Stora förändringar i portföljen - och vad tittar jag på nu?

Hemma igen från resan, och bloggen återgår till sin vanliga lunk med i huvudsak inlägg på söndagarna. Det kan dock finnas anledning att komma tillbaka till reflektioner från resan. Hemma igen inser jag också att det är snart två månader sedan jag uppdaterade portföljens innehåll. Det är alldeles för länge sedan, och då har det dessutom hänt en hel del!

Sålt Flexsteel, köpt tegel. Har sedan ett tag funderat över möbeltillverkaren Flexsteels plats i portföljen. Finanserna är starka, men aktien har minst sagt åkt berg och dalbana. I stort sett har aktien följt de kortsiktiga händelserna i USA, och Donald Trumps dagsform. Jag är inte övertygad om företagets konkurrensfördelar, och har därför letat andra industrialternativ i Nordamerika. När jag hittade den i mina ögon undervärderade tegeltillverkaren Brampton Bricks, med verksamhet i Ontario och Indiana (som Flexsteel!), och ställde dessa mot varandra blev beslutet enkelt. Växande marknadsledare med runt 50 % av marknaden i Ontario, fin tillväxt på senare tid, och värderad klart under bokfört värde, ja det är svårslaget i mina ögon. En djupdykning kommer såklart. Och Flexsteel, med tidigare försäljning och utdelning blev det en vinst på 20 % sedan i augusti.

Sålt Imvescor, köpt nyttig mjölk. Ett annat företag jag funderat över är den kanadensiska restaurangkedjan Imvescor, med en rad varumärken i östra Kanada (har inte testat, finns inte alls i västra delarna). Företaget har fina finanser, och har nyligen genomfört ett förvärv som ser intressant ut, men samtidigt har utvecklingen på senare tid stått och stampat. Min fråga utan svar är: hur starka är egentligen varumärkena? När jag skannade Nya Zealand och Australien, och hittade A2 milk company, som producerar mjölk med  mycket intressanta egenskaper, blev valet även här enkelt. Djupdykning utlovas inom två veckor! Imvescor såldes med knappt 10 % i vinst (inkl utdelning), sedan i september.

Köpt Rational. Den tredje nykomlingen i portföljen är Rational AG, tysk tillverkare och dominant inom tillverkningen av ugnar för storkök. Blev mycket förtjust när jag i början av april gjorde min genomgång av Avanzas digitala tyska utbud.

Minskat i Atlas Copco. Har fortsatt att minska i Atlas Copco. Jag är som ni kanske kunnat notera inte förtjust i den planerade delningen av företaget. Den senaste rapporten imponerar, och intrycken från bolagsstämman i veckan är mycket positiva, men jag ångrar ändå inte minskningen. Aktien har dessutom  stigit med 50 % på ett år, och tittar man på uppgången sedan Brexit så är den ännu häftigare. Försäljningarna (och lite sparpengar) har jag använt vid köpen ovan, men jag har också ökat i Logistec, Stella Jones och CanaDream, alla kanadensiska företag med som gått lite trögt, men där helheten ser bra ut.

Vad tittar jag på nu? Fortsätter såklart att titta exotiskt, men inte med samma intensitet som under början av året. Tänker mig också att skanna av Avanzas nya utbud i Italien och Frankrike. Även om det är länder med en inte helt enkel demografi, kan det säkerligen finnas företag där med intressant exponering. Har också en del kvar i min skanning av Australien och och Nya Zealand. En fortsättning där är inte omöjlig.  Men värt att fundera över: portföljen innehåller nu 17 företag, i mina ögon är det ett par stycken för mycket. Men vilka ska ut?

Och vad säger du om mina förändringar?

Starbucks: testar rosteri och spanar in där det började

 

Resan fortsätter, nu Seattle. Här började Starbucks resa. 1971 startades firman av tre kaffeentusiaster med affärsidén att sälja hela rostade bönor, något som inte direkt var vanligt i Nordamerika på den tiden. Den första butiken öppnade nära Seattles välkända Pike market, där många matbutiker, kaféer, bagerier osv med internationell prägel, eller i alla fall utanför main stream, trängs än idag. Starbucks, som inte serverade kaffe på kopp, och även sålde te och kryddor, hade efter ett årtionde vuxit till fem butiker, med ett litet rosteri, och distribution till restauranger och kaffeer. Det var den här verksamheten som den unga Howard Schultz upptäckte, då säljare på svenska Hammarplast. Schultz hade noterat att  det lilla företaget köpte exceptionellt många plastfilter ur Hammarplasts sortiment, och det blev en resa till Seattle. Resten är historia, och den är fascinerande läsning.

Och här fortsätter Starbucks resa. Här finns knappt andra kaféer än Starbucks, och här testar man nya koncept. Här finns också det första och än så länge det enda rosteriet, kronjuvelen i butikshierarkin. Snart öppnar dock ett andra i Shanghai, och framöver (2018) väntar också rosterier i Tokyo, New York och Milano. Vi passade såklart på att titta in i rosteriet, och det blev två besök.

Rosteriet i Seattle (fler bilder här) är utan tvekan något utöver det vanliga. Här har man tänkt på allt, och investerat massor. Materialvalen är påkostade, möbeldesignen retro. Kort sammanfattat består rosteriet av fyra delar; produktion, kafé, butik och restaurang. I produktionen rostas mindre satser av böner, som beskrivs som exklusiva och kommer från mindre odlingar. Det är bönor från jordens alla hörn som Rwunda, Kenya, Sumatra och Peru. Bönorna transporteras sedan i rör med hjälp av vacuumsug till rosteriets olika delar. I butiken kan man sedan handla allt från kaffe i lösvikt, till kaffekokare, muggar och t-shirts.

Kafédelen är uppdelad i mindre delar, och med två beställningsställen. Här säljs kaffe, bakverk och enklare mat (pajer, sallader). Utbudet är genomgående större, exklusiviteten högre, liksom priserna, än i något annat format av Starbucks butiker. Man kan välja både bland de exklusiva bönorna, och bland olika bryggningstekniker. Ett mecka för kaffeälskare helt enkelt.

För oss blev det stor espresso. Sambon valde en kanelbulle av wienerbrödsdeg, som fick mycket högt betyg! (Och hon är kritisk!) Samma sak med min chokladkaka. Annars ja, tillströmningen här var såklart mycket god. Att klaga på: kanske lite för stark musik.

Tidigare i San Fransisco passade vi också på att besöka ett Starbucks reserve. Ett större kafé i Starbucks nya hierarki av butiker, och med ett större utbud helt klart inspirerat av rosteriet. Den butik vi besökte låg välplacerad vid foten till en av stadens mest använda höjdklättrande spårvagnar. 

Butiken var luftigt utformad med stora öppna ytor, och trots att det hela tiden var kö (när vi var där lördag em), och de flesta verkade fika på plats, kändes det aldrig trångt. Här verkade för övrigt mobilbeställningarna inte vara omfattande, till skillnad från i de mindre butikerna i stan. Annars kändes interiören välkomponerad, med fina materialval, och med mer av barkänsla än i äldre starbuckskaféer av större modell. Likheterna med rosteriet är tydliga, men de mjuka fotöljerna saknas helt. 

Vi har under resan gjort ett stort antal besök på Starbucks, både i Kanada och i USA, och vi är genomgående (med ett undantag) nöjda med med både service och vad vi fått. En intressant observation är av köbildningar vid avhämtning  av mobilbeställningar, som företaget menar skrämmer bort kunder. Vi såg sådan köbildning, men samtidigt var det i de flesta fall rätt så korta stunder man kunde tala om ansamlingar som kunde skrämma bort potentiella kunder. Möjligen kan våra observationer ha påverkats av att vi inte valde morgon- eller lunchrusning för våra besök.

Sammantaget ja, Starbucks varumärkesbyggande är imponerande, och  det är såklart så man ska se rosteriet. Ambitionen är tydlig: det handlar om att höja kaffets exklusivitet till en nivå som kan jämföras med vin. Så kan man höja förädlingsvärdet även i de mindre butikerna. Jag har inte sett något under resan i Nordamerika som får mig att tvivla på investeringen. Tvärtom, Starbucks kommer fortsätta vara ett stort innehav i portföljen.

Mycket händer i Starbucks. För den som vill läsa lite mer om företagets utveckling gjorde jag en fördjupning för några månader sedan.

Whistler Blackcomb - skidåkningen jag sålde för tidigt...

 

Resan fortsätter. Nu i Whistler Mountains som erbjuder kanske världens bästa skidåkning. Här hölls de alpina delarna vid OS i Vancouver 2010, och här hålls årligen världscuptävlingar.

Här fanns också företaget Whistler Blackcomb, som jag hade några aktier i. Idag ägs anläggningen dock av Coloradobaserade jätten Vail. Och jag hade dessutom den dåliga timingen att sälja bara några månader före budet. Klassar det som min sämsta prio 2016. Men det är lätt att vara efterklok när man vet vad som hänt. 

 

När man tittar på prislistan är det lätt att förstå att Whistler Blackcomb var en högutdelare. Det är brutalt dyrt att åka skidor här. Eftersom resans budget har vissa begränsningar så nöjer vi oss med att se de molniga bergen från nedan.

Men de nya ägarna Vail då? Har inte mer än snabbtittat. Utvecklingen ser fin ut, kassaflödet är starkt, men priset högt räknat i PE (40), men lägre räknat som kassaflöde (20). För det gamla Whistler Blackcomb fanns avskrivningar av långtidskontrakt för rätten att nyttja backarna. Kanske finns något liknande här bakom. Hur som helst, för att ta ställning till om det här är en intressant investering krävs betydligt mer. Men inte ointressant, eftersom de förefaller dominera branschen i Nordamerika. 

Whistler då. Mycket vackert, klart mest storslaget på resan. Och kuriosa: Boston Pizza har skyltat om, nog franschisetagaren som kör helt eget. Så det blir inget fjärde test.

Andrew Peller dominerar vinhyllorna i Vancouver

 

Vissa investeringar är man mer nöjd med än andra. Den kanadensiska vintillverkaren Andrew Peller tillhör den kategorin. Köpte mina första aktier sent 2015. Med en mycket låg kurs på Kanadadollarn (ca 6,00 kr), letade jag något ocykliskt, stabilt och växande. På en lista över årliga utdelningshöjare hittade jag det här bolaget som då helt klart befann sig under radarn, med en kurs på sådär p/e 13-14. Det visade sig vara ett bra köp, under våren 2016 var det som att aktien "upptäcktes", och kursen tog fart. Mitt första inköp ligger nu nästan +90 %, inkl. att Kanadadollarn stigit i värde. Nu blir det i huvudsak observationer från Kanada, men har tidigare gjort en lite djupare genomgång av företagets utveckling.

Det man kan läsa sig till ger en mycket positiv bild. Men hur ser det ut i verkligheten?

Dominerar vinhyllorna. Har tittat in i några vinbutiker i Vancouver (vin och sprit säljs här liksom hemma inte i livsmedelsbutiker, även om liberalisering sker i vissa provinser). Till min stora glädje finns ett stort utbud Andrew Peller, och det handlar om både billigare och lite dyrare viner. I den förstänämnda kategorin dominerar Peller Estate (kanadensiska och importerade druvor blandade) med i större butiker ett par hyllmeter, och med ett tiotal olika viner (rött, vitt, rosé). Alla i priskategorin 7-9 CAD (50-60 kr) för 75 cl, och man kan dessutom få vinerna i både större flaskor och i bag in box. Dessutom verkar försäljningen gå fint, ibland ser det ut som på bilden med slutsålda varor. Även de dyrare vinerna som Sandhill, Gretzky Estate och Red rooster finns med ett stort utbud, alla i prisklassen 15-19 CAD (100-130 kr). Då talar vi om viner gjorda av enbart druvor från Kanada, Brittish Columbia. 

Husets vin på restauranger. Här uppfattar vi att Peller Estate är något av ett "standardvin" på krogen. Husets vin är detsamma som Peller Estate. Det är ett gott betyg.

Hade en tanke att besöka företagets anläggning i Kelowna, några timmars bussresa öster om Vancouver. Tyvärr fick vi inte ihop det med resrutten. Istället blev det vinprovning på egen hand.

Vinprovning

Vin: Peller Estate, rött

Druva: Merlot

Pris: 8 CAD för 75 cl i vinbutik

Sambon: Inget speciellt, smakar lite som saft. Vinerna från ditt andra vinbolag är bättre (Concha y Toros Casillero del Diablo).

Jag: Helt ok standardvin. Inte så tungt, fungerar bra som husets vin till pizza eller pasta. Bra sett till priset. 

Vin: Peller Estate, vitt

Druva: Pinot grigio

Pris: 7 CAD (extrapris) för 75 cl

Sambon: Det här var gott, fruktigt och med smak som inte direkt försvinner. Bättre än det röda.

Jag: håller med. Det här smakar mer som ett kvalitetsvin än det röda. Fruktigt och lättdruket, och ska drickas riktigt kallt.

Varför vin i Kanada? Bakom aktiens utveckling finns en kraftigt ökad vinkonsumtion på senare tid. Enligt statistik från den kanadensiska statistikmyndigheten har försäljningen ökat med drygt 45 % sedan 2004/05. En gynnsam faktor är demografin, med en allt äldre befolkning. Den inhemska produktionen står för konstant ca 40 % av volymen. Här finns Andrew Peller tillsammans med Constallation Brands numera sålda verksamhet, på en annars diversifierad marknad.

Andrw Peller visade vad jag ville se, och smakade helt ok. Man skriver själva att man har 37 % av försäljningen av inhemska viner. Efter att ha sett vinhyllorna tror jag på det. Det blir nog att öka lite framöver, även om kursen stabiliserat sig på en högre nivå än när jag gick in.

Boston Pizza del 3 - barnen drog mig dit...

 

Jag vet, det här börjar att bli tjatigt. Men dottern ville så gärna ha Boston Pizza, och sambon lite tid för sig själv, så vi tog båten till Norra Vancouver (typ Djurgårdsfärja) för att testa ett ställe till. För dottern har Boston Pizza blivit lika populärt som McDonalds hemma. Kul leksaker, barnanpassad meny!

Restaurangen. Norra Vancouver ligger på andra sidan ett sund, och har lite av en förortskänsla. Restaurangen ligger placerade strategiskt precis där färjan kommer in. Känslan liknade rätt så mycket det andra stället, men nog lite större, och större tv-skärmar. Inte så mycket folk, men så är det ju tidigt på påskdagen. Service bra här också.

 

Maten. Jag tog en hamburgare, smakade kalasbra! Och Pommesen färsk och fin. Möjligen hade dotterns pizza fått lite för mycket tid i ugnen. Men inte alls som på första stället. Nöjda, igen. 

Nu lovar jag, inga fler tester av Boston Pizza. Imorgon blir det istället vin, observationer och test av Andrew Peller! 

Fortsatt glad påsk! Och känn er trygga med era innehav i Boston Pizza!

Boston Pizza i Vancouver - del 2: det här var något annat!

Besökte som ni kanske läst en Boston Pizza i Vancouver. Sammanfattningsvis kan man väl säga att det inte var någon smakupplevelse. För att ge kedjan en chans till letade jag upp en restaurang till. Den här gången var det bara jag och de två små barnen.

Restaurangen. Den här restaurangen ligger något utanför "down town", men i ett centralt läge, vid en större gata, och nära en knutpunkt för kollektivtrafiken. Inte lika häftig kanske som restaurangen vid Olympiastadion, men mysig. Ännu mer känsla av sportbar kan man säga. Här kände man sig nästan som på en Olearys. 

 

Personalen var trevlig och serviceinriktad. De gjorde sitt allra bästa för att jag och barnen skulle trivas. Och antalet besökare, ja av förklarliga skäl inte så stort, det var tidig förmiddag på långfredagen. Det var vi och ett par morgontidiga öldrickare när vi kom, och lite senare dök en större familj upp.

Mat. För att verkligen kunna jämföra valde jag en snarlik pizza som den som var mest misslyckad förra gången (ja jag lade till pepperoni). Det här stället var något annat, här smakade det toppen! Pizzan fin och saftig, lagom lång tid i ugnen. Barnen var också nöjda, med barnmeny inkl glass på slutet!

Glad påsk från Vancouver!

Boston Pizza - bränd pizza på folktom restaurang

 

I höstas höstas gjorde jag en djupdykning i denna kanadensiska restaurangkedja, med en mycket komplicerad företagsstruktur. Företaget med runt 370 franschiserestauranger runt om i Kanada, har med sin höga direktavkastning lockat många svenska aktieägare. Bara på Avanza finns närmare 800 ägare. Min slutsats efter genomgången var att utdelningsnivån bör vara hållbar.

På resande fot i Kanda kunde jag såklart inte låta bli att testa en restaurang. I tisdags blev det lunch på en av Boston Pizzas fem restauranger i Vancouver! Den restaurang vi valde ligger relativt centralt, och precis i anslutning till OS-arenan, och NHL-lagets arena.

 

Restaurangen. En mycket trevlig lokal. Känslan var väldigt mycket Olearys, med Tv-skärmar placerade runt om i restaurangen, men kanske något mer exklusivt och med förre tavlor mm än på Olearys. Helt klart inbjudande. Tyvärr verkade personalen trött. Vi var där vid lunchtid, ca 11.30-12.30. När vi kom var vi helt ensamma, så småningom kom två tre sällskap till. 

Maten.

Sambons pizza

Sort: "basic" med mozzarella och tomatsås, 10"

Pris: 14 CAD (ca 95 kr)

Hennes kommentar: Den sämsta pizzan vi ätit på resan (och då har vi ätit mycket pizza). Lite som pizza man köper djupfryst i mataffären. Och så var den bränd (se bild).

Min pizza

Sort: "deluxe" med skinka, peperoni, färska champinjoner, paprika, mozzarella och tomatsås, 10"

Pris: 18 CAD (ca 125 kr)

Bättre än sambons, och inte uppenbart bränd, men det kan också handla om att pålägget delvis dolde. Men absolut inte värd priset. Fick också känslan av färdigfabrikat.

Man ska såklart inte dra för stora slutsatser av det här besöket. Skillnaderna kan t ex vara mycket stora mellan olika Olearys. Men även om det här är långt sämre än genomsnittet bland restaurangerna som bär varumärket, så är det illa nog. Hur kunde man bara servera den där pizzan med bränd ost? Och visst kan det vara så att det här är en välbesökt restaurang kvällstid. Men varför håller man alls öppet vid lunchtid? Hur som helst, får jag chansen ska jag testa någon till.

Hamburgerkedjan In-n-out - när kommer de till börsen?

 

Ibland stöter man på företag som man bara önskar fanns på börsen! I San Fransiscos hamnkvarter sprang vi på hamburgerkedjan In-n-out, med kö som fortsatte utanför butiken. En vanlig vardag vid lunchtid, och utan att de hade något specialerbjudande. Tyvärr förevigade jag inte. 

Hamburgerkedjan är uppenbart en riktig klassiker, bildad 1948 i  Kalifornien, men har förblivit familjeägd. Man kan inte minst skryta med att ha varit först med "Drive Through" . Idag har man runt 300 restauranger i sydvästra USA, och verkar fortsätta att växa.

 

Nästa gång vi passerade bestämde vi oss för att testa. Det var mycket folk den här gången också, om än inte kö ut på gatan. Efter en bra stunds väntan i kö fick man beställa från den enkla menyn: hamburgare, cheeseburgare eller dubbelburgare, från 6-7 dollar för meny. Old style, och med pommes frittes gjorda på plats! Bra smakade det, och priset inte mer än för en meny på McDonalds. Förstår populariteten! 

Speglar den här restaurangens popularitet hela kedjans, ja då har vi en oslipad diamant här! Men familjen Snyder måste ju bara bestämma sig för att gå till börsen, vilket de tyvärr inte verkar vara inne på...

Tankar på håll

Långt borta, men ändå så nära. Med teknikens hjälp kan man nästan ta på stämningen där hemma, nästan ett halvt jordklot bort. Och tankarna snurrar såklart, hur kunde detta hända, i trygga Stockholm? På en plats som vi så många passerar, så ofta.

Ordet gemenskap är värt att fundera över i dessa dagar. Gemenskap är i grunden något positivt, något som ger kraft, som slagorden på bilden ger uttryck för. Men gemenskap kan också bli till utanförskap, för de som inte inkluderas. Särskilt i tider då yttre hot uppfattas, som nu, kan gemenskapen tendera att bli nationalistisk. Nationalism som i sin sämsta form kan övergå i främlingsfientlighet. Det som hänt får inte innebära att vi sluter oss inåt, att vi stänger ett öppet samhälle. Där finns min största oro just nu. 

Hade egentligen ett inlägg färdigt om snabbväxande snacks. Det kommer, men inte idag. Det får vänta ett par dagar till. 

Reflektioner från San Fransisco - Twitters hemstad, med trötta telefonstolpar

 

Kalifornien, San Fransisco. En av USAs mest progressiva delar, men samtidigt väldigt olikt Europa, och även den amerikanska östkusten. Bara en sådana sak som hur infrastrukturen ser ut, och hur det är att vara gångtrafikant. Detsamma som ett självmordsuppdrag utanför stadskärnan. Gjorde ett seriöst försök att ta mig över på andra sidan motorvägen i förorten nära flygplatsen där vi sov första natten (för att kolla in några lok från Union Pacific!). Hur man än gick så slutade det med att trottoarerna tog slut, och övergångsställen försvann. Broarna över motorvägen är för bilar, bara att acceptera. Väl inne i stan är det bättre, och den här gamla klassiska vagnen på bilden får man ju inte missa! 

Några reflektioner:

Union Pacifics lok vilar. Jag fick som sagt klara mig utan att se Union Pacifics lok på nära håll. Men trots det var det inte svårt att konstatera att de vilande loken var många. Det man läst sig till där hemma om fallande volymer ser ut att stämma även när man tittar på bangårdarna. Kan det också vara så att västkusten redan börjar drabbas av den bredare Panamakanalen? Jag känner mig hur som helst nöjd med att jag sålt, och istället investerat i Logitecs hamnar på östkusten.

    

Ledningar i luften. Även här var natten i förorten matnyttig. Det var bara att titta ut genom fönstret för att se en stolpe som dignande av trycket från telefontrådar, elledningar och bredbandsfiber. Stella Jones lär inte ha något problem med avsättningar för telefonstolpar, och i alla fall i det här kvarteret såg de desstutom ut att vara nära bäst före datum.

Whole foods market är sedan resor på nordamerikanska östkusten en favorit. Färdigrätter, både kalla och varma, är ett bra alternativ till dyra restauranger när man tröttnar på ständig snabbmat som McDonalds. Så även denna gång. Här hittade jag också de varor jag letat efter för ett par senare inlägg. Företaget är börsnoterarat, men verkar vid en snabb anblick inte vara någon kandidat för investering. Man trängs på en hårt konkurrensutsatt marknad, och slås mot bland annat vikande utveckling för jämförbara butiker. 

Twitters hemstad är annars en kontrasternas stad: innovativa företag trängs med trötta telefonstolpar och hål i vägarna. En liberal och progressiv attityd rår inte på en påtaglig fattigdom. Uteliggarna är många här.

Allt för nu. På söndag testar vi snabbväxande popcorn!

Första kvartalet - och reserapporter den närmaste tiden

Hade egentligen inte tänkt göra något inlägg om kvartalet. Men så här uppe i luften på väg mot semester i Nordamerika, med lugna/sovande barn och en ok uppkoppling hos SAS, ja då passar det ju fint att ändå kort sammanfatta!

Fyra vinnare, två förlorare. Kvartalet var lugnt, portföljen rörde sig bara sådär 3-4 %. Sammanfattningsvis fanns vinnarna här hemma och bland de exotiska, och förlorarna i Nordamerika.Tittar man på de som rört sig tvåsiffrigt fanns fyra tydliga vinnare, och två förlorare.

Vinnare:

1. HDFC bank (Indien), +24 %
2. Cloetta, +23 %
3. Femsa (Mexiko), +16 %
4. Atlas Copco, +15 %

Indien har generellt haft ett bra kvartal, och HDFC har följt med efter en helt ok rapport. I Mexiko har peson återhämtat sig ordentligt.

Förlorare:

1. Flexsteel (USA), -23 %
2. StellaJones (Kanada), -10%

Möbeltillverkaren Flexsteel har utvecklats svagt, sannolikt är det nära förknippat med Trumps så här långt turbulenta presidenttid. Kursen steg tidigare kraftigt på förhoppningarna om ökad privat konsumtion när skatter ska sänkas. StellaJones kurs har dalat sedan vinstvarningen i januari, som följer av svag försäljning av järnvägsslipers.

Räkna med inlägg om förändringar i portföljen. Mjölk och tegel är en hint.

Reserapporter. De närmaste tre veckorna blir det dock lite annat fokus på bloggen. Tänker testa och besöka några av mina innehav m fl. Räkna med test av snacks, vin, pizza, kaféer och lite annat! Fler men kortare inlägg.

Hälsningar från luften, över norra Kanada!

Avanzas digitala utbud i Tysklad: tre starka, växande och okända marknadsdominanter

 
Fortsätter min genomgång av Avanzas nya digitala utbud. Den här gången har turen kommit till Tyskland. Mycket finns såklart att säga om denna gigant, men den korta sammanfattningen är att den tyska ekonomin tickar på, med en tillväxt på 1,5-2 %, och en låg arbetslöshet på 4-5 %. Tar man en titt i IMF:s senaste rapport framhåller man t ex att kvinnornas deltagande på arbetsmarknaden borde öka. De tyska kvinnorna jobbar i snitt 9 timmar mindre per vecka än männen. Man talar också om behovet av att fortsätta investera i infrastruktur. 

Tittar man på befolkningsutvecklingen kommer trenden att vara negativ de närmaste årtiondena. Trots en relativt stor invandring bedömer Eurostat att befolkningen kommer att sjunka från 80 till 65 miljoner 2080.

Det digitala utbudet hos Avanza är större än för de övriga nya länderna, här kan man räkna till 98 noteringar. Många kända företag såklart. Här har jag valt att vara än mer selektiv än när jag tittade på Holland och Belgien, jag har helt enkelt fokuserat på "okända" marknadsledare. I genomgången hittade jag tre favoriter, alla familjeföretag, alla med mycket starka marknadspositioner (och "wide moat" enligt morningstar), och alla med en riktigt fin lönsamhet: 

Fielmann. Optikerföretag med både produktion och butiker, och som totaldominerar en annars mycket fragmenterade marknaden. Runt hälften av alla glasögon som säljs i landet kommer från Fielmann. Starkare marknadsposition är svår att tänka sig. Fielmann har expanderat till Österrike och Schweiz, och har också påbörjat expansionen i norra Italien. Tillväxten är några procent om året, men lönsamheten i form av ROE fina 25 %. Finanserna är också mycket starka, med ett starkt kassaflöde, och en balansräkning utan nettoskuld. Hela expansionen finansieras för övrigt genom kassaflödet. Men smakar det så kostar det, värderingen ligger runt p/e 37-38. Då får man också en direktavkastning på 2,5 % från företaget som delar ut nästan hela vinsten. 

Rational. Tillverkare av storköksugnar, vissa med mycket avancerade funktioner, och med 50 % av världsmarknaden. Vallgraven är såklart häftig här. Omsättningen ökar just nu runt 10 % per år, och lönsamheten är fina ROE 30+ % . Balansräkningen är fri från nettoskuld, kassan är välfylld, kassaflödet urstarkt. Men smakar det så kostar det även här, runt p/e 40. Då får man också knappt 2 % i direktavkastning.

Nemetschek. Mjukvaruföretag inom arkitektur och konstruktion med en mycket stark marknadsposition. Företaget växer snabbt, 2016 var den organiska tillväxten över 15 %, vilket så sent som i fredags fick börskursen att stiga över 9 %. Lönsamheten är närmare ROE 25 %, balansräkningen stark (om än inte helt fri från skulder), och kassaflödet såklart urstarkt. Prislappen är såklart också hög, ännu högre än för de redan nämnda. Efter kursens senaste skutt är p/e över 45. Utdelningen här är liten, bara drygt 1 %.

Själv blev jag lite extra förtjust i ugnarna. Men alla de här är egentligen värda en egen djupdykning, för det är riktigt fina företag. Eller vad säger du? Har du hittat någon annan tysk favorit?