företaget. Själv säger han att han bara vill diversifiera sina investeringar nu när han är pensionär.

Tittar på expansion i östra Europa. Shoprite gick under början av året ut med att man tittar på expansion till östra Europa. Anledningen är den instabilitet som just nu präglar Sydafrika. Jag ställer mig dock tveksam. Företaget har sina konkurrensfördelar i Afrika, där man bättre än andra vet hur man ska hantera marknaden. Östra Europa har dessutom en demografi med minskande befolkningar de närmaste årtiondena. Tittar man på företagets kompetens inom marknader i u-världen tror jag i så fall att den förre VD:n Bassons funderingar på Vietnam och Kambodja var mer intressanta. Det här kommer jag att hålla ögonen på.

Med vissa små farhågor så tror jag ändå på Shoprite. Fler spännande alternativ finns, men just nu ligger jag stilla. Inte öka, inte minska.

Vad säger du, är det här ett fint fönster till Afrika?