Portföljen 2017: +19 %

Ja, igår reflekterade jag kring året som gått och det som kommer. Men utvecklingen i siffror, ja den kommer nu! Totalt landade jag på en uppgång på drygt +19 %, inklusive utdelningar och valutaförändringar. (OBS! Att grafen bara visar mina innehav hos Avanza, 15 av 17). Men då finns en negativ valutaeffekt att hålla i minnet, som jag för de nuvarande innehaven beräknat till -3-4 %. Bortsett från den var det här året minst lika bra som det förra på +24 %, men då med positiv valutaffekt. Den aktie som helt klart sticker ut är A2 milk som ökat med hela +171 % sedan köpet i början av april.

Som ni ser spurtade portföljen riktigt bra i december: för det kan jag tacka mina Nya Zeeländska äpplen (Scales) som lämnade en fin resultatuppdatering, och kanske ännu mer Cyril Ramaphosa som tog över som ANC-ledare efter en rafflande ordförandestrid. I Sydafrika var en stärkt Rand en stor del i uppgången.

Och hur utvecklades då de enskilda innehaven?

För de aktier jag köpt under året (markerade med *) är kursen relativt vid första inköp. Allt är exkl. valutaförändring och utdelning. För ADR och motsvarande har jag tittat på noteringen i USD/Euro. Värt att notera är att bara fem företag finns kvar sedan förra året.

A2 Milk* (NZ), +171 %

HDFC bank (IN), +68 %

Bank Rakyat* (ID), +57 %

Scales* (NZ), +40 %

Andrew Peller (CA), +33 %

Unilever Indonesia* (ID), +31 %

Logistec (CA), +27 %

Femsa (MX), +23%

Shoprite* (ZA), +20 %

StellaJones (CA), +16 %

Italtile* (ZA), +14 %
Titon Holdings* (UK), +11 %

Sealink*(AU), +1 %
B&C Speakers* (IT), -2 %

Micro Mechanics* (SG), -2 %

Brampton Brick* (CA), -5 %

Gruma* (MX), -13 %

Hur har det gått för dig?

Nyårsreflektioner

Ett årsskifte är alltid ett tillfälle att stanna upp, att sammanfatta året som gått, och att fundera kring det som väntar. 2017 blev ett händelserikt år för portföljen, med massor av nya innehav.

Faktum är att bara fem innehav finns kvar portföljen sedan förra nyårsafton. Och det trots att principerna varit i princip oförändrade. Den stora förändringen är telefonhandeln som gjorde premiär under våren, först på OTC, sedan på flera mer eller mindre exotiska börser. Ett beslut jag inte ångrar. Ångrar gör jag däremot att jag inte köpte MercadoLibre när jag skrev om dem hösten 2016, +100 % (i USD) under 2017 hade suttit fint.

Så, vad ska man då säga om 2017?

Årets bästa köp är helt klart Nya Zeeländska A2 Milk, som jag känner mig riktigt nöjd med att ”ha hittat”. Ja hittat i samma mening som att Columbus ”upptäckte” Amerika, och aktien var redan riktigt het i NZ och AU. +170 % sedan början av april är svårslaget.

Årets förlorare. Får sägas vara Infosys, ”årets huvudbry 2016”, som länge levt en tynande tillvaro i portföljen. Efter att VD fått sparken när han inte kommit överens med grundarna sålde jag. Drygt -20 % inkl utdelningar gör Infosys till min sämsta affär på ett tag.

Bästa försäljning. Helt klart Cloetta som jag sålde på runt 35 kr. Tyckte att aktien stigit mycket trots svaga rapporter, och trots att köpet av karamellkungen nog var den enda positiva nyheten under början av året. +35 % på ett drygt år känns riktigt bra, utifrån hur det sett ut sedan.

Årets felbedömning gjorde jag när jag sålde av halva innehavet av A2 strax före rapporten i slutet av augusti. Jag tyckte att aktien stigit orimligt mycket på en omvänd (och inte nödvändig) vinstvarning, samtidigt som vd fortsatt att sälja. Men rapporten bar bra och aktien fortsatte spikrakt uppåt. 

Årets huvudbry. Varför så många twittrare och bloggare bara handlar svenska aktier, samtidigt som de tycker att så mycket är fel här hemma. Själv skulle jag säga att Sverige har många styrkor och goda förutsättningar på lång sikt (som jag skrev om i juni), men på kort sikt är riskerna betydande och börsens värdering inbjuder inte till investering.

Sammantaget är jag mycket nöjd med 2017 (siffrorna kommer så snart Avanzas portföljrapport är uppdaterad t o m fre), som bortsett från valutarörelser matchar 2016. Ett år till med ett stort positivt avstånd till Stockholmsbörsen. Utvecklingen 2017 gör mig trygg med min strategi. Självklart är olika valutor en risk, men skulle säga att det också handlar mycket om tidsperspektiv. Om man inte tror att kronan är en ny Schweizerfranc, men det tror inte jag.

En liten förändring under 2017 är också att 100 % inte ligger hos Avanza. Mina två europeiska innehav finns hos Nordea som erbjuder digital handel i Storbritannien (1£ istället för 19 £ som start), och större utbud för bl.a. Italien (och därmed 1€ istället för 15-21€ som start). Jag vill helst ha allt samlat, men med så stora skillnader räcker inte det argumentet. Jag hoppas att Avanza kan följa efter.

Vad händer 2018?

I portföljen räknar jag med ett lugnare tempo än under 2017. Innehaven kommer fortsatt att prövas mot attraktiva alternativ, några kommer att lämna, några kommer att komma till. Jag tror att Sverige kommer vara utan representation under hela 2018, och jag räknar med att andelen exotiskt i alla fall inte kommer att minska. Just nu tittar jag på Afrika där jag skulle vilja ha mer exponering utanför Sydafrika.

Annars är 2018 valår här hemma, mellanvalsår i USA, och ett spännande år i Sydafrika. Räntebanor, flyktingströmmar, förändrat klimat, privat skuldsättning, fastighetspriser, lär vara sånt som kommer att ta plats i nyhetsflödet också 2018. Och Trumps galenskaper såklart. Jorden snurrar vidare helt enkelt. 

Gott Nytt År!

Portföljuppdatering - förändringar och funderingar

Dags för en portföljuppdatering. Inser att det snart har gått två månader sedan senast. Inte så stora förändringar, men en del trevliga kursuppgångar kan man sammanfatta. Den stora förändringen är att jag åter sitter utan kassa, men det kommer att ändras de närmaste månaderna.

Verktyg in, kassa ut. Tyvärr fick jag offra kassan när jag hittade den lilla verktygstillverkaren Micro Mechanics (Singapore), som jag skrev om för ett par veckor sedan. Företaget tillverkar verktyg för halvledar- och komponentindustrin, och  är en satsning på trenden mot allt mer elektronik. Fint, stabilt, lönsamt, och samtidigt behöver jag inte fundera på var teknikskiftena kommer.

Ökat i Titon Holding, tecknat i Italtile. Apropå tråkiga bolag (läs förresten Gustavs läsvärda inlägg på temat idag!), har jag ökat i den brittiska ventilationstillverkaren Titon Holdings. Ökade strax före rapporten som var precis så fin som jag misstänkte, samtidigt som värderingen fortfarande ligger runt p/e 9. I rapporten kunde man också läsa att bolaget har en marknadsandel på hela 75 % för spaltventilation i Sydkorea, där också den verkliga lönsamheten finns. Innehavet har nu passerat min minimigräns på 4 %, och möjligen ökar jag ytterligare något framöver.

För några veckor sedan tecknade jag nyemissionen för den sydafrikanska badrums- och kakeltillverkaren Italtile. Nyemissionen är en del av förvärvet av produktionsverksamheten, med samma huvudägare, och där man tidigare har haft en minoritetspost. Med förvärvet blir man minst sagt dominant på området i landet. Om Cyril Ramaphosa (nu under söndagen 17/12) tar hem ordförandeskapet i ANC kan bättre tider vänta landet, och då kan det här bli intressant... Tecknade fullt, och ökad innehavet med 22 % till drygt 10 %. Tack för övrigt till Avanza som smidigt hanterade nyemissionen digitalt.

Funderar på ökning i den kanadensiska tegeltillverkaren Brampton Brick, som gått trögt på börsen trots en riktigt bra rapport senast. Värderingen ligger nu på ensiffrigt p/e och p/b på 0,6-0,7. Även för mexikanska Femsa har jag funderingar på ökning, inte minst är valutan just nu attraktivt värderad.

Tittar på Frankrike. Ligger som ni ser väldigt tungt i exotiska länder, och mycket lätt i Europa. Är dock lite nyfiken på Frankrike, där mycket händer nu med Macron vid rodret. Kanske kan det ta fart... När jag börjat titta inser jag också att Frankrike kan vara en ingång till Afrika vid sidan av Sydafrika. Men här krävs mer research.

Vad säger du om portfölj och prioriteringar?

Funderar på tre innehav

Då och då dyker det upp någon nyhet som sätter frågetecken för ett innehav; en huvudägare eller ledningsperson som säljer stort, en oväntat dålig rapport, något politiskt beslut som påverkar förutsättningarna. Ibland är slutsatserna lätta att dra, ibland är de riktigt svåra. Just nu funderar jag på framtiden för tre innehav, och anledningarna är mycket olika:

B & C Speakers. Företaget har tidigare haft en riktigt stark balansräkning, men efter att en större extrautdelning nu följts av ett helt lånefinansierat förvärv, är jag inte längre lika imponerad av hur ledningen manövrerar finanserna. 

För att stanna kvar som aktieägare behöver jag bättre förstå och tro på förvärvet av högtalartillverkaren Eighteen Sounds. Är det en förstärkning, vilket jag får intrycket av när jag läser högtalarkunniga kommentarer? Eller har man spätt ut de lönsamma högtalarna för konsertlokaler och biografer, där man har en mycket stark marknadsposition (och som var avgörande för mitt köp)? Jag är för dålig på finliret för att kunna bedöma, men spontant är jag skeptisk, och börsen har inte belönat aktien efter att förvärvet presenterades. 

Shoprite. Sydafrikas ledande livsmedelskedja hade en bra månad på börsen under november, men har sedan dragits ner av en redovisningsskandal modell större inom handelskonglomeratet Steinhoff, med samma huvudägare och ordförande som Shoprite. Steinhoffs afrikanska (och i Johannesburg noterade) dotterbolag är (eller var?) dessutom på gång att samla ihop till en majoritetspost i bolaget. Detta efter att ett försök att fusionera verksamheterna havererat tidigare under året.

Självfallet väcker det här frågor. Samtidigt är Shoprite inte en del av Steinhoff-koncernen, utan ett självständigt bolag, med vad som förefaller vara en stark egen identitet. Och det finns inga som helst tecken på att något liknande skulle utspela sig inom bolaget. Jag har valt att behålla, och ser i situationen också en liten förhoppning att huvudägare Christo Wieses imperiebyggande tar stopp, och att detta välmående bolag får fortsätta att stå på egna ben.

Unilever Indonesia är ett riktigt fint företag, med svårslagna konkurrensfördelar, men värderingen är också hög, och bygger på förväntningar om en stabil och god tillväxt. På senare tid har dock tillväxten stannat av, och när jag i samma veva läser att VD:n konstaterar att de stora varumärkena inte längre betyder lika mycket, blir jag fundersam. Även om trenden inte är ny, är det en kommentar värd att notera. Samtidigt jobbar Unilever Indonesia mycket medvetet med lokala varumärken, och man är dessutom klassade som ett av världens mes innovativa företag. Jag har ett riktigt långt tidsperspektiv här, och har betydligt längre till ”sälj”... Men det är en trend att följa.

Vad säger du om mina funderingar? 

Funderar på tre innehav

Då och då dyker det upp någon nyhet som sätter frågetecken för ett innehav; en huvudägare eller ledningsperson som säljer stort, en oväntat dålig rapport, något politiskt beslut som påverkar förutsättningarna. Ibland är slutsatserna lätta att dra, ibland är de riktigt svåra. Just nu funderar jag på framtiden för tre innehav, och anledningarna är mycket olika:

B & C Speakers. Företaget har tidigare haft en riktigt stark balansräkning, men efter att en större extrautdelning nu följts av ett helt lånefinansierat förvärv, är jag inte längre lika imponerad av hur ledningen manövrerar finanserna. 

För att stanna kvar som aktieägare behöver jag bättre förstå och tro på förvärvet av högtalartillverkaren Eighteen Sounds. Är det en förstärkning, vilket jag får intrycket av när jag läser högtalarkunniga kommentarer? Eller har man spätt ut de lönsamma högtalarna för konsertlokaler och biografer, där man har en mycket stark marknadsposition (och som var avgörande för mitt köp)? Jag är för dålig på finliret för att kunna bedöma, men spontant är jag skeptisk, och börsen har inte belönat aktien efter att förvärvet presenterades. 

Shoprite. Sydafrikas ledande livsmedelskedja hade en bra månad på börsen under november, men har sedan dragits ner av en redovisningsskandal modell större inom handelskonglomeratet Steinhoff, med samma huvudägare och ordförande som Shoprite. Steinhoffs afrikanska (och i Johannesburg noterade) dotterbolag är (eller var?) dessutom på gång att samla ihop till en majoritetspost i bolaget. Detta efter att ett försök att fusionera verksamheterna havererat tidigare under året.

Självfallet väcker det här frågor. Samtidigt är Shoprite inte en del av Steinhoff-koncernen, utan ett självständigt bolag, med vad som förefaller vara en stark egen identitet. Och det finns inga som helst tecken på att något liknande skulle utspela sig inom bolaget. Jag har valt att behålla, och ser i situationen också en liten förhoppning att huvudägare Christo Wieses imperiebyggande tar stopp, och att detta välmående bolag får fortsätta att stå på egna ben.

Unilever Indonesia är ett riktigt fint företag, med svårslagna konkurrensfördelar, men värderingen är också hög, och bygger på förväntningar om en stabil och god tillväxt. På senare tid har dock tillväxten stannat av, och när jag i samma veva läser att VD:n konstaterar att de stora varumärkena inte längre betyder lika mycket, blir jag fundersam. Även om trenden inte är ny, är det en kommentar värd att notera. Samtidigt jobbar Unilever Indonesia mycket medvetet med lokala varumärken, och man är dessutom klassade som ett av världens mes innovativa företag. Jag har ett riktigt långt tidsperspektiv här, och har betydligt längre till ”sälj”... Men det är en trend att följa.

Vad säger du om mina funderingar? 

Micro Mechanics - ett ”litet” verktygsföretag

Jag investerar i bolag där jag slipper ta ställning till kommande teknikskiften. Helt enkelt vill jag undvika bolag vars starka marknadsposition bygger på produkter som snart kan gå ur tiden. I värsta fall snabbt, och i alla fall svårförutsägbart när. Svenska Facit var världsbäst på mekaniska räknemaskiner, finska Nokia dominerade den tidiga mobiltelefontillverkningen. Båda gjorde ödesdigra felbedömningar, och båda förpassades på ett brutalt sätt till historieböckerna. Facit vägrade att se de japanska miniräknarna, eller satsade i alla fall inte tillräckligt, Nokia trodde inte på smartphones. Därför finns inte elektronik i min portfölj. Jag har inte kunskapen att förutse teknikskiften, och vill inte gå på pumpen.

Micro Mechanics tillverkar verktyg och kritiska komponenter för halvledarindustrin, som i sin tur tillverkar komponenter som finns i all vår elektroniska utrustning. Det handlar om verktyg mm för framställning av halvledarplattor, och för tillverkning och testning av halvledarkomponenter. Verksamheten startade 1983 i Singapore och har större delen av tiden vuxit med en fin stabilitet. Produktion finns nu i fem länder: Singapore, Malaysia, Filipinerna, Kina och USA, och halva omssättningen finns i Kina och Malaysia.

• 2003-2008. Företaget börsnoteras 2003, och några år av riktigt stark utveckling följer. Omsättning nästan fördubblas under perioden, och vinsten mer än fördubblas.
• 2009-2011. Finanskrisen 2009 slår hårt på både omsättning och vinst, men utvecklingen vänder snart uppåt igen.
• 2012-2014. Utvecklingen går trögt, företaget talar om ökad konkurrens, och osäkerhet runt om på marknaderna. Utvecklingen ser dock inte ut att bero på lägre efterfrågan på halvledare generellt. 
• 2015- . Åter en period av stark utveckling. Det senaste kvartalet var extremt starkt, omsättningen ökade över 30 %, vinsten över 50 %. 

Vad gör mig intresserad?

Fångar behovet av halvledare, undviker skiften och konsumentmönster. Halvledarindustrin växer, sakta men säkert, och i genomsnitt med några procent per. Företagets produkter behövs dessutom oberoende av vilken teknisk produkt det handlar om. Det här har gjort att man kunnat växa oberoende av om det handlat om smartphones eller Nokias gamla tegelstenar. Som ägare behöver jag inte fundera över vart tekniken tar vägen, och vart kundströmmarna går, så länge halvledarna behövs och företaget åtminstone behåller sina marknadsandelar

Hög lönsamhet, stark marknadsposition? Lönsamheten är god (ROE 27 %) samtidigt som tillväxten varit och är fantastisk. Allt detta talar för att man gör något rätt, och har gjort under en lång tid. Ett djupt teknikkunnande verkar finnas, och kundbasen förefaller vara bred med 600 aktiva kunder. Dock saknas infon  om marknadsandelarna. Konkurrenterna finns, men är enligt företaget få, i alla fall i Asien,  och dessutom sägs ingen ha bredden som Micro Mechanics. Kanske en konkurrensfördel i sig? Vid en titt här hemma förefaller Sandvik att i någon mån överlappa.

Fin historik, stark balansräkning, rimligt pris. Historiken är stark, omsättningen ökar stabilt, balansräkningen saknar räntebärande skulder. Vissa hyreskontrakt finns dock. Lönsamheten imponerar som sagt, trots att 1/3 av tillgångarna är kassa. Kassaflödet betalar allt, och ökar på kassan. 50-60 % av vinsten delas ut och räcker till 3-4 % i direktavkastning. Priset p/e 17-18 kan jag inte se annat än som attraktivt. 

Prisad ledning, ledarskap som äger. Micro Mechanics kontrolleras av grundaren och VD:n Chris Borch, men också övriga ledande befattningshavare, har betydande aktieinnehav. Företaget har dessutom ett antal gånger prisats av Singaporebörsen (inom kategorin smalcap <300 miljoner Singaporedollar) både för ledarskap (best managed board, senast 2017) och för transparens och investor relations.

Vad gör mig tveksam?

Utanför min bekvämlighetszon. Jag känner mig inte helt övertygad att jag i alla delar kan bedöma händelserna i sektorn och företaget. Finns det någon punkt i halvledarnas utveckling där företaget kan få problem, t ex? Redan i analysen ser jag mina begränsningar, jag har t ex svårt att värdera hur spelplanen i alla delar ser ut, vilka som är konkurrenter i olika delar osv.

Har man moat? Hur starka är konkurrensfördelarna, och hur mycket handlar företagets fina utveckling om att man seglat på en positiv trend? Består konkurrensfördelarna den dag marknaden viker? Något som talar till företagets fördel är att man klarade finanskrisen utan förlustår, och med bara ett litet hack i tillväxtkurvan 2009. Redan 2010 var omsättningen större än 2008. Utvecklingen 2012-14 visar dock på att man lever på en mycket konkurrensutsatt marknad.

Jag har köpt en post på ca 8 % av portföljen. Utveckling, pris, och möjligheten att fånga teknikutvecklingen utan att behöva bedöma kommande teknikskiften tilltalar mig. Lönsamhet och historik talar för att man gör mycket rätt, och får kompensera för svårigheterna att värdera spelplanen och konkurrensen.

Aktien handlas på börsen i Singapore, vilket ger maxcourtage, dessutom gäller förvaring i traditionell depå. Men ingen källskatt kompenserar!

Vad säger du?

Kassaflödet - något att ha koll på

Långsiktig investering skrev för några veckor sedan på temat, och det inspirerade. För mig är kassaflödesanalysen helt avgörande när jag tittar på ett bolag, det handlar nämligen om företaget kan generera kapital, både för tillväxt och utdelning, och hur man använder sina tillgångar.

1. Hur klarar man kapitalbehovet? Begreppet fritt kassaflöde är helt centralt här. Det handlar om rörelsens kassaflöde minus de löpande investeringarna. Det kapital som finns kvar för att betala utdelning, köpa tillbaka aktier, göra förvärv osv. I min analys är det viktigt att det fria kassaflödet är positivt, växande och täcker allt utom större förvärv. Man ska inte låna till utdelning och återköp av aktier, och man ska visa kraft att förvärva utan långsiktigt stigande skuldsättning.

2. Är resursanvändningen effektiv? Goda vinstmarginaler, och stigande vinst säger inte allt. Lagret ska omsättas och inte växa, pengarna från försäljning samlas in och omsättas. Växande lager kan antyda att man har en feldimensionerad produktion, växande fordringar att man har för långa betalningstider, eller i värsta fall kunder som har svårt att betala. Med ett svagt kassaflöde följer större kapitalbehov, och ofta högre skuldsättning.

3. Är vad det är. Resultaträkningen innehåller t ex poster som avskrivningar och (ibland) nedskrivningar, poster som kräver att bedömningar görs, i och för sig utifrån givna regelverk. Ibland hittar vi också vinst som inte kommer direkt från verksamheten, som vid avyttringar, men som ändå påverkar det ofta använda p/e-talet (pris/vinst). Här gäller det att att titta bakom innan man jämför. Liknande är det med balansräkningen där tillgångarna ska värderas. Kort sagt, resultat- och balansräkning är redovisningstekniska konstruktioner som det inom vissa ramar går att skruva på. Kassaflödet är vad det är: pengar in, pengar ut. 

Ett belysande exempel på hur en resultaträkning förutsätter bedömningar är Vitecs senaste kvartalsrapport, där man diskuterar vad som är en rimlig avskrivningstid för företagets utvecklingskostnader.

Ett starkt och växande kassaflöde visar i mina ögon tydligare än något annat att förutsättningarna finns där. Därför tittar jag först på kassaflödet.

Hur gör du?

Portföljrapport: vin, bröd och några funderingar

 

Dags för en ny portföljuppdatering, och lite har faktiskt hänt den senaste månaden:

Vin blev till bröd. Har under en längre tid funderat över vinbolaget Concha y Toro. Framför allt var det stora volymförluster vid prishöjningar (som gjordes för att kompensera för negativa valutaeffekter) som fick mig på säljtankar. Företagets varumärken är inte så starka som jag nog trodde när jag gick in i bolaget. När aktien tog ett skutt uppåt (utan nyhet), sålde jag. Inklusive utdelningarna blev det nästan på kronan +-0. 

Pengarna åkte in i mexikanska Gruma (som jag skrev om i början av hösten) med fina marknadspositioner inom majsmjöl och -bröd, inte minst i Mexiko och Nordamerika. Inte någon raket, men räknar med att bolaget långsiktigt kommer att segla på en ökande grupp Hispanics i USA.

En ny hemlighet. Den brittiska tillverkaren av spaltventilation Titon Holdings avslöjades och analyserades för ett par veckor sedan. Sedan några dagar finns dock ett nytt "hemligt" innehav i portföljen. Det handlar om ett välskött, snabbväxande, exotiskt bolag som seglar på en tekniktrend. Att det är exotiskt förklarar också den stora posten, vill helt enkelt ha ett procentuellt rimligt courtage. Men mer om bolaget senare, inom några veckor kommer en presentation.

Det senaste köpet innebar att jag (tyvärr) tillfälligt fick tömma min sedan en tid välfyllda kassa. Nu är ska den upp till åtminstone 5 % innan det är blir aktuellt att handla.

Funderar på några innehav. Tycker att portföljen har blivit väl bred med sina nu 16 innehav. Den kanadensiska vintillverkaren Andrew Peller har jag haft frågetecken på en tid, men den senaste rapporten var stark, och tillväxten verkar ha tagit fart igen. Sydafrikanska Shoprite har tankar på att ge sig in i Östeuropa, dessutom har huvudägaren med möjlig dold agenda nått en majoritet i bolaget. Det här har fått mig att tveka över innehavet. Men den senaste uppdateringen var positiv, med en stark utveckling på hemmamarknaden. Dessutom kan ett spännande intåg i Kenya vara på gång. Nya Zeeländska äppelodlaren mm Scales får vissa  problem om det utländska ägandet passerar 25 %, och man ligger relativt nära. Landets regering lär heller inte lägga om den protektionistiska politiken. Här ser vi också att flera i ledningen har minskat sina innehav. Jag tycker dock att det ser fundamental starkt ut, och maxcourtaget gör att delförsäljning inte är aktuell för mig.

Ett par av innehaven, Titon Holdings och Brampton Brick, behöver också ökas försiktigt för att klara 4 %-spärren. Möjligen inväntar jag kommande rapporter där.

Vad säger du? Vad borde jag sälja?

Titon Holdings: Billigt, tråkigt, spaltventilation

 

Tråkigt=bra har nästan blivit en grej för många av oss som letar prisvärda aktier. Min senaste upptäckt lever helt klart upp till den logiken. Ja det handlar om spaltventilation, sådana där små ventiler som ni kanske har ovanför fönstren?

 

Brittiska Titon är stora på området, men väldigt små på alla andra sätt. Ja med ett marketcap på 150 miljoner kr skulle man nästan kunna göra anspråk på en styrelseplats om man väljer att sälja och investera sin (övervärderade) villa. Företaget bildades 1972, blev publikt 1988, och har under långa perioder levt en tämligen tynande tillvaro. Genom gnetande och en stark balansräkning har man dock överlevt trots att fönsterventilation länge inte var någon het bransch. Överlevt för att nu uppleva en renässans för företagets produkter.

 

Utvecklingen så långt jag tittat kan delas in i tre perioder:

• 2001-2008. I princip hela omsättningen i Storbritannien. Omsättningen ökar långsamt, samtidigt som man har allt svårare att upprätthålla lönsamheten. 
• 2008-2012. Omsättningen sjunker i finanskrisens fotspår. Man startar produktion av mer avancerade produkter, s k forcerad ventilation med värmeåtervinning (2007). Joint venture bildas i Sydkorea för både produktion och försäljning (2008). Bakom finns nya regler i landet om krav på luftmiljön inomhus.
• 2013-2016. Utvecklingen tar fart, först i Sydkorea, och så småningom också i Storbritannien, och i övriga Europa och USA.
• 2017. Första halvåret är starkt, och visar inga tecken på att beslutet om Brexit har skadat företaget. Snarast har det försvagade pundet fått fart på exporten (även om det också gör vissa inköp dyrare). Justerat för valuta är omsättningstillväxten hela 20 %, vinsten per aktie +34 %. 

Vad gör det här bolaget intressant?

Energieffektiva hus kräver ventilation. Titon seglar på en trend av energieffektivisering. Nya hus byggs extremt energieffektiva, gamla isoleras och utrustas med täta fönster. Det här kräver extra ventilation för att undvika kondens, och i förlängningen mögelskador. Samtidigt ställer lagstiftningen krav på luftkvaliteten inomhus. Storbritannien och Sydkorea är goda exempel, liksom Sverige där Boverket utfärdar riktlinjer. För de äldre husen passar den enkla spaltventilationen, för nya energieffektiva hus marknadsför man forcerad ventilation med värmeväxlare, som radikalt minskar värmeförlusterna. Här ser man en särskilt fin utveckling för exporten till övriga Europa.

Marknadsledare, men inte dominant.  Företaget är marknadsledare inom spaltventilation, både i Storbritannien och i Sydkorea  Dock är man inte dominant, och frågan är hur stora marknadsandelar man har?För den mer avancerade ventilationen talar man bara om "starka konkurrensfördelar" i Storbritannien.

Långsiktiga ägare, ledning som äger och ökar. Företagets ledning visar att man tror på bolaget. Ordföranden äger närmare 10 %, och har ökat de senaste åren. Även VD är storägare och har någon %. Huvudägaren tillika grundare och vice ordförande ligger kvar med 16-17 %. Som sagt, de tror helt klart på sitt bolag!

Starka finanser, fantastisk värdering. Ett företag som lever upp till min mycket konservativa syn på balansräkningar; inga räntebärande skulder, inga större leasingkontrakt. Kassaflödet var något ansträngt under 2016, som en följd av ökande lager och fordringar, men så befinner man sig i en tillväxtfas. Men för första halvåret 2017 ser det bättre ut. Lönsamheten är stigande och närmar sig ROE 15 %. Den sydkoreanska verksamheten är klart mest lönsam med ROA på 20-25 % (!). Men det som fascinerar mest är prislappen: p/e 8 eller p/b 1,1. Det här bolaget värderas alltså som om man förväntas att inte tjäna en krona... 

Växande utdelning. Trots att bara 20-25 % av vinsten delas ut är aktuell direktavkastning 2,7 %. Utdelningen har dessutom höjts årligen sedan 2013.

Och risker/svagheter...

Låga inträdesbarriärerna på marknaden? Klarar man konkurrensen om några större aktörer med produktion i låglöneländer lägger i högsta växeln?

Osäkerhet på huvudmarknaderna. Inte minst är effekterna av Brexit svårvärderade. Här uttrycker man (mycket bra pod!) att det är angeläget att Storbritannien fortsatt är en del av den fria marknaden för varor och tjänster, och ser med oro på möjligheterna att påverka de europeiska regelverken man är beroende av. En trög ekonomisk utveckling i Storbritannien kan självfallet också påverka negativt, framför allt om de offentliga investeringarna i "social housing" (med många fönsterventiler) fortsatt hålls tillbaka. Här pressas regeringen dock av oppositionspartiet Labour som är på frammarsch i opinionen. Dessutom har vi som bekant en orolig situation på koreanska halvön.

Inte fantastisk historik. Titon visar på långa perioder med trög utveckling. En inte ovanlig uppfattning sedan tillväxten tog fart är också att framgången bara är tillfällig, och att man är för små för att klara sig i längden.

Köper jag?
Tycker att helheten ser mycket intressant ut: ett företag med fin tillväxt och goda marknadspositioner, till en fantastiskt låg värdering. Även om det säkerligen finns branscher där inträdesbarriärerna är högre, finns stora möjligheter att fortsatt segla på trenden av energieffektivisering. Och med en växande marknad lär det finnas plats för flera aktörer. Historiken är som sagt inte fantastisk, men man agerar också i en helt annan verklighet än för bara några år sedan. Dessutom kan osäkerheten kring Brexit fortsätta att hålla pundet på låga nivåer och bidra till att exporten till USA och övriga Europa fortsätter atet växa. Så ja, aktien är mitt "hemliga" innehav med sådär 3,5 %.

Vad säger du?

Portföljrapport - sålt Infosys, ökat på flera håll

Efter ett år med stora förändringar har portföljen nu gått in i en lugnare fas. Nej det innebär inte att det är slut med nya bolag, men omsättningstakten går ner. En ny prio är ambitionen att hålla en större kassa, för att bättre kunna fånga dippar.

Avveckat Infosys. Den som kikat på mitt innehav i slutet av augusti har kunnat notera att Infosys inte längre finns i portföljen. Jag har under en längre tid funderat över innehavet som gått trögt. Det som blev droppen var VDn Vishal Sikkas avgång  som följde på en konflikt med grundarna. Efter Sikkas avgång (och min försäljning) har ytterligare ett par nyckelpersoner avgått, först designdirektören  sedan teknikdirektören.

Minskat i Andrew Peller. Som jag skrev för några veckor sedan är jag inte längre lika övertygad om företagets prioriteringar, detta efter att man mycket dyrt köpt tre små vinbolag i Brittish Columbia. Efter en del funderande har jag minskat från runt 8 % till 5-6 %. Concha y Toro ligger kvar trots vissa tveksamheter, åtminstone tillsvidare. Här tror jag att valutan kommer ge ett lyft i nästa kvartal. Möjligen minskar/säljer jag då.

Hållit planen, ökat i B&C Speakers och Femsa. Har som planerat ökat i italienska högtalartillverkaren B&C Speakers, som för övrigt redovisade ett starkt kvartal t o m juni. Även mexikanska Femsa har ökat sin andel i portföljen, och båda har nu nått långsiktiga andelar i portföljen. 

Ökat i Logistec, ökat i Brampton. Har i ett par omgångar ökat i Logistec. Den senaste rapporten var bra, och intåget i Australien för vattenledningarna som Gustavs aktieblogg nämnt är intressant. Även den lågt omsatta kanadensiska tegeltillverkaren Brampton Brick har fyllts på när aktien (omotiverat) dippat.

Och vad händer nu? Jakten efter nya spännande case fortsätter såklart, om än i lite lägre takt. Senast in i portföljen är ett litet, lågt värderat, brittiskt bolag, inom en bransch med potential. Mer om det om ett par veckor. Annars fortsätter jag att fylla på utifrån dippar och att hålla en bra geografisk balans. Mer om de tankarna (och uppdaterad beräkning av verklig exponering) senare under hösten. 

Vad säger du om portföljen? Vad borde jag fundera på?

Latinamerika: Mercadolibre, eller satsa på majsbröd?

När bloggen drog igång för ett drygt år sedan fokuserade jag en hel del på Latinamerika. Och jag fick snabbt två favoritländer, Chile och Mexiko. Först bland innehaven var den chilenska detaljhandelskedjan Cencosud, sedan kompletterad med vintillverkaren Concha y Toro, som egentligen är väldigt lite en satsning på Latinamerika. Så småningom växlade jag Cencosud mot Femsa, och så ser det ut. Nu är planen att öka i Femsa, åtminstone till 4 % av portföljen, kanske mer. Men är det den bästa prioritering för exponering mot Latinamerika?

Femsa som jag tidigare djupdykt i har sin styrka i en nästan total dominans inom småbutiker (typ 7eleven och Pressbyrån), som gör företaget mer eller mindre till en infrastruktur, värdefull som t ex upphämtningsplats för e-handelsleveranser. Samarbeten finns med både Amazon och MercadoLibre. Dessutom har man kontroll över Coca Cola-produktionen i stora delar av Latinamerika, och en 20 %-ig post i Heineken som nu minskas till 15 %. Växtkraft och konkurrensfördelar är min slutsats.

MercadoLibre är helt klart en tydlig konkurrent om "Latinamerikaplatsen" i portföljen. Jag djupdök i slutet av 2016, men valde att inte köpa. Bedömde att prislappen var för hög i förhållande till den skakiga region man agerar i, och dessutom ogillade jag att eBay minskat sitt innehav i bolaget. Så här en tid senare är det bara att erkänna att de var fel att inte köpa. Aktien drog iväg ordentligt under våren, dippade efter rapporten i augusti, som gjorde marknaden besviken, men har sedan tagit ny fart. Jag blev intresserad på nytt när jag läste Phantas fina genomgång av företaget, och jag imponeras utan tvekan av marknadsandelar och den innovativa förmågan. Att fondförvaltaren Wasatch ligger tungt bekräftar att det här är intressant. Men nej, prislappen är för hög... Kanske var dippen ett köpläge man skulle ha fångat?

Gruma med produktion av majsmjöl och majsbröd har väckt mitt intresse på senare tid. Många tänker säkert; basvaror, låga marginaler, konkurrens och dålig lönsamhet. Men det stämmer inte för det här familjeföretaget som har nästan hela sin försäljning i USA och Mexiko. I USA  handlar det om både mjöl och bröd, i Mexiko bara mjöl.

Företaget totaldominerar den mexikanska produktionen av majsmjöl, som används för att baka tortillas. Med 3/4 av försäljningen är man sådär tre gånger så stora som närmaste konkurrent. För USA har siffrorna ett antal år på nacken, men förefaller för majsmjöl vara i samma storleksordning. För bröden kan det handla om 30-40 %, och man har framför allt de två mest säljande varumärkena.

Hispanics, en allt större grupp i USA. Även om födelsetalen för Hispanics sjunkit sedan före finanskrisen, växer man fortfarande snabbare än befolkningen i genomsnitt. Till 2060 beräknas gruppen ha mer än fördubblats till närmare 120 miljoner. Majsbröden har därmed en stor kundgrupp, samtidigt som mexikansk mat i allmänhet blivit allt mer populär. 

Finanserna är starka, och lönsamheten god (ROE 20-25 %). Kassaflödet klarar helt klart mina krav. Dippen i lönsamhet 2015 beror på nedskrivning av verksamheten i Venezuela som nu  är avvecklad. Dippen i omsättning 2013 beror på att samma land kopplades bort från resultaträkningen, och nedgången i omsättning 2014 förklaras med avyttring av vetemjölsproduktion. Prislappen är ca p/e 19.

Riskerna ser jag mycket i USAs isolationistiska utveckling med Donald Trump som president. Ett upprivet Nafta-avtal, och en mur mellan länderna, kan säkert göra livet svårt både för den mexikanska peson och Gruma. Den största konkurrenten i Mexiko Minsa har dessutom blivit uppköpt av jätten Bunge. Kan det framöver leda till en tuffare konkurrens på hemmamarknaden? En sak som jag dessutom ogillar är korrelationen i pris mellan olja och majs, och att man i största allmänhet har en känslighet mot ett högre majspris. Här talar dock historiken för att svackorna inte blir gigantiska.

Jag ser trots allt Gruma som en prisvärd, defensiv satsning på en växande latinamerikansk befolkning i USA. Eftersom man dessutom inte i första hand expanderar i Latinamerika kan jag också tänka mig att köpa, och samtidigt behålla Femsa.

Vad säger du, Femsa eller MercadoLibre? Och vad tror du om majsmjöl och Tortilla? Kanske ska något av vinbolagen offras?

Mina vinbolag: dags att tänka om?

Vinbolagen Andrew Peller och Concha y Toro har legat stabilt i portföljen, Peller snart 2 år, Concha y Toro ett drygt år. I grunden tror jag starkt på verksamheten, den är ocyklisk, och följer en trend mot mer vindrickande. Båda bolagen har dessutom klara styrkor, Concha y Toro med starka globala varumärken, Andrew Peller med en mycket stark marknadsposition i Kanada. Den senaste tidens utveckling har dock fått mig att tveka över båda innehaven.

Andrew Peller 

Andrew Pellers tillväxt har saktat in de senaste kvartalen, och omsättningen står i princip helt stilla. Den officiella statistiken släpar efter, men företaget skriver själva att vinkonsumtionen 2017 inte stigit i samma takt som de senaste åren.

När Constallation brands 2016 sålde sin kanadensisk vinverksamhet talar mycket för att Andrew Peller fanns med i leken. Konsultkostnader modell större för ett "förvärv som inte slutfördes" kan inte vara så mycket annat. Men man gick inte i mål, och verksamheten köptes av pensionsfonden för Ontarios lärare. Istället har man gått på jakt efter mindre bolag i bördiga Okanagan Valley i Brittish Columbia. Ett område fullt av smågårdar som producerar viner av hög kvalitet, ett område som också förefaller attrahera en växande skara vinturister. Är vinerna i nivå med Andrew Pellers Sandhill, ja då är det bara att hålla med om att det här vinområdet har framtiden för sig (och kanske få systemet att börja fundera på import?).

Andrew Peller presenterade i veckan som gick förvärv av tre mindre vinbolag från området: Black Hills, Gray Monks och Tinhorn Creek. Men prislappen förskräcker, för 25 miljoner kanadadollar mer i omsättning betalar man 95 miljoner CAD. EBITDA för de tre bolagen verkar ligga på i princip samma %-nivå som för Peller själva. Räknar man med att också vinstmarginalen följer den logiken (dvs ca 7 %) handlar det om p/e-tal på i storleken 50. Och är det verkligen en rimlig prislapp? Är tillväxten så god? Framtidsförutsättningarna så fina? Andrew Peller räknar med att på 5 år, och med hjälp av betydande investeringar, höja omsättningen för de tre bolagen från 25 miljoner CAD till 30-35. Och man har samtidigt ambitionen att höja EBITDA från 33 % till närmare 50 %. Men motiverar verkligen dessa siffror den höga prislappen?

Och så här kommenterar vd:

"I know it looks like a mad shopping spree at the last minute but it is anything but that,” said John Peller, CEO of Andrew Peller Ltd.

Nej jag känner mig inte helt övertygad om att det här är en god affär, när man dessutom samtidigt lånar till nästan alltihop. Även om ledningen historiskt visat sig ha haft ett gott omdöme, och även om det finns mark från gammal verksamhet i Vancouver att exploatera/sälja för att minska skuldsättningen, ställer jag mig frågan: är det dags att sälja nu? Eller i alla fall minska? Kanske har jag plockat så mycket som går (ca 50 % i genomsnitt) av det här bolaget, som inhandlades på fina nivåer, och inledningsvis till en billig CAD?

Concha y Toro

Det chilenska vinbolaget har haft en jobbig tid. Företaget har de senaste kvartalen pressats av en stark chilensk peso, och ökade kostnader för inköp av druvor, som en följd av dålig skörd och högra priser. Detta har mötts med höjda priser mot konsumenterna, vilket bidragit till lägre sålda volymer. Dessutom är kassaflödet svagt. Högre lagerhållning bidrog också till att skuldsättningen ökade det senaste kvartalet.

För tredje kvartalet bör en försvagning av peson kunna bidra till förbättrade siffror. Men lyckas man vända även volymerna? Här måste ledningen visa att man har kontroll på läget. Är det dags att minska också här?

2 år med framtidsinvestering i fokus!

Jag har sparat i aktier under många år, med varierande fokus. För två år sedan bestämde jag mig för att satsa lite extra. Så här har det gått, och så här har kortfattat mitt fokus förändrats.

2015: Jag startar min ISK i början av året, och i september-oktober börjar jag att på allvar titta på min strategi. Under resten av 2015 går jag sedan från en helt svensk portfölj, till en portfölj med övervägande utländska innehav. Redan i juli köper jag Northwest Healthcare Properties, och under resten av året fyller jag på med fler utländska innehav, jag köper också mina första ADR: Westpac Bank (Australien), Huaneng Power (Kina), Infosys (Indien), och HDFC Bank (Indien). Det handlar om att sprida riskerna, och att utbudet av företag ökar dramatiskt om man tittar utanför landets gränser. Inledningsvis är det ett tydligt utdelningsfokus, men med HDFC börjar jag på allvar att fokusera på tillväxt.
  

2016: Internationaliseringen fortsätter, och trenden är tydlig: allt mindre utdelningsfokus, allt mer fokus på tillväxt. Jag lägger allt mer tid på analyserna, och fokuserar mycket på kassaflödet. I juli startar jag bloggen, och jag formulerar min första strategi. En tydlig trend under resten av året, om jag tittar på mina blogginlägg, är också att jag mer och mer tittar på företagens konkurrensfördelar. De kvalitativa delarna tar allt mer plats i analyserna.

Flera av de nuvarande innehaven tar plats i portföljen. Under hösten släpper jag helt fokus på hög utdelning, och fokuserar nu fullt på ut på utveckling. Jag håller mig dock fortfarande till ADR under hela året för mina exotiska innehav.

  

 

2017: Jag reviderar min strategi till i princip den nuvarande. I januari gör jag också mina första inköp per telefon, på OTC, indonesiska Bank Rakyat. Ett par månader senare köper jag mina första aktier noterade på en exotisk börs, Unilever Indonesia. Portföljen blir än mer exotisk.

Stora ändringar - och bäst när börsen faller! Stora ändringar som sagt, och den som är kritisk kan tycka att jag inte hållit en tydlig linje. Jag skulle dock vilja påstå att jag behövt den här resan för att hitta min strategi. Och kul att notera, en genomgående trend om man tittar på utvecklingen; det går relativt som bäst när börsen faller. Mina största hopp mot index har jag gjort när börsen darrat, som under början av 2016 när utvecklingen i Kina var i fokus, och nu under sommaren när Stockholmsbörsen fallit. Min defensiva strategi, och att jag i stora delar investerar i relativt lågt värderade bolag, tror jag är en förklaring. 

Och framöver? Jag tror att jag hittat min strategi, och tanken är att den ska ligga stabil. Min tanke är också att förändringarna av innehav framöver kommer att bli färre, men jag kommer att fortsätta pröva innehav mot alternativ som jag tror har större potential.

Vad säger du, har jag gått åt rätt eller fel håll? Hur ser din resa ut?

Turistboom: Australien och Nya Zeeland

En röd tråd genom den här vårens inlägg och köp har varit: fånga Asiens medelklass! En medelklass, hur den nu definieras, som växer både till storlek och köpkraft. En medelklass som såklart ska turista, och det är ingen tvekan om att Australien och Nya Zeeland är favoritmålen. Ländernas turistindustrier har formligen exploderat på senare år. Det handlar i första hand om kinesiska turister, men även turisterna från länder som Indonesien och Indien har ökat, om än från mycket låga nivåer. Samtidigt har antalet europeiska turister stagnerat, och de japanska blivit färre.

Hur ska man då investera om man vill fånga den här trenden?

Jag har tittat på en handfull spår: husbilar, båtresor, hotell/resorts, äventyrsturism, och flygplatser. Alla har sina svaga och starka sidor.

Husbilar. Camping är hett i väst, det är bara att titta på företag som Thor Industries, CanaDream, och Kabe för att inse det. Men att det är en trend just i väst blir väldigt tydligt när man tittar på campingturismen i Australien. Husbilsuthyraren Apollo redovisar bara ett par procent kinesiska kunder, och även om antalet växer så förefaller inte andelen campingturister att öka. Men det kanske ändå ska ses som en trend? Även i USA ser det ut som att det blir fler kinesiska campingturister, i alla fall på västkusten, och i alla fall om man ska tro frekvensen av artiklar på temat.

Här finns det två alternativ om man vill investera; australiensiska Apollo och nya zeeländska Tourism Holdings. Apollo har en något större marknadsandel i Australien än Tourism (drygt 1/3), som dock dominerar Nya Zeeland där Apollo är små. Båda jobbar sig samtidigt in sig i Nordamerika, Tourism genom förvärv av El monte, nr 2 i USA med drygt 1/4 av marknaden. Apollo genom förvärv av välkända CanaDream, en av tre jämnstora aktörer som dominerar Kanada. Båda ser prisvärda ut, men har expanderat väl mycket genom ökad skuldsättning.

Båttrafik: Sealink som Gustavs aktieblogg skriver om idag. Företaget har vuxit ur ett förmånligt avtal för färjeförbindelse till turistön Kangaroo Island i södra Australien. På senare år har man expanderat både genom fler avtal med landets myndigheter, och genom kommersiell turisttrafik som i Sydney och Perth. Företaget ser ut att vara välpositionerat för att fånga de växande turistströmmarna. Det ser lite ut som en attraktiv kombination av innovativa Gotlandsbolaget (destination Gotland) och Strömma, som dominerar den kommersiella skärgårdstrafiken i bl a Stocholm. 

Mantra. Nästa största hotelloperatör i landet. Tittar man på vilka boende turisterna söker sig till, så är det i första hand hotell. Men konkurrensen är också hög, vilket syns i lönsamheten.

Skydive the beach. Fallskärmshoppning helt enkelt, med åtminstone 75 % av marknaden i Australien, och med en växande verksamhet  i Nya Zeeland. Redan det första förvärvet gav en marknadsandel på 33 %.  Företaget har vuxit snabbt genom ett antal förvärv, och har på senare tid också breddat med annan äventyrsturism. Kineserna verkar för övrigt älska att hoppa fallskärm. Lönsamheten är inte fantastisk, och jag tänker att någon dödsolycka skulle kunna göra livet surt för företaget? Eller är det något man förväntar sig händer då och då? Priset ja, runt p/e 30. Ett alternativ kan vara Indoor Skydive, men de har ännu inte redovisat positivt resultat

Flygplatser. Här har man att välja på Sydneys och Aucklands flygplatser. Båda växer fint, men gör också stora investeringar vilket syns tydligt i balansräkningarna. Skuldsättningen är brutalt hög för båda, framför allt för Sydney. Lönsamheten är inte heller fantastisk, och prislapparna är höga.

Är man nyfiken på turism riktad mot en allt mer välmående asiatisk medelklass, är också singaporebaserade Straco intressant, med verksamhet även i Kina, där man bland annat har ett stort akvarie i Shanghai. Vid en snabbtitt ser det genomgående stabilt och prisvärt ut. Tack Gustav för tipset!

Vad köper jag? Jag har köpt in mig i Sealink sedan en tid, men även äventyrsturismen (Skydive the beach) och husbilarna ser intressanta ut. Båda har fin potential mot asiatiska turister. Hotell går bort på för hög konkurrens och låg lönsamhet, flygplatserna på mina hållbarhetskriterier (ja lite motsägelsefullt kanske, turisterna flyger ju till Australien...), och hög skuldsättning. Utesluter inte att ett till turistbolag kan få plats, men vilket ser mest intressant ut? Eller ska man kanske gräva lite mer i Straco?

Bloggen saktar in

 

Skrev för några veckor sedan att bloggen kommer att sakta in framöver. Och framöver, det är nu. Det handlar helt enkelt om att tiden inte kommer att finnas framöver. Föräldraledigheten är slut, och det är dags att börja jobba igen, och det med mer ansvar än tidigare.

Färre inlägg. Så här långt har jag haft stommen i ett inlägg varje söndag, och ibland har det blivit fler, ofta sådär 6-7 inlägg i månaden. Ibland ännu fler på resor och så. Framöver blir det normlt inte mer än ett i månaden. Ibland kanske två.

Inga djupdykningar. Att göra djupare företagsanalyser tar tid, och jag vill att det jag lägger ut ska hålla en bra nivå. Inläggen framöver lär inte bli djupare än de med geografiskt tema jag kört några gånger under våren. I alla fall inte under hösten. Ja, det kanske blir någon geografisk utblick, något om befolkningsutveckling och demografi, något om varför jag inte äger svenska bolag.

Uppdatering av portföljen, och sammanfattning av rapporter, de senare under fliken med samma namn, fortsätter som förut. Och att jag inte analyserar nytt på djupet innebär inte att jag slutar köpa och sälja. Tvärtom blir det nog fler köp när sparandet kan skruvas upp igen. Och det kommer jag såklart att berätta om. 

Reklamen försvinner också. Även om inkomsten är liten, så gör den bloggen till en liten bisyssla. Och det är den inte, snarare något att jämföra med en dagbok.

Var ett tag inne på att helt avveckla, men några kloka personer i min omgivning fick mig på andra tankar. Och eftersom det här är riktigt kul, kommentarerna mycket värdefulla (stort tack!), och eftersom jag kommer fortsätta att investera, så blev beslutet till slut enkelt: jag kör på, men med lägre hastighet. Hur som helst, hoppas att även den nu lite mindre ambitiösa bloggen kan tillföra något!

Portföljuppdatering: Sålt Starbucks, sluppit slakt

Dags för portföljuppdatering, för en portfölj som klarat sig förvånansvärt bra under sommaren, och de senaste dagarnas vapenskrammel. Trots att kronan under sommaren stärkts mot alla valutorna i portföljen, och tillfört några ytterligare procent i negativa valutaeffekter, har portföljen legat helt stilla under rapportperioden, och ligger för första gången på några månader över OMX30. Mycket beror på en stabil rapportsäsong (när ett par rapporter återstår), med tre tydliga positiva överraskningar (HDFC bank, Logistec och Stella-Jones) och annars rapporter som följt förväntan. Totalt ligger jag +4,0 %. Tittar jag på dagens innehav är valutaeffekterna -5-6 %.

Sålt Starbucks, köpt överraskning. Sedan den senaste portföljuppdateringen har jag framför allt sålt hela innehavet i Starbucks. Jag gjorde det före rapporten, och med samma argument som när jag sålde den första halvan för någon månad sedan. Det handlar helt enkelt om en för svag organisk utveckling i förhållande till prislappen. Istället har jag köpt köpt in mig i ett bolag i turistsektorn, men mer om det senare. 

Ökat i Logistec och Femsa. Logistec som var en av de riktigt positiva överraskningarna i rapportfloden, visade en stark utveckling för både hamndrift och rörledningar. Samtidigt har inte aktien följt med uppåt, och värderingen har kommit ner på en mer attraktiv nivå. Mycket talar för en stark utveckling de närmaste kvartalen, så en ökning kändes prioriterad. Femsa ska upp till 4 %, och den resan har påbörjats, och fortsätter de närmaste månaderna. För det lilla innehavet i italienska B&C Speakers räknar jag med att fördubbla innehavet under augusti.

Mest nöjd är jag annars med försäljningarna av Atlas Copco och Cloetta i våras, och Starbucks före rapport (och vid något bättre dollarkurs)! Tack vare dessa har jag sluppit kursslakt under rapportsäsongen!

Funderar på några av innehaven, och framför allt känner jag mig tveksam till att ha två vinbolag i portföljen. Men har svårt att bestämma mig: Andrew Peller har en stark marknadsposition i Kanada, men tillväxten har stagnerat. Concha y Toro växer bättre, har starka varumärken, men inte på någon marknad den starka position som Peller har i Kanada. Vilket vin tror du på?

Thor: framgångsrik affärsmodell ger styrka

Husbilar och husvagnar går som tåget just nu. 40-talistgenerationen söker sig ut på vägarna, och samtidigt drar deras barn åt samma håll. Det här var något som jag började att titta närmare på ungefär vid tiden för bloggens start i juli förra året. Ett av de första utkasten jag skrev på var om den amerikanska husbils- och husvagnstillverkaren Thor. Men så hittade jag den kanadensiska uthyraren CanaDream, och inlägget föll i glömska, tills nu när CanaDream hastigt köps ut från börsen.

Thor är en ledande tillverkare av husbilar och husvagnar i nordamerika. Företaget som har den huvudsakliga verksamheten i Indiana, USA, bildades då Wade (Th)ompson och Peter (Or)thwein 1980 köpte en husvagnstillverkare, och satte igång en kedja av förvärv. Det senaste förvärvet, som dessutom är av modell större, slutfördes under 2016.  Mer om det när vi kommer till det finansiella. Thor industries omsätter (efter förvärvet) drygt 45 mdr kronor och har närmare 14 000 anställda.

Framgångsrik afärsmordell. Thor beskriver sig inte som en tillverkare, utan som en ägare av tillverkare. Man jobbar under en mycket decentraliserad affärsmodell där man skapar förutsättningar för företagen som annars kort sagt är självständiga enheter (som konkurrerar med varandra). Thor förklarar sin framgång med affärsmodellen som stimulerar till utveckling och innovation. Det lilla företagets innovationskraft och det stora företagets volymfördelar helt enkelt. Även om finanskrisen såklart satte spår, hämtade man sig snabb.

Marknadsledare inom växande bransch. Försäljningssiffrorna bekräftar att branschen fortsätter att växa, 2017 ser ut att bli det sjunde året i rad som USA-marknaden växer. Efter det senaste förvärvet har man halva marknaden för husvagnar, och drygt en tredjedel för husbilar, i USA och Kanada. En mycket dominerande aktör med andra ord.  Morningstar ger Thor "narrow moat".


http://www.retirebeforedad.com/2015/06/17/thor-industries/ 

Stark utveckling. Thor Industries är ett företag med hög tillväxt och stabila finanser. Omsättningen ökade organiskt med 8 % under det senaste verksamhetsåret, och 12 % det senaste kvartalet. Samtidigt har marginalen ökat stadigt sedan 2011, i princip fullt ut genom ökad bruttomarginal.

Kassaflödet är mycket starkt. Företaget har under femårsperioden i princip kunnat betala investeringar, förvärv och utdelningar över kassaflödet. Då har man dessutom gjort två större extrautdelningar (2013 och 2014), och aktier har återköpts i större omfattning (2012 och 2015). Under 2016 räcker dock inte kassaflödet för att finansiera det senaste förvärvet Joyce som är mångdubbelt större än de senaste årens köp tillsammans.

En ökad skuldsättning för Thor är egentligen är inte mycket att säga om. Företaget har en mycket stark balansräkning, i det närmaste är man skuldfria före förvärvet, och det egna kapitalet motsvarar drygt 70 %. Med förvärvet sjunker den siffran till 55 % (min beräkning), fortfarande helt ok, men inte på något sätt imponerande längre. Företaget säger dock i sitt pressmeddelande att man avser att betala tillbaka skulden på 3 år, vilket utifrån historiken får ses som klart realistiskt.  Dock kan man ställa sig frågan, om man länge varit intresserade av detta större förvärv, varför lät man då inte kassan växa? Och det är väl egentligen min enda kritik på prioriteringar och räkenskaper.

En sak som talar för husvagnar och husbilar är att den stora gruppen 40-talister nu i princip är pensionerad, men fortfarande tillräckligt ung för orka ut på husbilsäventyr. Dessutom talar man om att försäljningen till yngre ökar. Företaget är dock mycket cykliskt, under finanskrisen halverades omsättningen

Kostnaderna för att komma in på marknaden är inte stora, det ser man inte minst i att det varit lätt för företaget att hitta små uppköpskandidater. Samtidigt ökar företagets  så kan jag inte se någon stor vallgrav. Ser också en vissOch hur väl är företaget förberett för högre bensinpriser, när de flesta av deras fordon förefaller rätt så tunga?

Jag är på många sätt imponerad av Thor Industries,

Och värderingen på drygt p/e 16 är rimlig, men varken mer eller mindre. Jag avvaktar, men lägger till företaget på bevakningslistan.

Steamships Trading Co - dominerar världens mest exotiska land?

 

Vilket är världens mest exotiska land? Ja det är såklart upp till betraktaren. Men Papua Nya Guinea lär ligga bra till. Landet med runt 8 miljoner invånare (på nästan exakt Sveriges yta) delar ön Nya Guinea med Indonesien, och kan lätt sägas vara bland de mest svårtillgängliga länder man kan tänka sig. En överväldigande majoritet av invånarna lever i mestadels svårtillgängliga bergs- och kustområden, ofta helt utan vägar. Landet har också en enorm kulturell och etnisk mångfald, med ett tusental folkgrupper och nästan lika många språk, trots den lilla befolkningen.

Landet borde dock ha fantastiska möjligheter. Naturresurserna är enorma, med stora tillgångar av både ädla metaller och olja/gas. Dessutom borde klimat och natur kunna göra landet till en populär turistdestination. Men mycket har dock gått fel för sedan man blev självständiga från Australien 1975. Inte minst brottas man med de dåliga kommunikationerna.

Här finns bolaget Steamships Trading Co med en nästan 100-årig historia. De första åren är en fascinerande och läsvärd historia om en pensionerad sjökapten som efter ett par missöden började bedriva handel i området. Företaget har sedan blivit något av ett med landet, och har över åren bedrivit verksamhet i inom alla tänkbara områden. Man handlas (sporadiskt) i Australien, men har det brittiska (onoterade) konglomeratet Swire som tydlig majoritetsägare.

På senare tid har man konsoliderat till tre verksamhetsområden:

Transport/logistik. Står för nästan halva företagets omsättning, men bara 1/5 av rörelseresultatet. Sammantaget är man landets ledande aktör inom området med fartygstransporter till ett stort antal godshamnar i landet, hamndrift (lastning mfl hamntjänster, se Logistec!), bogserbåtar, lastbilstransporter mm. Resultatet har de senaste året drabbats negativt av lägre råvarupriser, och man har också avvecklat sin internationella lastbåtsverksamhet som bedrevs med ett par fartyg.

Basvaror står för ungefär 15 % av omsättningen och är den klart mest lönsamma verksamheten. Här finns framför allt landets enda glasstillverkning, som man satsar stort på, men också produktion av matolja, snacks, vatten på flaska, och ett hälftenägande i Colgate Palmolives lokala dotterbolag. En vad som förefaller mindre lönsam produktion av alkoholdrycker är under avveckling.

Hotell/fastigheter står för ungefär 1/3 av omsättningen, och är en verksamhetsgren där man uppenbart satsar. Här finns sju hotell som gör företaget till landets största aktör (!), och fastighetsutveckling/uthyrning i centrala delar av huvudstaden Port Moresby. Med den satsningen har man också ha fått fart på stadens restaurangutbudet, som tidigare verkar ha varit helt obefintligt. 

Vad är det då som ger potential?

Positiv demografi, och landet elektrifieras. Papua Nya Guinea är ett land som växer snabbt, på 50 år kommer befolkningen att fördubblas. Samtidigt investerar regeringen stort i att elektrifiera landet där bara 20 % idag har tillgång till el. Enligt regeringens plan ska den siffran vara 70 % redan 2030. Steamships uttrycker att potentialen är stor, och bedömer att konsumtionen kommer att öka kraftigt när landet elektrifieras.

Turismen, och en positiv utveckling. Klimatet, naturen, orörda korallrev osv ger unika förutsättningar. Landets regering har börjat inse detta, och man har och sjösatt en plan för att öka antalet turister som ändå inte var fler än drygt 50000 förra året (2016). 

Trenden är dock positiv, de senaste åren verkar framför allt fler kryssningsfartyg ha satt kurs mot landet, 2016 ökade antalet kryssningsbesökare med mer än 20 %. Att landet 2018 står som värd för samarbetsorganisationen APEC:s toppmöte  med stats- och regeringschef från länderna kring stilla havet (inkl Kina och USA), kommer också sätta landet på kartan. 

Turismen kan både direkt och indirekt gynna företaget. Fler turister konsumerar glass och vatten, och bor kanske på hotellen. En ekonomi som inte är lika beroende av naturresurser blir också mindre konjunkturkänslig, och kan bidra till ökad stabilitet och konsumtion. Här är verksamheten inom baskonsumtion riktigt intressant, och samarbetet med Colgate Palmolive gör mig extra intresserad. Det luktar Unilever Indonesia lång väg! 

Lång historia, och starka positioner. Företaget har en 100-årig historia i landet, och lär kunna marknaden bättre än någon annan västerländsk aktör. En del av framgången verkar handla om att man använder lokal arbetskraft, och bidrar till att utveckla de lokala samhällena. Man har också mycket starka marknadspositioner, och som dominerande aktör inom logistiken kan man dra fördelar även på andra områden. 

 

 

Finanser och utveckling. De senaste årens tuffa ekonomiska förutsättningar med framför allt låga råvarupriser har slagit hårt mot företaget. Omsättningen har sedan 2013 sjunkit med runt 11-12 % (justerat för försäljning av verksamhet), och den underliggande vinsten har nästan halverats. Framför allt är det transportsegmentet som tappat stort, men även hotell/fastigheter har haft en svag trend. Samtidigt utvecklas livsmedelsdelen positivt, och har gått från förlust till att vara den procentuellt mest lönsamma delen. Kassaflödet har klarat sig förvånansvärt bra, men en del av förlusterna handlar också nedskrivningar av tillgångar.

Riskerna är såklart jättestora. Även om turismen är visar positiva tecken är det långt ifrån säkert att det blir en sådan kraft i utvecklingen att landets ekonomi tar fart på allvar. Man kommer också fortsatt att vara beroende av naturresurserna, som lär ge en skumpig resa som följer världsmarknadspriserna. Naturresurserna kan också fungera som bränsle för etniska konflikter, som den i Bougainville i början av 1990-talet, en konflikt som fått sin fortsättning i en folkomröstning om självständighet om ett par år. Dessutom är landet politiskt instabilt  och förutsättningarna för utländska investeringar knepiga. Inte minst har man en lagstiftning kring mark som komplicerar för utländska företag. Nästan all mark i landet är gemensamt ägd av ursprungsbefolkningen, sk customary land, och i övrigt kan bara staten äga mark. Privata företag kan bara arrendera från staten, vilket sker genom långa arendeavtal. Översyn av det här pågår...

För landet kan säkert det kommande toppmötet vara en fin vitamininjektion, men för Steamships innebär det också att konkurrensen på hotellfronten ökar, när huvudstaden förbereds för toppmötet, och nya hotell byggs. Inte minst får man sitt första Hilton. 

Ett intressant bolag, med stor potential den dag det tar fart. Men också med stora risker. Priset på p/e 19 kan jag acceptera, att handeln är liten tror jag går att hantera, men man uppfyller på flera punkter inte mina kriterier: historiken är svajig, verksamheten cyklisk och råvaruberoende. Funderar dock på en liten post tillsammans med spisplattorna "utanför portföljen". Vad säger du, är jag för exotisk nu?