söndag 18 februari 2018

Exotisk öl på Parisbörsen: Les Brasseries du Cameroun - jakten på Afrika del II


Kamerun är nog för oss svenskar mest av allt fotboll; VM 1994 på vägen mot bronset, och Arne Hegerfors groda om en trött avbytarbänk. Bakom fotbollen finns ett land i Västafrika med drygt 20 miljoner invånare, med en historia som koloni under först Tyskland, sedan under Frankrike, men med vissa brittiska områden i väster som anslöts vid självständigheten. Det här förklarar varför landet har både franska och engelska som officiella språk, och att både katolicism och protestantism gjort avtryck. Dessutom är ca 20 % muslimer, boende i norra delarna. Till det kan läggas att ca 280 språk talas i landet.

Landet ser ut att ha goda förutsättningar och ambitioner (mycket bra länk!). Med investeringar i infrastruktur, och ett mycket bra klimat för jordbruk, förefaller landet vara ett av de mer intressanta i västra/centrala Afrika. Mer än hälften av alla pågående stora infrastrukturprojekt i Centralafrika just nu sker i Kamerun (!), och det handlar om både vägar och energiförsörjning. Investeringarna i infrastruktur är för övrigt något man får beröm för av IMF, som också konstaterar att landets tillväxt på 4-5 % stiger de närmaste åren. Samtidigt är Kamerun ett land som liksom den stora grannen Nigeria är mycket oljeberoende. En fjärdedel av landets statsbudget finansieras med inkomster från olja.

Liksom många länder i Afrika växer befolkningen mycket snabbt, och det är som ålderspyramiden visar en riktigt ung befolkning; drygt 40 % är under 15 år. Enligt FN:s beräkningar kommer befolkningen att i princip att ha fördubblats på 30 år till runt 45 miljoner.

Politiskt kan Kamerun knappasts sägas vara någon demokrati, den 85-årige presidenten Paul Biyas parti vinner val efter val utan verkligt motstånd och totaldominerar parlamentet. 2018 är det åter presidentval och presidenten förväntas åter vinna. Kamerun är annars ett land som uppvisat en fredlig historia, och som varit förskonat från inbördeskrig. Men på senare tid har spänningarna och protesterna i framför allt de engelskspråkiga delarna tilltagit. Dessutom har man islamistgruppen Boku Haram (i de norra delarna), och en ansträngd flyktingsituation i söder mot Centralafrikanska republiken. Detta och det låga oljepriset har gjort att statsbudgeten är ansträngd. Regeringen har därför tvingats till att både höja skatter och införa nya. Kan det vara början på slutet för regimen?

Sist men inte minst, Kamerun är ett land som gillar öl, något som förstås västerlandet (Frankrike) tjänat fina pengar på, framför genom Les Brasseries du Cameroun. Ett bryggeriföretag kort och gott, ägt av franska Castel, med Heineken som liten minoritetsägare, som producerar både öl, läsk (bl a licens för Coca Cola) och vatten på flaska. Finanserna ser helt ok ut, men är inte fantastiska, värderingen (p/e runt 30) är inte låg efter att vinsten fallit under ett par år. Informationen om bolaget får man mestadels på franska, men också genom en månatlig finanstidning på engelska som gratis kan laddas ner. Redovisningen kommer årsvis.

Varför blev jag intresserad?

Förutom att landet i mina ögon är ett av de mest intressanta i centrala och västra Afrika, är det två saker som gör mig intresserad av Les Brasseries du Cameroun:

Marknadsdominant. Företaget dominerar stort inom både öl och läsk. Inom det förstnämnda har man sådär 75 % av marknaden i, inom läsk runt 65-70 %. Inom ölproduktioen är man mer än fem gånger så stor som närmaste konkurrenten brittiska Diageo. Allt ackompanjerat av en massiv inhemsk produktion. Marknadsdominansen är svårslagen.

En turn around att vänta? Ambitionerna att växa finns där, med en treårsplan där man bland annat investerar i ny produktion (bland annat i PET-flaskor för läsk som verkar ha ekonomiska fördelar), och utvecklad logistik, satsar man på att åter öka marknadsandelarna. Företaget som i samband med skattehöjningen inledningsvis tappade i konkurrenskraft, förefaller ha återtagit initiativet, och inom läskförsäljningen verkar man redan ha återtagit marknadsandel. Dessutom har en ny vd med lång erfarenhet inom Castel-koncernen tagit över.  

Och var finns riskerna?

Ökad konkurrens. Det finns dock en del som talar emot företaget, på senare år har konkurrensen ökat inom alla segmenten bl a från Diageo, dock från en position av total dominans. Inom öl från över 80 % så sent som 2014, inom läsk från drygt 90 % 2011. Inom flaskvatten där konkurrensen är riktig tuff har man t o m tappat förstaplatsen.

Politiska risker. De politiska riskerna finns såklart också där; inte minst Boku Haram, oroligheterna i de engelskspråkiga provinserna, och krig i närområdet som skapar flyktingströmmar. Korruptionen är dessutom relativt hög, och i samma storleksordning som i länder som Nigeria och Kenya. Ett regimskifte skulle säkerligen göra landet gott, men vad händer om presidenten inte accepterar en förlust? Och hur reagerar folket om det blir uppenbart att han vunnit pga ett tydligt riggat val?

Råvaruberoende ekonomi. Landets ekonomi är mycket råvaruberoende, och förutom oljepriset påverkas man av världsmarknadspriserna på råvaror som kaffe och kakao. 

Minskad ölkonsumtion. Självfallet finns en risk för att ölkonsumtionen minskar,  pga till exempel nya skatter, för att förbättra folkhälsan och/eller stärka de knackiga statliga finanserna.

Har köpt

Trots riskerna tycker jag att det här ser intressant ut. En positiv utveckling för landet, och en riktigt ung och snabbt växande befolkning, skapar förutsättningar för en stabilt växande marknad. Och företaget dominerar en bransch som bör skörda frukterna. Konkurrensfördelarna bör finnas där även fortsatt, med bl a en massiv lokal produktion.

Som jag skrev redan i mitt afrikainlägg har köpt på mig en post, ca 4 % på Parisbörsen. En fin sak är att den går att ha i en KF eller ISK. Inte dumt alls tycker jag!

Vad säger du, är öl i Kamerun något att ha?

lördag 10 februari 2018

Vilka bolag klarar stormen bäst?


Veckouppdateringar är inget jag brukar skriva, men den här veckan var ju något utöver det vanliga. Ska ärligt erkänna att jag ett tag varit lite nyfiken på hur portföljen skulle reagera på en sån här turbulens. Och ja, tycker den klarat sig rätt ok, även om en försvagad krona hjälpt till något (1-2 %). I huvudsak har också nedgångarna kommit där jag trott. Obs förresten att Titon Holdings inte ingår i grafen eftersom det innehavet finns hos Nordea.

Tittar man på börser runt om i världen sticker inte stockholmsbörsen ut åt något håll, -4-5 % är en återkommande nedgång, i alla fall när man tittar på västerländska börser.

Vissa bolag lever sina egna liv.  De små bolagen med liten handel lever helt klart sina egna liv. För bolag som Brampton Brick, Stella Jones, Italtile, Brasserie du Cameroun och Titon Holdings kan man inte se många tecken på att den gånga veckan varit en av de mest turbulenta på länge. Titon Holdings tog tvärtom ett ordentligt skutt (runt +20 %) förra fredagen bara på att årsredovisningen presenterades, trots att den inte innehöll några nyheter. Och på den nivån har man hållit sig. Italtile har haft en positiv trend efter en en stabil halvårsrapport i veckan. 

Mer överraskande för mig är att Unilever Indonesia inte alls straffats av marknaden, trots en mycket hög värdering (runt p/e 60), och en tillväxt som stannat av. Ocykliskt, fantastiskt historik, ett av världens mest innovativa företag. Kan det vara där vi har det, marknadens förtroende är enormt? Och så har börsen i Jakarta klarat sig generellt bra.

Uppvärderade nedvärderas. Mer väntat är det då att lite luft gått ur A2 milk co, som tappat (OTC noteringen) drygt 10 %. Aktien har haft en fantastisk utveckling och handlas runt p/e 70. Även äppelodlaren Scales Corp har tappat nästan lika mycket, och även här efter en stor uppgång, eller snarare en uppvärdering, som gick snabbt i november efter en positiv uppdatering från ledningen. Också Micro Mechanics, som tillverkar verktyg för halvledarindustrin, har rört sig nedåt. Aktien gjorde en fin resa efter rapporten t o m september, men lyckades inte leva upp till förväntningarna på den senaste, som dock inte alls var dålig. Här är min bedömning att det handlar om en kombination av rapporten, och att man finns i en bransch som påverkas när det blåser.

Storbolagen dras med i trenden. Indiska HDFC bank tillhör också de som tappat, och här spelar dessutom en indisk skattereform in, som påverkar kapitalbeskattningen på mer långsiktiga investeringar. Också mexikanska Femsa har känt av stormen. I båda fallen talar vi om stora bolag som handlas som ADR i New York. Och icke att förglömma, det det är bolag som också finns i många fonder.

Några slutsatser? Med något undantag (Unilever Indonesia) är det de högvärderade och/eller stora bolagen som har klarat sig sämst, och de små med liten handel, och i flera fall låg värdering (Titon, Brampton) som klarat sig bäst. Och att ha investeringarna i olika valutor när det blåser är inte heller fel, kronan är då sällan den stabilaste valutan.

Vad ska man ta med när man filar på portföljens sammansättning? Vad säger du?

söndag 4 februari 2018

Afrikanska aktier på tillgängliga börser - jakten på Afrika del I


Asien för oss, Afrika för våra barn skrev jag för sådär ett år sedan. Asiens befolkningstillväxt planar ut om några årtionden, Afrikas fortsätter rakt uppåt. Självfallet är inte befolkningsutvecklingen allt, men den skapar rätt hanterad kraft och möjligheter.

Viktigt att komma ihåg är att Afrika är en kontinent med stora skillnader; politisk historia, klimat, tillgången till naturresurser och mycket annat skiljer länderna. Avsaknaden av samhällsstrukturer, regelverk, och välfungerande infrastruktur, är dock sådant som i större eller mindre utsträckning hämmar utvecklingen på hela kontinent. Och fattigdomen är också djupare än någon annanstans i världen. Aktieingenjören har sammanfattat utvecklingen mycket bra.

Det senaste året har jag köpt in mig i två Sydafrikanska bolag; livsmedelskedjan Shoprite, och badrums- och kakelförsäljaren Italtile. Det tråkiga är dock att Sydafrika bara i begränsad utsträckning är en ingång till övriga Afrika. Ofta, som i mina bolag, eller Gustavs Famous Brands, får man bara sådär 10-20 % på resten av kontinenten. Och jag vill åt just resten av kontinenten, men hur ska det gå till, när inga andra afrikanska börser finns att handla på från Sverige?

Innan vi rullar vidare, stort tack till Gustavs aktieblogg som bidragit med inspel för det här inlägget!

Ja vad finns egentligen tillgängligt?

Londonbörsen har ett stort antal afrikanska bolag som är sekundärnoterade, och börjar man titta finns där många intressanta kandidater. Tyvärr är dock omsättningen i de flesta fall i princip noll. Även om jag gillar aktier med liten handel, vill jag ha fler avslut än något enstaka per år. Där går tyvärr det mesta bort.

Det jag hittar med rimlig handel är en av Nigerias större banker, Guaranty Trust Bank. Lönsamheten är hög (ROE  25-30 %), andelen dåliga krediter inte skrämmande (4 %), kapitaliseringen förefaller god och priset i p/e på gränsen till ensiffrigt. Banken är prisad, verkar långt framme på digitalisering, och har låga kostnader. Den positiva bild jag själv fick bekräftas av Moodys, men samtidigt har banken en större exponering mot gas och olja än andra banker. Dessutom har de nigerianska bankerna nedgraderats kollektivt helt nyligen, och kreditvärdigheten är klart sämre än för mina två bankinnehav. Så nej, jag avstår, dessutom har kursen stigit kraftigt i början av året.

Dessutom finns ett par företag från råvaruberoende Zambia: Zambeef med slakterier mm och samarbete med mitt sydafrikanska innehav Shoprite (!). Verksamheten är intressant, men tyvärr ser det lika trögt ut som för landet. Från Zambia finns också det statliga konglomeratet ZCCM (även i Paris), med mycket gruvverksamhet, och det intresserar mig inte.

PZ Cussons, med försäljning av bl a hygienprodukter och livsmedel, och med 40 % av försäljningen i Afrika (framför allt Nigeria) är också ett intressant alternativ. Men tyvärr får man då också en hel del exponering mot Östeuropa, som inte intresserar mig. 

Parisbörsen har en historia av noteringar av bolag i gamla kolonier, och ett fåtal (i Västafrika) finns kvar. Bra är att det handlar om direkta noteringar, och en i vissa fall hanterbar handel. Här hittar man t ex det senegalesiska bryggeriföretaget Brasseries de l'Ouest africain (SOBOA), en intressant verksamhet i ett land med stabil historia och fin tillväxt, men tyvärr ser både utveckling och finanser rätt risiga ut. Bättre ser det då ut i Kamerun för systerföretaget Brasseries du Cameroun. Med häftiga marknadsandelar och kanske en lovande framtid. Den kunde jag inte låta bli att plocka in den i portföljen. Mer om det i ett kommande inlägg.

Intressant skulle också Forestiere Equatorial kunna vara, med järnvägsdrift (Sitarail) mellan lovande Elfenbenskusten och Burkina Faso. Bolaget som är en del av den likaså franska koncernen Bolloré med stora intressen (bl a hamnar) i Afrika, visar dock ingen fascinerande utveckling, och inspirerar mig inte till att gräva vidare. Dessutom är handeln obefintlig. I Elfenbenskusten finns också transportbolaget Société Ivoirienne de Manutention et de Transit (SIMAT), på pappret intressant, men den senaste redovisningen som ligger ute är flera år gammal, och handeln är inte stor. 

På Parisbörsen finns också Maroc telecom, dominerande och lönsam teleoperatör i Marocko, och med inte obetydliga intressen även i Mauritanien, Mali, Gabon och Burkina Faso. Lönsamheten ser fin ut, finanserna är väl ok, men tillväxten är långsam. 

Belgien, Holland, Portugal är också gamla kolonialländer. På den belgiska börsen kan man notera TEXAF som Gustavs aktieblogg skrev om för något år sedan. Här handlar det om mark/fastigheter i Kinshasa (Demokratiska republiken Kongo), ett av de knepigare länderna på kontinenten. I Portugal ser det tunt ut, snarast verkar de forna kolonierna nu hjälpa sin gamla kolonialherre till överlevnad. På den portugisiska börsen finns byggbolaget Mota-Engil, med en betydande afrikansk division. Den senare noterades under en tid som eget bolag på den holländska börsen, men är åter fullt integrerat i moderbolaget.

Sydafrika är som sagt en ingång till Afrika, men det är inte lätt att hitta bolag som har den övervägande verksamheten utanför Sydafrika. Två undantag (tack Gustav för tipsen!) är livsmedelskedjan Choppies (Botswana) och finansbolaget/konglomeratet Trusco (Namibia). Choppies dominerar välmående Botswana, men har också en verksamhet i Zimbabwe som verkar lovande, och expanderar dessutom i intressanta Kenya. Tillväxten förefaller dock ha kostat på om man ser till lönsamheten, och frågan är om det här i sammanhanget lilla företaget går för hårt fram. Trusco är en fin ingång till Namibia nordväst om Sydafrika, men landet går knackigt, och försäkringar som är en stor verksamhetsgren tycker jag är knepigt.

I Botswana finns också turistbolaget Wilderness med vildmarksanläggningar i södra Afrika. Spännande verksamhet och fint bolag, om än inte extremt lönsamt. Men ställer mig framför allt frågan: är det inte mest en investering i Nordamerika och Europa? 

Brasserie Cameroun finns som sagt i portföljen, men finns det något annat att gräva vidare i? Jag tvekar som ni förstår. Banker i Nigeria, livsmedelsbutiker i Botswana, försäkringar i Namibia eller telekom i norra Afrika kanske?

Känner du till något mer afrikanskt bolag som går att komma åt?

söndag 28 januari 2018

Portföljuppdatering - småjusteringar och planer


Dryga månaden sedan senaste uppdateringen, och självklart händer det saker i portföljen, även om det är riktigt svårt att hitta nya case som utmanar. Det här har gjort att kassan fått växa till sig, till  7-8 %. Tanken är att den ska ligga kvar på runt 5 %.

Högtalare ut, hemlighet in. Som jag skrev i slutet av året har jag känt mig allt mer tveksam till italienska B&C Speakers. Jag är inte övertygad om det nyligen genomförda förvärvet, och jag känner inte fullt förtroende för hur ledningen manövrerar balansräkningen. Först en stor extrautdelning, sedan förvärv på lånade pengar. Så jag har sålt, och istället köpt något mycket mycket exotiskt. Men mer om det i ett senare inlägg. Ett afrikanskt Kopparbergs och Arne Hegerfors är ett par ledtrådar på vägen.

Ökat i Brampton. För att leva upp till kriteriet om minst 4 % har jag ökat svagt i tegeltillverkaren Brampton Brick, som för övrigt har tagit lite fart, eller i alla fall återhämtat sig. Samtidigt har jag minskat i Andrew Peller, som gått i mina ögon ologiskt bra på börsen under hösten. De senaste och mycket dyra förvärven på lånade pengar är inte något som imponerat på mig. Jag har också minskat i HDFC Bank, och det gjorde jag före rapporten som kom i förra veckan. Jag var orolig för att företaget inte skulle kunna leva upp till de högt ställda förväntningarna, med en börskurs som stigit kraftigt. Jag hade fel, rapporten var bra (som alltid), och aktien har bara fortsatt uppåt. Jag sålde inte mer än sådär 1/10 av innehavet, men det går ändå inte att komma ifrån: det är (för) lätt att sälja av en vinnare...

Den närmaste tiden räknar jag inte med några större förändringar. Jag kommer fortsätta att öka försiktigt i de bolag som ligger strax under 4,0 % (Brampton och Titon), och kanske fyller jag också på i de mexikanska (Femsa och Gruma), som båda är billiga med en lågt värderad peso. 

Vad tittar jag på nu? Har tittat en del på Afrika där jag letat efter något som fångar kontinenten, utöver Sydafrika. Jag har också skannat Malaysia, utan att riktigt ha fastnat för något, och jag har försökt ”konkurrensutsätta” mina indonesiska innehav.  Dessutom har jag stannat till vid en mycket udda kanadensare; en verklig högutdelare, som är tråkigare än tråkig, och som med marginal lever upp till ”under radarn”. Räkna med avtryck på bloggen framöver!

Den fråga jag kanske brottas mest med, när ska man sälja av en vinnare? Hur tänker du?

söndag 21 januari 2018

Dominos pizza - något för portföljen, eller magen?


Att testa pizza har blivit lite av en grej på bloggen. Det började med att jag jämförde Boston Pizza och mitt gamla innehav, kanadensiska Imvescor. Sedan skrev om Koti Pizza, och provåt i Helsingfors. Tyvärr köpte jag dock inte aktien som gjort en fin resa sedan jag skrev. Men framför allt testade jag Boston Pizza på plats i Kanada i våras. Och det var riktigt gott, i alla fall på 2 av 3 ställen.

När nu den amerikanska pizzajätten på allvar slår sig ner i Sverige blev jag nyfiken att testa. Eftersom kedjan dock ännu inte etablerat sig i stockholmsregionen (?) blev resan till UK:s södra delar ett bra tillfälle att testa.

Bolaget har jag som hastigast kikat på tidigare, framför allt som referens till de pizzabolag jag tittat på. Nettoskuld/EBITDA på 4-5 diskvalificerar dock bolaget direkt för mig. Och att priset ligger runt p/e 40 gör inte saken bättre. Men pizza kan ju smaka gott även om finanserna inte är så aptitliga, eller?

Smakar ok, men för dyr. Så skulle jag sammanfatta. Beställde en peperoni som kostade 9 £, eller nästan på öret 100 kr. Pizza var lagom gräddad, hade fin krispighet, och var försedd med massor av korv. Servicen var dock rätt risig och det tog en stund innan personalen kunde förklara prismodellen. Jag åt en rätt så sen lunch så av förklarliga skäl var jag nästan ensam, men har passerat vid andra tider och kundflödet var helt ok.

Hur som helst, inget som förändrats för mig. Det här företaget är iskallt i mina ögon. Möjligen kan de få fylla magen när de drar igång i Sverige. Men tror de kan få det svårt med vår prisbild på pizza.

Vad säger du, är en slice Domino något för  portföljen?


söndag 14 januari 2018

Econpile - värd att borra i?



Jag tittar ofta på ett land i taget, mycket för att också få en känsla för potential och risker. Och om det handlar om bolag som riktar sig mot hemmamarknaden, vad är det som växer? Senast har jag tittat på Malaysia, ett av de mer välmående länderna i Sydostasien, med en BNP på sydeuropeisk/östeuropeisk nivå. Trots det växer ekonomin med fina 5-6 %, och de imponerar på internationella valutafonden IMF. Sällan har jag sett en så positiv rapport.

Här fastnade jag för en nischad och snabbväxande aktör inom byggindustrin: Econpile, specialiserade på pålnings- och grundläggningsarbeten. Även ett par konsumentbolag ser intressanta ut, och jag kanske kommer tillbaka till dessa.


Vad gör mig intresserad av Econpile?

Ett land som investerar i infrastruktur. En viktig del i Malaysias framgång ligger i en långsiktig och medveten satsning på infrastruktur, och historiken är lång. Malaysia klassas dessutom som ett av de mest attraktiva länderna i världen för investeringar i infrastruktur. Förutsättningar för en nischad aktör inom större infrastrukturprojekt bör vara goda. Flera större större kollektivtrafikprojekt är dessutom på gång, och man gynnas av urbanisering och högre markpriser, vilket driver fram högre hus med krav på (allt mer avancerad?) pålning. 
 
Betydande marknadsandel, nischade mot svåra jobb? För 4 år sedan var marknadsandelen13 % och man var redan då knapp marknadsledare på en marknad med åtta bolag som delade på 50 %. Ett intressant jämförelseobjekt är Pintaras Jaya som då var tredje störst. Deras omsättning är densamma idag, på en marknad som vuxit, och lönsamheten har sjunkit kraftigt till ensiffrigt ROE. Det här talar för att Econpile har tagit marknadsandelar. Dessutom verkar Econpile ha cirka 50 av 300 borriggar, eller ungefär dubbelt så många som de två närmaste konkurrenterna. De har också utrustning som andra inte har, en borrigg av en sådan storlek att det bara finns fem stycken i hela världen (!). 

För mig låter det som någon form av vallgrav. Morningstar klassar som ”narrow” moat, 73/100. Min erfarenhet av den graderingen är annars att små okända bolag oftast får låg klassning, även vid tydliga konkurrensfördelar.

Fantastisk lönsamhet och tillväxt, stabila finanser. Lönsamheten är närmare ROE 30 %, och har stabilt legat på 25-30 % sedan börsintroduktionen 2014. Den lägre lönsamheten 2014 berodde på stor kassa från nyemissionen som ännu inte ”börjat jobba”. Utdelningsandelen är låg (ca 30 %) och kassaflödet investeras i ny utrustning, med vilken man kunnat ta sig an allt fler projekt. Omsättningen har i det närmaste fördubblats sedan 2012. Finanserna är starka, och balansräkningen är i princip utan låneskuld netto, inkl viss finansiell leasing. Priset p/e 20.


Vad gör mig tveksam?

Stora projekt. Det är ett fåtal projekt som generar företagets omsättning, och framgången kan därmed svänga snabbt, även om orderboken för tillfället ser rätt så välfylld ut. Och dessutom, hur beroende är man av vissa byggbolag som man agerar underleverantör till? 

Huvudägarna minskat, teckningsrätter späder ut. De två huvudägarna, koncernchefen/grundaren och VD:n, kontrollerar fortfarande nästan halva företaget, men har minskat sitt ägande betydligt de senaste åren. Så sent som för två år sedan kontrollerade de runt 2/3. Samtidigt späds ägandet ut genom en emission av teckningsrätter som ska omvandlas till aktier de närmaste åren. Varje ägare ges rätt att för fyra gamla aktier teckna en ny. Hade föredragit en tillväxt genom kassaflödet.

Konjunkturkänsligt. Historiken talar för att det är en mycket sårbar verksamhet. Asienkrisen för 20 år rensade ordentligt och fyra börsnoterade motsvarigheter gick i konkurs. Bara ett börsnoterat bolag överlevde, Pintaras Jaya. Överlevde gjorde också Econpile som bildades 1987, men det är oklart hur det såg ut för dem. 

Sammantaget, intressant men inte helt övertygad. Sårbarheten får mig att tveka, och varför minskar storägarna? Tror man inte att den fantastiska utvecklingen kommer att fortsätta? Och hur stora är egentligen konkurrensfördelarna? Vad tror du?

söndag 7 januari 2018

Min exponering - är jag mest exotisk nu?


För ett år sedan räknade jag på min verkliga geografiska exponering, och definierade då exponering som var företagen har sin försäljning/omsättning. Jag viktade sedan mot respekive bolags andel av portföljen. Exponering går såklart att definiera olika sätt, men omsättning är ett enkelt och lättillgängligt mått, och bör i alla fall beskriva exponeringen bättre än t ex var ett företag har sitt huvudkontor eller sin notering.

Sedan förra året har det ju hänt en hel del i portföljen, och det börjar bli dags att åter titta på den geografiska fördelningen.

Jag har liksom senaste i huvudsak utgått från de senaste årsredovisningarna. Tyvärr blir det en rätt så grov skärning eftersom ju företagen skär på många olika sätt. Ofta räknas t ex Australien och Nya Zealand till Asien, vilket jag tyvärr fått ta hänsyn till. Sammantaget var det dock en lättare övning den här gången eftersom jag nu framför allt har bolag som verkar på en kontinent, eller t o m bara i ett land. Borta är multinationella bolag som Starbucks, Infosys, Atlas Copco och Concha y Toro.

Skillnaderna mot januari 2017 är riktigt stora, framför allt har exponeringen mot Asien/Oceanien ökat kraftigt, och är nu 48 % (15 %). Samtidigt har exponeringen mot Nordamerika sjunkit kraftigt till 23 % (57 %). Afrika har kommit till och Europa har en mycket liten andel. 

Tittar man på min exponering så ligger den dock inte så långt ifrån hur världens BNP är fördelad. Ungefär en tredjedel av BNP finns i Asien, och drygt en fjärdedel i Nordamerika. Min andel Nordamerika i portföljen matchar alltså nästan exakt världsdelens andel av världsekonomin. Ser man man på Asien exkl Oceanien i portföljen (bedömning cirka 40 %) ligger jag heller inte så långt ifrån. Det som sticker ut är snarast en hög andel Afrika, och en låg andel Europa. 

Portföljen har tagit en mycket mer exotisk väg än vad jag tänkte för ett år sedan. Då skrev jag att jag ville ha in ett innehav från Afrika, ett (till) från Asien, och minska Nordamerika till runt 50 %. Så annorlunda det kan bli. Och är det till och med så att jag nu kan titulera mig som den mest exotiska aktiebloggaren? Ja det ser nästan ut så när jag läser Gustavs senaste inlägg på temat?

Kort sagt kan man säga att det var min stora genomgång av befolkningsutveckling, tillväxt och ökad köpkraft i världen som fick mig att göra en radikal omläggning. Och  det var då jag insåg att jag inte längre kunde begränsa mig till att näthandla aktier.   Vissa skulle kanske säga att jag har lagt för mycket på courtage 2017, men då ska man komma ihåg vad fondförvaltare tar i förvaltningsavgift per år. Sen hoppas jag såklart att det framöver ska bli billigare att handla globalt. 

Det går så klart att komma åt tillväxtländer också genom företag som är noterade i Europa och Nordamerika. Tyvärr får man dock då generellt bolag med huvuddelen av omsättningen på trögrörliga marknader i väst. Och jag vill att min portfölj ska fånga de delar av världsekonomin som växer. Och risker, ja såklart finns inte minst en valutarisk. Men här beror det också mycket på vilka länder man väljer att investera i. God historik och fungerande institutioner är viktiga faktorer. Just avsaknaden av dessa är en förklaring till att min exponering mot Sydamerika är liten.

För den som behöver fler argument, kan det vara värt att titta på aktuella tillväxtsiffroroch på hur olika världsdelar/länder bidrar till världens BNP-tillväxt. En intressant jämförelse är också BNP och tillväxt för de sju ledande emerging markets och de traditionellt ledande industrinationerna i G7.

Hur tänker jag nu? Förändringarna framöver kommer såklart att bli mindre än under det gångna året. Min bedömning nu är att de innehav jag köpt till maxcourtage kommer att ligga kvar under (åtminstone) 2018, om inget oförutsett händer.

Jag tittar just nu i Afrika efter något bolag som har en ren exponering utanför Sydafrika, och det kommer ett par inlägg på temat den närmaste tiden. Jag tittar också vidare i Asien för att kanske komplettera/ersätta, men har samtidigt som ambition att inte öka exponeringen. Möjligen borde jag förskjuta något mot Kina. Europa får (tyvärr) fortsätta att spela en liten roll i portföljen, möjligen kan det bli någon förskjutning från Nordamerika

Hur ser du på min geografiska exponering?