Unilever Indonesia - kan det bli bättre än så här?

Att lyckas i exotiska länder för internationella företag är inte självklart. De recept som fungerar hemma är långt ifrån självklara när traditionella säljkanaler saknas, när kommunikationerna är risiga, och när de lokala förutsättningarna dessutom är svåra att läsa och förstå. Unilever är ett företag som förstått detta, inte minst i Indonesien. Dotterbolaget, som dessutom är börsnoterat, förefaller ha stor frihet och lokal bemanning. Resultatet är en framgångssaga.

Den koloniala historien gör sig ofta påmind när man tittar på företag i exotiska länder. Så också i Indonesien. Landet var fram till 1945 en holländsk koloni under namnet Nederländska Indien. Här etablerade holländsk-brittiska Unilever en tvålfabrik redan 1933. Snart expanderade verksamheten till margarin/matoljor, tandkräm och andra hygienprodukter. 1980 konsoliderades verksamheten under ett paraply med dagens företagsnamn, och året efter noterades 15 % av Unilever Indonesias aktier på börsen i Jakarta.

Företagets verksamhetsområden har förändrats förvånansvärt lite över åren. Idag avser ungefär 70 % av omsättningen hygienprodukter, och resten livsmedel. Och det är en verksamhet som är både stabil och växande (normalt 10-15 %/år), generellt med en högre tillväxt inom livsmedelsdelen. På 10 år har omsättningen tredubblats, med en stabil rörelsemarginal. Den något sjunkande marginalen de senaste åren har sin förklaring i högre royaties till moderbolaget, som jag kommer till lite senare. Här har vi också förklaringen till att utvecklingen av vinst per aktie tappat fart de senaste åren.

Det som gör företaget så framgångsrikt är i princip två saker:

Starka och väletablerade varumärken. Företagets varumärken är genomgående extremt starka och väletablerade, och har en lång historia på marknaden. Här finns märken som Lux (tvål), Axe (deodorant), Knorr (livsmedel), Lipton (te), Cornetto och Magnum (glass). Nästan alla är dessutom marknadsledande inom sitt segment, och man har mer än halva marknaden för segment som tandvårdsprodukter, hårvårdsprodukter, ansiktsprodukter och glass. Indonesierna förefaller dessutom att vara både varumärkesmedvetna, och beredda att betala mer för varumärkena, än t ex kineserna.

Välfungerande distribution. Varudistributionen i Indonesien är riktigt komplex. Örike och dålig infrastruktur, kombinerat med en fragmenterad detaljhandel gör att den typ av varudistribution som vi tänker i västvärlden inte är att tänka på. Unilever Indonesia har löst det genom ett nätverk av hundratals fristående leverantörer och underleverantörer (ännu fler) som får provision. På det här sättet når man hundratusentals säljare/affärer runt om i landet.

Så som den indonesiska marknaden ser ut gynnas generellt större aktörer, och framför allt de som har förmågan att bygga upp en organisation som möter de komplexa förutsättningarna. The winner takes it all. Unilever Indonesia och Banken Rakyat, som jag tidigare skrivit om, är här lika i sin framgång.

Det kan vara värt att djupdyka i företagets extremt fina finanser. Kassaflödet är riktigt starkt. Trots att man delar ut nästan hela vinsten, i regel mer än 90 %, klarar man att betala alla löpande investeringar. En förklaring är såklart också att tillväxten framför allt är organisk, och de investeringar som görs inte handlar om förvärv. Men ändå. Det här är helt enkelt en utdelningsmaskin som växer organiskt med runt 10 % per år. Och så ser också utdelningsutvecklingen ut, åtminstone de senaste 10 åren har man årligen höjt utdelningen. Värt att nämna är också en nettoskuldsättning som är i princip obefintlig.

Bakom detta finns såklart en mycket god lönsamhet, ROE ligger på över 100 %. En del i detta extrema tal ligger i den höga utdelningsandelen, som gör att det egna kapitalet växer sakta. Det kan dock vara intressant att titta lite närmare på lönsamheten som ROA. Till att börja med, för att friska upp minnet: ROA=omsättningshastighet x vinstmarginal.  Omsättningshastigheten, d v s företagets omsättning i förhållande till de totala tillgångarna, ger en bild av hur effektivt företaget använder sina tillgångar. Unilever Indonesia är extremt effektiva i båda delarna. Omsättningshastigheten är drygt 2, mot knappt 1 för Unilever eller 0,6-0,7, för liknande bolag här hemma som Orkla eller Cloetta. Unilever Indonesia använder alltså sina tillgångar drygt tre gånger, när Cloetta gör det en gång. Till det har man en betydligt högre vinstmarginal. Det här ger en ROA på 35-40 %, och det är svårslaget!

Imponerande är också att företaget år efter år placerar sig mycket högt i Forbes rankning av världens mest innovativa företag. Här är säkert distributionsupplägget en viktig faktor. I den senaste rankingen från 2016 ligger man på åttonde plats, som enda icke USA-baserade företag på topp 10.

Och finns det då något negativt? Ja, moderbolaget har insett att det här är en kassako. Från att tidigare ha betalat royalties m.m. på 3,5 % per år har man genom ett nu några år gammalt avtal i praktiken fördubblat beskattningen, 2015 betalade man runt 7 % av omsättningen till moderbolaget, utöver aktieutdelningen. Sedan 2015 är det nya avtalet fullt upptrappat, och förhoppningsvis stannar det där. Men är det något som man behöver hålla ögonen på så är det väl detta.

En fråga som också kan vara värd att fundera på är om den fragmenterade detaljhandeln med tiden kan komma att konsolideras på ett sätt som t ex skett här hemma det senaste århundradet. Samtidigt kommer Indonesien även i framtiden att vara ett örike, och att varumärkena är väl befästa är bara förnamnet.

Distribution och varumärken ger tillsammans en stor och djup vallgrav. Företagets varor fångar dessutom i ett tidigt skede framväxten av en medelklass, och distributionen gör det möjligt att nå grupper som en traditionell detaljhandel inte gör. Här kan alla i kvarteret köpa tandkräm av den kringvandrande säljaren. Det är självfallet svårslaget på alla sätt. Priset är såklart högt, runt p/e 50, men så blir det heller inte mycket finare än såhär.

Sedan några dagar finns en större post i min portfölj. Tyvärr är det depå och maxcourtage som gäller. Men ibland får man bita i det sura äpplet!

Ett fascinerande företag tycker jag - vad säger du?

AAK - långsiktigt fet

Ibland borde man lyssna på sin far. Pappa köpte Karlshamn (som de då hette), för mer än 10 år sedan, ja ungefär när jag startade mitt aktieäventyr. Eftersom jag ville ha snabba pengar tyckte jag AAK lät sanslöst trist, och avfärdade tanken på att köpa aktier i företaget. Sedan dess har aktien stigit i värde sådär 4-5x, och idag inser jag såklart att han hade rätt. Även om AAK nu är relativt högt värderad, och även om det skaver lite att nu gå in i företaget, så blir jag mer intresserad ju mer jag tittar på företaget.

Den svenska delen Karlshamn bildades för snart 100 år sedan med produktion av sojamjöl för foderproduktion. På 1930-talet köptes fabriken av Kooperativa förbundet, och produktionen utvecklades mot bl.a. margarin och glass. När KF så småningom avvecklade sina produktionsenheter kom nuvarande ägaren Melker Schörling in i bilden, och man fick sitt nuvarande fokus mot specialfetter för livsmedelsindustrin. 2005 gick man så slutligen samman med danska Aarhus, och sedan har expansionen fortsatt, på senare tid långt utanför Europas gränser.

Några saker som gör det riktigt intressant:

Exotisk exponering. Tilltalas av företagets allt större exponering mot framför allt Asien, men även Latinamerika. Stora delar av AAK:s satsningar de senaste åren har gjorts just där, både genom förvärv (Indien, Japan, Colombia) och nya fabriker (Brasilien, Kina). Och exponeringen mot snabbväxande marknader ökar snabbt, från 13 % för tio år sedan, till det dubbla idag. Till 2020 beräknar man att 40 % av försäljningen finns på snabbväxande marknader.

Innovativa produkter och hållbarhet. Företaget satsar framgångsrikt på produktutveckling, ofta i samarbete med kunderna. Under senare år har man fått flera priser, inte minst för en ny chokladlösning som har bättre egenskaper vid högre temperaturer.  Man jobbar numera också mycket medvetet med hållbarhet, och har idag 98 % spårbarhet på palmoljan, som annars bidragit till regnskogsskövling. Företaget ligger också helt rätt i hälsotrenden, med sitt fokus på omättat (mer nyttigt) fett.

Starka finanser, god tillväxt, ocyklisk verksamhet. AAK har starka finanser, och omsättningen har på 10 år fördubblats. Över de fyra år jag tittat på har kassaflödet från verksamheten (exkl. förändringar i rörelsekapital) ökat varje år, och ser man över perioden har kassaflödet betalat utdelning och investeringar. Skuldsättningen på drygt 1 sett som nettoskuld/EBITDA, är inte heller mycket att säga om. Att verksamheten dessutom är ocyklisk gör den än mer intressant i mina ögon.

Utdelningspolicyn är försiktig, vilket är klokt för ett företag som växer. Förra året delades 35 % av vinsten ut. Och även om direktavkastningen är låga 1,5 %, har utdelningen höjts med snabba steg, nu senast med 13 %.

På den negativa sidan så kan man möjligen notera att man påverkas av världsmarknadspriser, både för inköp, men även indirekt för viss försäljning. Försäljningen av AAK:s alternativ till kakaosmör påverkas t ex starkt av priset på det senare. Ett högt pris innebär att fler chokladtillverkare kompletterar med AAK:s produkt. En helt annan sak som kan väcka viss oro är vilket tomrum som Melker Schörling kommer att lämna när han avgår som ordförande under våren, detta på grund av vacklande hälsa. I AAK:s fall är det tydligt att Schörling som aktiv ägare har varit mycket viktig för företagets exceptionellt fina utveckling. Ett litet orosmoln finns helt klart här.

Jag tycker att det här ser intressant ut, även om prislappen på nästan 25 är hög. På lång sikt lär det ändå vara en god investering. Just nu har jag flera exotiska alternativ på gång, så AAK får vänta, men den finns där på bevakningslistan, och kan mycket väl slinka in i portföljen så småningom.

Oetiskt eller inte: EasyGo, lönsamma och växande kanadensiska blancolån?

Den senaste tiden har diskussionerna om oetiska investeringar gått heta i blogg- och twittervärlden, och framför allt har det handlat om spelbolag. Och visst är det många som havererar ekonomiskt den vägen. En annan rätt så säker väg mot samma mål är dyra krediter. Har man tittat på långköraren Lyxfällan har man sett många exempel. Familjer som hamnar i knipa genom att dra på sig riktigt dyra krediter. En negativ spiral som ofta börjat i liten skala och som sedan eskalerat.

Den andra sidan av myntet är såklart företag som gör riktigt fina pengar på den här utlåningen. Kanadensiska EasyGo är ett exempel på hur lönsamheten kan se ut i den här branschen. EasyGo hade som ursprunglig verksamhet att leasa ut produkter för hemmet. Det segmentet har sedan kompletterats med utlåning utan säkerhet, som företaget erbjuder för belopp upp till 15 000 kanadadollar, till en ränta på 30-47 %. Trots den höga kostnaden växer utlåningen explosionsartat, under 2015 med över 50 %, under de första nio månaderna 2016 med över 35 %. Verksamheten är såklart inte riskfri, men företaget har trots den höga expansionstakten lyckats hålla kreditförlusterna procentuellt  stabila. Kostnaderna för dåliga lån motsvarar drygt en fjärdedel av omsättningen, och varje år skrivs ungefär 15 % av lånestocken av. Det här säger något om marginalerna i verksamheten, och att man trots allt klarar långt mycket större kreditförluster.

Ett svenskt som ligger nära är Nordax. EasyGo har dock en högre riskprofil på sina krediter, med lägre krav på kreditgivarna, men följaktligen också långt mycket högre räntemarginaler och kreditförluster. En högre riskprofil som sagt, men kanske också en större potential om man fortsatt lyckas hålla kreditförlusterna stabila. 

Hela tillväxten finns inom utlåningen, och leasingverksamhetens omsättning har på senare år minskat något för varje år.  I takt med att den lönsamma utlåningen växer som andel av omsättningen, stiger också rörelsemarginalen.

Tillväxten är fantastisk, marginalen fin, och priset relativt låga p/e 13. Inträdeskostnaden på marknaden kanske inte är gigantisk, men samtidigt har det här företaget på en relativt kort tid lyckats etablera sig som en betydande aktör. På den negativa sidan kan man argumentera för att det är en cyklisk investering, när ekonomin blir bättre, och arbetslösheten sjunker, är det färre som behöver de här tjänsterna. Mot det kan man vända att tillväxten i det här företaget skett utan att arbetslösheten i Kanada har ökat.

Är det här något att investera i? Nej inte för mig, jag känner helt enkelt inte för att investera i något som så tydligt drar nytta av människors olycka. Man kan såklart argumentera att det här är var och ens ansvar, och att många faktiskt konsumerar sådant för de här lånen som de skulle kunna vara utan. Men samtidigt blir det här också sista utvägen för den i knipa. Som sagt, jag avstår, av samma anledning som jag avstår från spelbolag. Och jag tycker faktiskt inte att det är hyckleri.

Vad säger du?

Asien för oss, Afrika för våra barn?

Många saker finns att fundera på när man ska investera. För att ett företag ska kunna existera krävs dock alltid att det finns en efterfrågan på företagets varor och tjänster. Och helst ska efterfrågan öka över tid. För det krävs att det finns människor i ett samhälle, människor som äter och dricker, konsumerar energi, lånar pengar, bor i hus och lägenheter, reser osv. Befolkningsutvecklingen blir därför jätteviktig, och den skapar förutsättningar eller problem för ekonomisk utveckling och välstånd. Låt oss göra några demografiska nedslag.

I Europa blir vi allt färre och äldre, och det ställer självfallet stora krav på ländernas ekonomier. Färre ska kort sagt producera mer. Samtidigt minskar den totala marknaden när befolkningen krymper. Det innebär såklart inte att det blir omöjligt för företag att växa, inte minst kan nya segment uppstå eller växa när befolkningen blir äldre, men för många företag kommer tillväxt förutsätta att marknadsandelen ökar. Självfallet skiljer sig utvecklingen också en hel del mellan Europas länder. För Sverige är prognosen 14 miljoner invånare 2080, för Portugal, som kanske har den allra knepigaste demografin, bedöms befolkningen minska med 30 % under samma period. Och tufft ser det också ut för Tyskland, Grekland, och för östra Europa, där befolkningarna mer eller mindre genomgående krymper under de närmaste årtiondena. Bättre ser det ut i Norden där befolkningarna ökar, och det handlar inte bara om invandring. Värt att notera är att Nordamerika inte har samma demografiska problematik som Europa.

Nej vill vi hitta befolkningar och ekonomier som växer handlar det om att titta söderut och österut. Asien och Afrika växer kraftigt, men utvecklas också i olika takt, och har rätt så skilda förutsättningar.

Asiens befolkning växer kraftigt, och kommer att fortsätta växa de närmaste 30-40 åren. Här har vi också generellt en positiv ekonomisk utveckling som kommer allt fler till del. Till att börja med har fattigdomen minskat kraftigt (definierad som 1,9 USD/dag). I ett land som Indonesien har andelen fattiga på 20 år sjunkit från runt 50 % till under 10 %. Lite det som Hans Rosling återkommande och skickligt lyfte fram.

Även om det tvistas om hur begreppet medelklass ska definieras, så är det ingen tvekan om att också den asiatiska medelklassen växer, och det snabb. En medelklass som konsumerar. Ser man till den kanske tuffaste definitionen (10-100 USD/dag), ökar medelklassen kraftigt. För östra Asien (Kina väger såklart tungt här) beräknas medelklassen öka från runt 20 % 2010 till 60 % 2030, för södra Asien ökar medelklassen från under 10 % 2010 till närmare 50 % 2030.

Afrikas befolkning formligen exploderar. Enligt siffrorna från FN kommer befolkningen att öka till över 4 mdr år 2100. Även om den prognosen kan diskuteras, är det en extremt kraftig tillväxt vi talar om. Afrikas ekonomiska välstånd ligger dock långt efter Asiens. Fler än 90 % befinner sig under 10 USD/dag. Tittar vi på Afrikas största ekonomi Nigeria, lever mer än 50 % under fattigdomsstrecket, och på stora delar av kontinenten är fattigdomen än större. Framför allt handlar det om att de riktigt fattiga är ännu fattigare än i andra delar av världen.

Afrika ligger en bit efter Asien, och även om Asien visat att utvecklingen kan gå snabbt, förefaller det vara svårare för Afrika. Detta trots befolkningsutveckling och urbanisering. En del verkar ligga i att man har väldigt lite av industriproduktion. De afrikanska ekonomierna behöver helt enkelt skapa arbetstillfällen och förädlingsvärde, som leder till löneutbetalningar. Samma rapport som talar om 50-60 % medelklass i Asien 2030, visar på runt 15 % i Afrika vid samma tidpunkt.

Konsumtion kräver inte bara att befolkning och BNP ökar, den kräver också att välståndet kommer många till del. Först då tar konsumtionen fart. Dessutom talar statistiken för att välståndet måste upp en bit för att nå andra sektorer än livsmedel. Av det kan man såklart dra slutsatser för vad man ska investera i. Mina slutsatser av genomgången annars är att tyngdpunkten i portföljen bör förflyttas mer mot Asien än Afrika, och att basvaror är intressant i en relativt tidig utvecklingsfas. Den kraftiga urbaniseringen i Afrika kan i en framtid kanske också göra fastigheter intressant. Tittar man på den "gamla" världen är Nordamerika mer demografiskt stabilt än stora delar av Europa, där för övrigt nog Sverige är en god kandidat, relativt sett.

Eller för att göra slutsatsen enkel: Asien för oss, och Afrika får våra barn. Eller vad tror du?

Starbucks - inte så tokigt trots allt

Nej ingen som följer Starbucks har väl missat att Howard Schultz kliver av som VD i april. Och visst känns det spontant aningen obekvämt. Howard Schultz är arkitekten bakom företaget, som från ingenting skapat ett varumärke som snart matchar de allra tyngsta. Och det är inte första gången han försöker kliva av. Efter några knepiga år, utan Schultz på VD-stolen, återkom han 2009. Och sedan tog utvecklingen fart igen.

Så här i efterhand är det lätt att se att skiftet på VD-stolen varit planerat en längre tid. Och det är helt uppenbart att det är Schultz själv som varit regissören. Valet av Kevin Johnson, först till operativ chef, sedan till VD, är dessutom på många sätt logiskt. En stor del av företagets utmaningar idag ligger i implementeringen av digitala plattformar, och det är såklart Johnsons hemmaplan som tidigare direktör på Microsoft. Samtidigt finns Schultz kvar som arbetande styrelseordförande, med särskilt ansvar för företagets satsning på rosterier och andra premiumbutiker. Schultz fortsätter som visionären, Johnson blir genomföraren. Fungerar de bra ihop, vilket de förefaller göra, så kan det nog bli riktigt bra.

Sedan jag skrev om Starbucks i oktober har en del annat också hänt. Den som följt företaget har säkert noterat att omsättningstillväxten stannat av den senaste tiden, samtidigt som lönsamheten fortsatt att utvecklas positivt. För att bättre illustrera utvecklingen kan man bryta ner i tre delar; jämförbara butiker, tillväxten av nya butiker, och rörelsemarginalens utveckling.

Utvecklingen för jämförbara butiker har på senare tid saktat in för Starbucks. De senaste tre kvartalen har transaktionerna inte vuxit, de två senaste har de till och med sjunkit. Tittar man över tid är trenden nedåtgående, även om det varierat en hel del mellan kvartalen. Starbucks förklarar nedgången med logistikproblem som följer med allt fler mobilbeställningar. Man matchar helt enkelt inte tidpunkten för när drycken är klar med kundens ankomst. Det här leder till både väntande kunder i butiken, och väntande kaffemuggar på disken. Båda delarna får möjliga kunder att vända i dörren. Lösningar är på gång, bland annat ser man över bemanningen på caféerna, och utvecklar den digitala plattformen med bekräftelse när drycken är färdig.

Att Starbucks tillväxt för jämförbara butiker går trögt (+3 % det senaste kvartalet) behöver också ses i ett bredare perspektiv. Hemmamarknaden backar för hela restaurangbranschen, och har gjort så en tid, med en riktig dipp kring årsskiftet.
 

Tillväxten i butiker fortsätter med oförändrad kraft, även om fokus numera ligger i Asien. Totalt tillförs ungefär 2000 butiker per år, varav ungefär häften i Asien.

Ökade marginaler. Starbucks jobbar medvetet med sitt varumärke, och det lönar sig. Företaget rankas idag som nr 21 på BrandZ:s ranking över världens mest värdefulla varumärken. Med en värdering av varumärket på drygt 43 mdr dollar har man inom sektorn bara McDonalds framför sig. Och varumärkets ranking har stigit snabbt på senare tid, ja ungefär i samma takt som aktiemarknaden börjat att tvivla på företaget.Värt att ha i minnet.

Marginalen fortsätter att öka, och mycket görs för att bidra till det. Som jag skrev senast handlar det mycket om att öka exklusiviteten i varumärket. Inte minst sker det genom att nya kategorier av butiker etableras. Förutom de redan kända satsningarna på s k rosterier (kronjuvelen bland butikerna) i Shanghai (2017) och New York (2018), är det nu också klart att man kommer att öppna ett rosteri i Tokyo (2018), och ett i Europa. Man inför också ett nytt format när man öppnar Reserve Stores, där exklusiva bakverk ska serveras från samarbetet med italienska Princi.  Samtidigt ska vissa ordinarie butiker influeras av rosterikonceptet, och särskilda princi-butiker öppnas. En inte oviktig del i den allt högre marginalen är också tillväxten och marginalökningen inom chanel development, d v s inte minst de starbuckskylar vi ser i livsmedelsbutikerna.

Helt nyligen har man också tagit bort sitt kvällskoncept med öl och vin. Min tolkning är att man vill fokusera på det som är unikt med Starbucks. Samtidigt fortsätter man att utveckla sina frukost- och lunchmenyer, för att få kunderna att spendera mer.

Men de starka marginalerna handlar inte bara om varumärket, en del som kanske inte lyfts upp så ofta är Starbucks mycket väl utvecklad logistikkedja, ja hela värdekedjan. En viktig del av vändningen kring 2010 handlade för övrigt just om att logistiken utvecklades. Företaget hade helt enkelt vuxit ur sin kostym; hela kedjan sågs över, och ett gemensamt logistiksystem skapades. Kort sagt, bönor levereras, rostas, samlas i något av företagets logistikcenter (en handfull i USA, och några spridda över världen) för vidare transport till regionala distributionscenter, eller direkt till butik. På samma sätt hanteras övriga varor. Efterfrågan, produktion, lager och leveranser följs momentant i ett och samma system, och effektiviteten kan därmed maximeras i alla steg.

En viktig del av värdekedjan handlar också om kvaliteten på bönorna, och kraven på att leverantörerna också lever upp till andra krav som företaget ställer. Och här har vi såklart en koppling till företagets varumärke. Den som följer HM inser säkert nu att likheterna i företagens framgång inte är så olika?

Ja finns det då anledning att vara orolig över utvecklingen. Efter att ha läst en del så är det bara att konstatera att uppfattningarna går isär. Till att börja med tror jag att man måste inse att den tvåsiffriga tillväxten i omsättning är historia. Det blir helt enkelt allt svårare att klara den procentuella utvecklingen när företaget växer. En faktor som jag har svårt att värdera är också den bojkott som trumpsupportrar i omgångar uppmanat till, och som i grunden har att göra med att Howard Schultz är demokrat och var mycket tydlig med sitt stöd till Hillary Clinton. Nu senast har man reagerat på Schultz utspel om att anställa 10000 flyktingar inom koncernen.
Förlorar man kunder på det, ja då får det väl vara så. Tummen upp för Starbucks!

Det som trots allt oroar mig är att transaktionerna sjunker, även om företagets förklaring är trovärdig, och det kraftiga tappet dessutom stämmer med att mobilköpen accelererat. Men man ska såklart heller inte glömma bort den tröga restaurangmarknaden i USA.

Och visst, jag är kanske inte riktigt lika positiv som jag var i oktober. Men jag tror ändå på en god utveckling. Inte minst fortsätter digitaliseringen där man ligger långt framme, och den bör kunna påverka både antalet transaktioner och marginalen, bara man kommer till rätta med logistiken kring avhämtningen. Lägger man där till en fortsatt starkt tillväxt av butiker (framför allt i Kina), och ett
visst återköp av aktier, ja då bör 10-15 % i ökad EPS per år vara fullt möjlig. Och det är väl svårt att klaga på? Och värderingen på runt p/e 28 är inte mycket att säga om. Hade dollarn varit billigare, och innehavet inte redan utgjort 15 % av portföljen, ja då hade jag fyllt på.