Uppdaterade portföljkriterier

Lite inspirerad av Gustavs aktieblogg har jag tagit en titt på mina portföljkriterier. De som kunnat läsas under "min strategi" skrev jag i samband med att bloggen startade i juli 2016. I praktiken har jag dock inte följt kriterierna i alla delar. Det handlar framför allt om kriteriet ”Historik av hållbar och höjd utdelning”, som jag frångick redan när jag köpte CanaDream i september.

Ja, så här tänker jag att det ska se ut framöver:

1. Stark tillväxt och långsiktiga konkurrensfördelar
Omskrivet. Bland annat har jag lagt till "långsiktiga" framför konkurrensfördelar. Det senare sorterar framför allt bort teknikbolag med just nu stora konkurrensfördelar, men där cyklerna är korta och det och det är svårt att bedöma hur marknaden utvecklas. Tillverkare av mobiltelefoner (som Apple) går t ex bort här. Egentligen är det ingen nyhet i hur jag tänker.

2. Historik av starkt kassaflöde som betalar eventuell utdelning, återköp av aktier och löpande investeringar
Det här kriteriet är modifierat. Jag tror fortsatt att kassaflödet är det bästa kriteriet för att bedöma ett företagets intjäningsförmåga. Man ska också med kassaflödet kunna finansiera löpande investeringar, liksom eventuella utdelningar och återköp av aktier. Krav på historik är den största förändringen. Jag tänker mig här att titta 3-4 år tillbaka, och att lägga en stor tyngd på utvecklingen.

3. God lönsamhet, med stark och stabil historik
Nytt kriterium. Lönsamhet är ett svårt begrepp. Jag använder ROE med stor försiktighet eftersom det lätt kan manipuleras genom återköp av aktier (=minskat eget kapital), och höjd skuldsättning. ROA är oftast ett bättre mått. Men även här måste man vara försiktig. T ex straffar jag inte ett företag som bygger upp en viss kassa för att senare kunna göra förvärv utan att kraftigt skuldsätta sig. Den stabila historiken är också viktig, och med den följer en förkärlek för ocykliska bolag, inte minst inom livsmedel.

4. Stark balansräkning och historik av att prioritera återbetalning av lån framför t ex återköp av aktier
Kriteriet är oförändrat. Jag uppskattar fortsatt återbetalning av lån framför t ex återköp av aktier eller hög utdelning.

5. Jag förstår verksamheten och klarar av att följa den
Modifierat. Att förstå verksamheten är grundläggande. Här sorterar jag bort t ex läkemedel, bioteknologi, mer avancerad teknik, och knepiga finansbolag. Tillägget "klarar av att följa" har kommit till eftersom jag konsekvent väljer bort företag som är beroende av världsmarknadspriser, som t ex för mineraler och jordbruksprodukter. Tidigare ingick också krav på bra information från företaget. Har dock insett att det kan vara begränsande, eller till och med kontraproduktivt. I alla fall för mindre bolag kan en direktkontakt med företaget kompensera mer än väl.

6. Verksamheten är långsiktigt hållbar sett till klimat/miljö, folkhälsa, fred och demokrati.
Det här är det kanske svåraste kriteriet, och det är nytt. Om man ska fundera lite mer kring hur jag tolkar det så tänker jag ungefär såhär:

• Hållbarhet sett till klimat/miljö utesluter företag vars verksamhet bygger på/är starkt beroende av fossila bränslen. Bort går t ex oljebolag, kolgruvor, flygbolag/flygplatser och vissa energibolag.
• Folkhälsa utesluter tobak och sprit, men vin, öl och socker klarar sig. Det senare kanske är tveksamt.
• Hållbarhet sett till fred och demokrati utesluter till att börja med vapen och annat krigsmateriel. Jag känner mig också generellt tveksam till att investera i länder som inte är demokratier, men å andra sidan följer en exponering mot Kina i flera av mina innehav. Så det är svårt att ha ett skarpt krav här. I vilket fall sorterar jag hårdare i länder som inte är fungerande demokratier. Krav på fackliga rättigheter skulle vilja ställa, men jag vet inte om jag klarar av att följa?

Jag låter också min generella beskrivning ligga kvar, med någon justering:

”Jag investerar långsiktigt i aktier som lever upp till mina utgångspunkter. Målsättningen är en portfölj med utdelning som långsiktigt växer organiskt ca 10 % per år. Jag försöker att uppnå god spridning såväl geografiskt, som över olika branscher, och tror mig kunna följa ca 15 aktier. Normalt ska inget innehav överstiga 15 % eller understiga 3-4 % ”  

Inget innehav ska överstiga 15 % tänker jag normalt tillämpa som att jag säljer av när jag rör mig över 20 %. Det geografiska ser jag i första hand som geografisk exponering, ja det jag skrev om för ett par veckor sedan.  Att den geografiska spridningen innebär att jag gärna vill fånga utvecklingen i Asien, Afrika, och Latinamerika är inte någon nyhet för den som följer bloggen.

Vad tror ni? Är det något jag missat?

Banken Rakyat - fångar den tigern Indonesien?

Jag började mitt bloggande med ett inlägg om Indonesia Telekom, ett företag som då var något av ett favoritinnehav. Men ibland svänger det snabbt, och bara en dryg månad senare var det med en viss sorg jag avvecklade innehavet. Detta efter att regeringen gått ut med att man avser att öppna upp mobilnätet för andra aktörer. Företagets mycket fina marginaler på landsbygden, där man har i princip monopol, lär med det bara vara ett fint minne.

Sedan dess har jag funderat på att hitta något nytt i detta intressanta land, världens fjärde mest folkrika, som det är med sina 250 miljoner invånare. Med en mycket ung befolkning, och med en befolkningsökning i nivå med Indiens, finns mycket goda möjligheter till en långsiktigt stark utveckling. Men för att lyfta krävs satsningar, inte minst på landets eftersatta infrastruktur. Dessutom är korruptionen hög, och även den låga utbildningsnivån håller tillbaka utländska investeringar. För att finansiera de stora offentliga investeringarna krävs högre skatteinkomster, både genom effektivare skatteinsamling och breddad skattebas. Landets president sedan 2014, Joko Widodo, som inte kommer från den politiska klassen, förefaller dock ha fått fart på sin reformagenda som möter alla de här delarna. Men han utmanas också av starka krafter.

 
Trots landets svaga punkter är företagen mycket lönsamma jämfört med snarlika länder, och företagen har dessutom en förhållandevis låg skuldsättning. Tittar vi på ROE ligger man också i topp bland jämförbara länder. 

Landet är som sagt underutvecklat, ett exempel på det är att bara drygt en tredjedel av invånarna har ett bankonto. En anledning är såklart att landet är otillgängligt, och många av de mer avlägsna öarna i den gigantiska skärgården saknar dessutom fast internetuppkoppling. Det här ger stor potential för landets banksektor att växa. Samtidigt konstaterar IMF i sin senaste granskningsrapport att landets banksystem är stabilt, och att framför allt de delvis statliga bankerna är mycket lönsamma.

Jag har också fastnat för landets mest lönsamma bank, delvis statliga Rakyat. Banken har en historia som går tillbaka till slutet av 1800-talet, och har ett särskilt fokus på mikrolån. Drygt 1/3 av lånevolymen finns där. Därutöver har man en stor volym lån för konsumtion, och till mindre företag. Dessa motsvarar tillsammans med mikrolånen drygt 70 %.  Banken har ett nät med över 10000 mycket självständiga kontor, och bedöms ha halva marknaden för lån under 15000 USD.

Ja så till några reflektioner:

Goda finanser och snabb tillväxt. Så långt jag kan se har Rakyat solida finanser. Bankens problematiska krediter (non performing) ligger på drygt 2 %. Kapitaliseringen ser också stabil ut. Det som kan oroa är att andelen rekonstruerade lån har ökat till drygt 5 %. Tillväxten är också imponerande, omsättningen (inkomster från räntor och avgifter) växer med 15-20 % per år, och mest ökar volymen mikrokrediter. Och lönsamheten är fin, ROE ligger på över 20 %.

Innovativa lösningar. Att göra banktjänster tillgängliga i Indonesien innebär en stor utmaning, och banken jobbar både med kringåkande bilar, och båtar till de mer avlägsna öarna i det jättelika öriket. För att klara den digitala uppkopplingen när fast internet saknas, har man (som enda bank i världen!) skaffat sig en egen satellit. Boston Consulting group lyfter fram den innovativa förmågan i en rapport, och har Rakyat på listan över lokalt etablerade företag som lyckats mycket bra ("local dynamos"), som ett av en handfull företag i regionen. Också EY lyfter i en rapport fram företagets innovativa vägar för att nå kunder.

Klarat kriser utan problem. Rakyat klarade asienkrisen i slutet av 1990-talet, detta trots att Indonesien annars var hårt drabbat. Detta mycket tack vare mikrokrediterna där  inlåningen ökade, utlåningen stagnerade, och kreditkvaliteten var opåverkad. Även finanskrisen 10 år senare klarade man fint. Mikrokrediterna är helt enkelt mer stabila när det finansiella systemet darrar.

 

Hot: Minskade räntemarginaler, ökad konkurrens och digitalisering. Ett statliga program för att minska räntenivån på mikrokrediter sätter press på bankens räntemarginal. Nyligen har också programmet utvidgats till att gälla flera och privata banker. Det här kan såklart sätta press på Rakyat. Bankens tredje utmaning ligger i digitaliseringen. Det väl utbyggda kontorsnätet, och de innovativa vägarna för att nå kunder, kan utmanas av digitaliserade banktjänster på mobilen.

Det här är trots vissa hot en verksamhet som har mycket stora förutsättningar att fånga utvecklingen i detta jättelika land. Särskilt intressant blir såklart banksektorn när två tredjedelar av befolkningen fortfarande saknar bankkonto. Rakyats marknadsdominans för de små krediterna är kvävande, den innovativa förmågan imponerande. Detta ger såklart förutsättningar för en stark position även om konkurrensen ökar, och banktjänsterna i mobilen gör sitt intåg. Vallgraven är bred för den som på allvar vill utmana banken om mikrokrediterna.

För den som fortfarande tycker att det här låter suspekt och för exotiskt så kan också tilläggas att listan över internationella placerare är lång, och företaget återfinns både i Handelsbankens och Nordeas tillväxtmarknadsfonder. Till p/e 11-12 är det här helt klart ett intressant köp, och banken finns snart i min portfölj.

Komplettering 170127: jag skrev ursprungligen att den här aktien var lätt och billig att handla. Tyvärr stämmer det inte, och jag konstaterade det när jag skulle göra ett elektroniskt köp för den "OTC-notering" som låg uppe för digitalt köp hos Nordnet. Det gick helt enkelt inte att lägga någon order, och jag fick det bekräftat av Nordnets kundtjänst. Köpet blir nu per telefon hos Avanza. 

Konglomeraten monteras ner, men är det bara bra?

 
Igår aviserade Atlas Copco att man avser att dela bolaget. Det här görs genom att gruv- och anläggningsteknik bildar ett eget bolag som delas ut till ägarna. Ett liknande upplägg är också sedan tidigare på gång inom SCA, och NCC har nyligen genomfört en styckning.  Många investerare och analytiker tilltalas av tanken, verksamheten och värdena tydliggörs och blir lättare att styra och följa. Det talas om att konglomeraten delas.

Men till att börja med, vad är egentligen ett konglomerat? Jag uppfattar här något av en begreppsförvirring. Läser på Investopedia:

"A conglomerate is a corporation that is made up of a number of different, seemingly unrelated businesses. In a conglomerate, one company owns a controlling stake in a number of smaller companies, which conduct business separately. Each of a conglomerate's subsidiary businesses runs independently of the other business divisions, but the subsidiaries' management reports to senior management at the parent company"

Ericsson, som en gång i tiden förutom telefoni tillverkade tanklock, klockor, teknik för övergångsställen och säkert lite till, var helt klart ett konglomerat. AB Volvo, med inte minst sitt stora fastighetsinnehav, kan nog fortfarande klara definitionen, även om man helt nyligen sålt sin it-verksamhet. För SCA, som snart ska delas, är det mer tveksamt. Hygiendelen, som i dag dominerar, tillverkar produkter som har sitt ursprung i cellulosafibrerna från skogen. Så företaget är långt ifrån skapat som något konglomerat, men utvecklingen har fört dem åt det hållet. För Atlas Copco tycker jag att det är rent fel att tala om konglomerat. Visst är kundbaserna till delar olika, men de gemensamma nämnarna är också tydliga, t ex kompressorerna som återkommer i båda företagen som ska bildas. Det jag vill komma till är att vi nog oftast bör tala om ett företags bredd och diversifiering, snarare än om konglomerat.

Jag förstår såklart resonemangen kring smalare företag, men tycker att man glömmer bort perspektiv som sårbarhet och omställning:

Bredd kan ge växtkraft. Kassaflöde från en verksamhet som inte växer kan investeras i en ny verksamhetsgren, istället för att delas ut. Mexikanska Femsa som finns i min portfölj är ett utmärkt exempel. Kassaflödet från Coca Cola-produktion, och utdelning från aktieinnehav i Heineken, används för att bygga upp en lönsam snabbutikskedja. För företag inom branscher med korta teknikcykler kan det här handla om överlevnad.

Cykliska företag kan bli mindre cykliska. Framför allt för mycket cykliska branscher kan svängningarna jämnas ut. Det är alltså ingen tillfällighet att de två utpräglade industriföretagen i min portfölj är breda (och stora). Däremot har jag inget emot smalare företag inom ocykliska branscher som livsmedel. Tvärtom.

Tillbaka till Atlas Copco. Här skulle jag vilja ha en tydligare bild och mer information om hur synergierna mellan de två tilltänkta delarna egentligen ser ut. Här nöjer sig företaget med att de är små, och analytiker och förvaltare ställer inga följdfrågor. Jag funderar också kring sådant som företagsgemensam FoU, inte oväsentligt för ett företag som Atlas Copco, där produktutvecklingen är viktig för att ligga i topp. Spontant lutar jag åt att sälja den avknoppade delen, men jag har ju ett tag på mig att gräva och fundera.

De gamla konglomeraten blir allt färre, men det stannar som sagt inte där. Företagen blir smalare och smalare. Om styckningar som för Atlas Copco och SCA är bra eller dåliga får man värdera från fall till fall. För SCA är det en logisk konsekvens av att företagens olika delar växt ifrån varandra, för Atlas Copco är jag som sagt inte lika övertygad om att det här är rätt väg. Men ge mig gärna argument för motsatsen.

Min verkliga geografiska exponering

Jag har den senaste tiden funderat en del på portföljens geografiska exponering. Och det här är ju inte så enkelt som att titta på var företagen är noterade, eller har sina huvudkontor. Det handlar ju till största delen om var omsättningen finns. Svenska Atlas Copco, med runt 30 % av intäkterna i Asien, är till exempel sannolikt en större satsning på Indien än indiska Infosys, med bara några procent av omsättningen på hemmamarknaden.

Jag har i huvudsak utgått från de senaste årsredovisningarna, med undantag för husbiluthyraren CanaDream. Företaget har hela omsättningen i Kanada, men bara ca en fjärdedel av kunderna är från Nordamerika. Tyskarna är den enskilt största gruppen. Jag har därför utgått från att resten av exponeringen finns mot Europa. Respektive företags geografiska exponering har jag sedan viktat mot andelen i portföljen. Eftersom företagen såklart skär geografin olika, så blir uppdelningen relativt grov. Men en fördelning på Europa, Nordamerika, Latinamerika, Asien/Australien och Afrika säger ju ändå en hel del. 

Svårast var det annars med Starbucks, som bara redovisar USA och "utomlands". Segmentindelningen, som är delvis geografisk, ger dock en viss vägledning. Ett visst mått av uppskattning blev det här. En sak som också komplicerar för Starbucks är att verksamheten utanför USA till större del är franchise, vilket gör omsättning som mått på exponering mindre rättvisande.

Min exponering liknar den för S&P500, med bara USA-baserade företag, men min portfölj ligger tyngre framför allt i Europa, Asien och Kanada. För tungt i Nordamerika är min bedömning, inte minst med tanke på trump-administrationens föråldrade syn på ekonomisk utveckling. Obalansen förstärks av att flera av de nordamerikanska bolagen, framför allt de kanadensiska, helt riktar sig till den nordamerikanska marknaden. Samtidigt har inte minst Infosys, men även Atlas Copco, stor försäljning i Nordamerika.

Jag vill framför allt bättre fånga utvecklingen i Asien, men även i Afrika, där jag helt saknar innehav. För att förbättra balansen tittar jag nu på 2-3 företag i vardera Sydafrika (detaljhandel, restaurang, försäkring) och Indonesien (bank, dagligvaror), alla med hela eller dominerande delen av omsättningen i landet/på kontinenten. Tanken är att det ska bli ett inköp i vardera landet. Så det blir några exotiska inlägg framöver. Vad gäller Europa är tanken att stärka här hemma. Det är klokt också ur perspektivet att kronan just nu är svag. Ambitionen är att Nordamerika ska ner till runt 50 % exponering under 2017.

För den som vill ha lite koll på hur företagen sprider sin omsättning, kolla gärna in den här användbara sidan (med Atlas Copco som exempel). Begränsar sig i och för sig till svenska företag, men ändå.

Hur ser din verkliga exponering ut?

Sålt Peab med 114 % i vinst! - långsiktighet lönar sig!

Peab har varit varit långlivad i portföljen. Om man bortser från att jag sålde och köpte några gånger under 2008-09, har jag ägt aktien sedan årsskiftet 2009/10. Under en tid har jag dock övervägt att avveckla, jag är nämligen övertygad om att det finns investeringar som har betydligt större potential.

Tittar man på omsättning och marginal är det tydligt att företaget har stagnerat. Samtidigt har värderingen över en längre tid blivit allt högre. Strax före den senaste rapporten låg värderingen på 23-24, vilket är ungefär det dubbla mot vad jag en gång betalade. Det här är en värdering som är svår att motivera. Ja det finns såklart förhoppningar, men det är ju just förhoppningar.

Den 7 november, d v s före kvartalsrapporten, sålde jag för 75,80 kr. Sett till en genomsnittlig inköpskurs på drygt 41 kr, blev vinsten över 83 %. Till det får man lägga utdelningar som motsvarar 31 % av inköpskostnaden. Före skatt (ja den har tidigare legat i depå) blev vinsten 114 %!

För pengarna investerade jag i vad jag trodde skulle vara vinnare med Hillary Clinton som president. Jag ökade försiktigt i Atlas Copco och Illinois Tool Works, som jag bedömde skulle haft mest att vinna på en frihandelsvänlig president. Jag gick också in med en liten post i mexikanska Femsa, som producerar för Coca Cola i Mexiko och stora delar av Latinamerika, och dessutom driver bl.a. en detaljhandelskedja. Har länge tittat på företaget, vars kurs hållits tillbaka av rädslan för en seger för Donald Trump. Så här i efterhand var det såklart inte någon klok investering på kort sikt, aktien och den mexikanska peson har fortsatt att falla. Har i det läget ökat något, eftersom jag är övertygad om att det är köpläge i en långsiktigt bra investering. Det kommer för övrigt en genomgång av företaget framöver.

Med pengar från försäljningen av Peab har jag senare också ökat försiktigt i Andrew Peller och CanaDream. Sedan jag kommenterade innehavet senast har jag också fortsatt att öka i Starbucks, HDFC Bank, och i möbeltillverkaren Flexsteel. Det sistnämnda företaget lämnade en relativt svag rapport, men föll oproportionellt mycket. Återhämtning efter Trumps seger är dock fantastisk, och aktien handlas nu högre än precis före kvartalsrapporten.

Sist men inte minst, jag har köpt ett mikrolitet innehav i Pacific safety products. Företaget som jag lovade att köpa in mig i om Trump vann valet. Och det gjorde han ju... Faktum är att aktien stigit runt 10 % sedan dess. Innehavet ligger för övrigt i en aktiedepå utanför "portföljen". Hög risk är orsaken.

Passar också på att lansera en nyhet i bloggen. Från och med nu finns en sida där jag kontinuerligt sammanfattar status för företagen (”status” i menyraden), med en kort kommentar till den senaste rapporten. Än så länge saknas de svenska innehaven, men de kommer.

Cloetta - gör många saker rätt

Har just nu bara två svenska innehav, och de måste ju också få lite uppmärksamhet! Börjar med godistillverkaren Cloetta. Företagets verksamhet behöver knappast någon längre beskrivning. Få svenska företag har så många kända varumärken som Cloetta. Med bland annat Ahlgrens bilar, Läkerol, och Kexchoklad, har man en urstark ställning på godismarknaden. Det var där mitt intresse för Cloetta började. Ja, och att jag varje lördag kom hem med Cloettas produkter när jag köpt lördagsgodis med dottern.

Cloetta har en historia som går tillbaka till 1862, när de två bröderna Cloetta startade chokladtillverkning i Köpenhamn. Tio år senare flyttade man till Malmö, och 1901 startades produktion i Ljungsbro i Östergötland, där man fortfarande finns. För precis 100 år sedan kom så dagens huvudägare familjen Svenfelt in i bilden, och sedan snurrade det på, kexchokladen uppstod, liksom några andra varumärken som kommit ur den egna verksamheten. Kring millenieskiftet gick Cloetta samman med finska Fazer. De gemensamma åren blev turbulenta och fyllda av strider mellan de finska och svenska ägarna. Det hela och slutade med att de båda bolagen gick skilda vägar 2009.

Efter ett par år på egna ben var det dags för nästa storaffär. Den här gången handlade det om ett samgående med holländska LEAF. Det nya bolaget, som fick fortsätta heta Cloetta, fick en nästan femdubblad omsättning jämfört med det gamla Cloetta. Med affären följde flera urstarka varumärken som Läkerol och Ahlgrens bilar, men också lån som innebar en skuldsättning motsvarande nettoskuld/EBITDA på runt 5.

Om det första dryga årtiondet på det nya årtusendet var händelserikt, så har det andra så här långt handlat om konsolidering, men utan att utvecklingen för den skull har stannat upp.

Cloettas omsättning domineras totalt av sockerkonfektyr och choklad, en marknad som stått stilla åtminstone de senaste 15 åren. I Sverige konsumeras konstant runt 15 kg per person och år. Samtidigt är konkurrensen hård. Även med Cloettas starka varumärken är det svårt att växa organiskt. Å andra sidan är vallgraven stor för nya aktörer som vill in på marknaden. Jag tycker dock att Cloetta navigerar väl utifrån förutsättningarna:

Avbetalning av skulder. Företaget har konsekvent betalat av på skulden. Sedan affären med LEAF slutfördes har skuldsättningen mätt som nettoskuld/EBITDA i det närmaste halverats till 2,7-2,8 för det senaste delåret. Ingen utdelning har betalats förrän 2016.

Kloka förvärv, mindre ohälsosamma produkter. Cloetta visar att det går att växa genom förvärv, och samtidigt minska skuldsättningen. Flera mindre företag med regionalt starka varumärken har köpts, senast nederländska Lonka, som producerar kola, nougat och choklad. Bland de senaste förvärven finns också irländska Jelly Bean Factory, och den svenska nötproducenten Nutisal. Genom det sistnämnda förvärvet breddar man sig också mot mindre ohälsosamma produkter, där marknaden växer snabbare.

Aktivt hållbarhetsarbete. Företaget arbetar aktivt med hållbarhet både för råvaror och produktion, t ex använder man sedan ett par år hållbarhetscertifierad palmolja (RSPO) och kakao (UTZ). Cloetta förefaller också ha implementerat ett hållbarhetsperspektiv i sina interna processer.

Effektivisering av verksamheten. Cloetta arbetar mycket aktivt med att hitta kostnadssynergier. Efter samgåendet med LEAF har man stängt flera fabriker för att samordna produktionen och uppnå stordriftsfördelar. Verksamheten har också utvecklats genom samordning av lager för Skandinavien (till Helsingborg), och outsourcing till Postnord. Dessutom har flera affärssystem ersatts med ett gemensamt.

Trots flera förvärv, och en omsättning som ökat 17 % mellan 2012 och 2015, är antalet anställda och personalkostnaderna (i kronor räknat) oförändrade. Att den justerade rörelsemarginalen trots det är oförändrad de senaste tre åren beror i huvudsak på högre råvarupriser. Företaget är utan tvekan mycket välskött, och gnetar på, men ska man vara kritisk handlar det till stora delar om förbättringar på kostnadssidan.

Kassaflödet utvecklas positivt, och har stärkts från år till år. Över treårsperioden har investeringar (inkl. förvärv) och återbetalning av lån finansierats. Utdelning har som sagt skett först 2016, och belastar då kassaflödet med runt 140 mnkr.

Värt att hålla ögonen på är om det blir någon kursändring när nya VD:n Henri de Sauvage Nolting tillträder i februari. Detta efter en period av täta VD:byten. Efter den tidigare OS-medaljören i simning, Bengt Baron, blev David Nuutinen kortvarig som VD, och företaget har haft en tf under hösten. Tillträdande Nolting är kanske för gemene man mest känd för sin tid som VD för nordiska/svenska Arla, och bland annat frikostiga representationer. Men han har också en bakgrund som VD för Unilevers nordiska verksamhet, en bakgrund som förefaller relevant.

Cloettas sockerkonfektyr och choklad växer inte organiskt, och lär inte göra det framöver heller. Eventuella skatter på sockerprodukter kan också påverka negativt. Det handlar om fortsatt kloka förvärv, och om att fortsätta breddningen mot mer snabbväxande marknader. Genom förvärvet av Nutisal har man tagit hälsotrenden till sig. Däremot borde man kunna göra mer för att möta trenden mot hållbarhet och etiskt märkta produkter. Man har uppenbart ett mycket medvetet arbete i de delarna. Tänk t ex en rättvisemärkt och ekologisk kexchoklad. Den skulle kunna sälja som smör i solsken för dubbla priset! Och så borde man tänka även med förvärven. Det finns små och intressanta ekologiskt och etiskt fokuserade aktörer inom Cloettas segment, och även inom mer hälsosamma segment, som skulle passa fint in i företaget. Som sagt, Cloetta gör många saker rätt, men det där sista, som får både marginal och tillväxt att ta fart, det saknar jag.

Aktien har på senare tid sjunkit tillbaka och handlas till p/e 21. Inte rea, men inte heller särskilt dyrt för ett fint, ocykliskt företag i den här sektorn. Huvudägaren fam Svenfelt ökade ordentligt i ett par omgångar under 2016, vilket såklart är lovande.

Allt sammantaget, räknar jag med att öka försiktigt under våren, så att innehavet åtminstone behåller sin nuvarande andel av portföljen.

Portföljen 2016: +24 %

Ja, har ju redan reflekterat kring året som gått och det som kommer. Men utvecklingen i siffror ska ju så klart också redovisas! Totalt landade jag på en uppgång på drygt 24 %, inklusive utdelningar och valutaförändringar. Valutaförändringar för mina nuvarande direktnoterade aktier i USA och Kanada står för ungefär 4 % av uppgången.Tittar man på de enskilda innehaven så är Andrew Peller utan tvekan årets vinnare.

För de aktier jag köpt under året (markerade med *) har jag jämfört med kursen vid första inköp. Allt är exkl. valutaförändringar och utdelning. För ADR har jag tittat på utvecklingen i lokal valuta. Värt att notera är att bara fem företag finns kvar sedan förra året.

Andrew Peller (CA), +71 %
Flextsteel ind. (US), +48 %*
Illinois Tool Works (US), +32 %
Atlas Copco (SE), +27 %
CanaDream (CA), +14 %*
Imvescor (CA), +13*
Cloetta (SE), +5 %*
HDFC bank (IN), 0
Starbucks (US), -3 %*
Infosys (IN), -6 %
Vina Concha y Toro (Chile), -7 %*
Stella Jones (CA), -8 %*
Femsa (MX), -11 %*

Hur gick det för dig?