Big in Japan - räcker det?

Den senaste tiden har jag tittat en del på Tokyobörsen. Antalet bolag där är enormt, drygt 3700, och det finns fantastiskt mycket att grotta i! Många tänker nog att Japan är en sällsynt tråkig marknad, med en åldrad befolkning, och sedan länge en stagnerad ekonomi. Och visst så är det, men det är också  ett land med ett enormt teknikkunnande!. Och det är ju inte så tråkigt!

Jag har snart tittat lite djupare på ett tiotal bolag, varav kanske hälften så djupt att det räcker till inlägg. Det handlar framför allt om bolag inom mer traditonella teknikbranscher och livsmedel. Jag skulle sammanfatta mina intryck ungefär såhär;

1. Det är ju att slå in en öppen dörr, men man ser det snabbt på siffrorna att det här är en extremt mogen marknad: Många bolag har låg lönsamhet. Konkurrensen är såklart stor inom nästan allt. Men lönsamheten är inte alltid så dålig som det ser ut vid första anblicken, man måste också titta noga på kassan. Flera av de bolag jag tittat på sitter med kassor som motsvarar större delen av det egna kapitalet - man måste justera för det för att få en rättvisande bild av den underliggande lönsamheten! 

2. Det är generellt svårt att hitta familjeägda bolag. Förklaringen till de är säkert att många bolag är mycket gamla - även de små - och genom arv i flera generationer har ägandet ”spritts med vinden”. Det ser jag helt klart som en nackdel. Det institutionella ägandet är överlag stort och man hittar ofta västerländska, oftast USA-baserade fonder, med betydande andelar även i mindre bolag. Det kan vara en fingervisare på ok kvalitet men innebär också hög Free Float och en välfungerande marknad. Många tycker nog det är en fördel, jag tycker tvärtom. Men trots det går det att hitta fina värderingar.

3. Åldrade ledningar. Här är man trogen sin arbetsgivare. I flera av de bolag jag tittat på hittar jag ledningsgrupper bestående av enbart män som jobbat 40-50 år i bolaget och har födelseår från tidigt 50-tal. Inte oväntat men för mig ändå mer extremt än jag trodde. Man äger ofta lite men ofta mycket begränsat.

4. Många bolag bara på hemmamarknaden. En annan notering är att det är svårt att hitta mindre bolag som i någon betydande mån exporterar. Hemmamarknaden är nog stor och kanske spelar de åldrade ledningarna, och språkliga och kulturella barriär in. Man ska upp i rätt många mdr i marketcap för att hitta bolag som alls spelar på världsmarknaden.

Varför tittar jag då ens i Japan? Funderingarna pekar kanske snarast åt andra hållet? Ja dels där jag började ang teknikkunnande, men framförallt, det finns helt klart intressanta värdecase. Och bolagen behöver inte vara några raketer så länge de finns på en levande marknad, de värderas i huvudsak utifrån sina tillgångar, och kommer att fortsätta att leverera avkastning på åtminstone 10 % på eget kapital (ROE). Så ja, Big in Japan kan räcka för den defensive och konservative investeraren

Det blir några japanska bolag här på bloggen under våren. Två har dessutom åkt in i portföljen.

Gott nytt år 2022!

Dags att summera 2021! Nu är börserna stängda och året kan sammanfattas! Jag landade på +30 %. 

Valuta: portföljen hade varit värd 3-4 % mindre med valutakurserna 31 dec 2020

Utdelning: +29 % 

Nya bolag: Century Pacific (PH), Primeserv (ZA), Arwana Citramulia (ID), Pickles corp (JP), Sarantis (GR), K2 (LT), Appulse (CA)

Lämnat:  Mo-bruk (PL), Verkkokaupa (FI), Alaris Holdings (ZA), Inspiration Healthcare (UK), Evertz Tehnologies (CA), Oponeo (PL)

Utvecklingen är överlag stabil utan något riktigt bottennapp, och det är egentligen bara två av innehaven som bidragit med tydliga nedgångar. Tittar man på grafen är det också tydligt att portföljen är mindre volatil än SIXPRI något jag sett också tidigare år. 

Årets vinnare: är indonesiska Prodia (medicinsk provtagning), som jag köpte i slutet av april och sålde i juli efter att den dragit 100 %. Men en mer rättvisande bild är att det är tre bolag som bör beskrivas som årets vinnare, även brittiska Inspriation Healthcare (neonatalvård, som också lämnat portföljen) och sydafrikanska antenntillverkaren Alaris (som nyligen fick lämna portföljen pga avnotering) har bidragit fint. Inspiration ökade med 80 % i lokal valuta från årskiftet till försäljning, Alaris ökade med 66 %. Även finska Verkkokauppa, som såldes i början av året, kan läggas till listan.

Tittar vi på befintliga innehav som fanns i portföljen också för ett år sedan:

Tre bästa

Kri Kri (GR), + 30 %

Micro Mechanics, +24 %

Integrated diagnostics, +21 %

Tre sämsta

Straco, -18 %

Superlon, -14 %

Unicharm Indonesia, -1 %

Årets förlorare är Straco från Singapore med nöjesanläggningar och akvarier i Kina och Singapore. Bolaget har drabbats hårt av pandemin men balansräkningen är extremt stark med en enorm kassa. Och jag väntar på något intressant förvärv. Det gjorde jag i och för sig för ett år sedan också men de är försiktiga generaler. Jag är övertygad om att de kan bli mer vinnare än förlorare på pandemin i det långa loppet. Även Superlon från Malaysia underpresterar. Bolaget som tillverkar isolering för rör, framför allt för AC, har gått trög. Bolaget som är mitt minsta innehav ligger kvar mycket eftersom jag tycker marknaden straffat väl hårt. 

Årets misstag. Har funderat på vad jag inte borde ha gjort annorlunda. Ett bolag jag var lite snabb att sälja var polska e-handelsbolaget inom däck, Oponeo. Jag hade en en liten provpost som jag sålde och det har fortsatt att rusa på. Under året sålde jag också A2 milk och där borde jag ha sålt mycket tidigare, men det misstaget bör tillskrivas tidigare år 

Utveckling i jämförelse. Jämför man med utvecklingen för index eller fonder klarade jag inte SIX portfolio Return index i år heller.  Det hade såklart varit trevligt. Men mest rättvisande år nog egentligen att jämföra med fonder inriktade mot Emerging Markets. 

Tittar man man på portföljens nuvarande innehav skulle i princip alla med undantag för Pickles (JP) och Gotlandsbolaget klara sig i en Emerging Markets-fond. Ok två av raketerna Alaris (ZA) med nästan hela omsättning i väst, och Inspiration Healthcare (UK) skulle inte gjort det. Men ändå. Tittar man på Avanzas fondutbud mot Emerging- och Frontier Markets finns 98 st att välja på. Bara 8 st klarade sig bättre än min portfölj! Och av dessa är alla dessutom klassade som Frontier Markets- fonder! Jag landade dessutom på ungefär samma nivå som min favoritfond: Swedbanks EM small cap. Så sammanfattningsvis: jag är nöjd med året som gått! Tittar man över tre år ligger jag +45 %, och har ungefär dubbelt så många fonder framför mig. Så även den något längre utveckligen ser ok ut.

Vad händer 2022? Såklart jättesvårt med kristallkulor, och det är därför jag håller mig till en defensiv och i stora delar värdeorienterad strategi. Troligen kommer ju året att avgöras av hur pandemin utvecklas, och om den klingar av. Minst lika intressant blir att följa det som sker i spåren, hur inflation utvecklas, hur centralbankerna manövrerar räntan, och hur priserna för råvaror, energi och transporter påverkas. Får vi se en starkare dollar kanske? 

Vad gör jag? Fortsätter med samma strategi och letar intressanta, prisvärda, ofta defensiva bolag på de marknader jag kommer åt. Just nu tittar jag i Singapore igen. En bubblare, men det blir nog inte 2022, är Turkiet, där det finns klart intressanta bolag. Men med en helt galen penningpolitik just nu vågar jag inte. Ser vi till bloggen räknar jag med ungefär samma aktivitet som under 2021.

Så, det var 2021, nu satsar vi på 2022!

Gott nytt år, god fortsättning och lycka till!