Konglomeraten monteras ner, men är det bara bra?

 
Igår aviserade Atlas Copco att man avser att dela bolaget. Det här görs genom att gruv- och anläggningsteknik bildar ett eget bolag som delas ut till ägarna. Ett liknande upplägg är också sedan tidigare på gång inom SCA, och NCC har nyligen genomfört en styckning.  Många investerare och analytiker tilltalas av tanken, verksamheten och värdena tydliggörs och blir lättare att styra och följa. Det talas om att konglomeraten delas.

Men till att börja med, vad är egentligen ett konglomerat? Jag uppfattar här något av en begreppsförvirring. Läser på Investopedia:

"A conglomerate is a corporation that is made up of a number of different, seemingly unrelated businesses. In a conglomerate, one company owns a controlling stake in a number of smaller companies, which conduct business separately. Each of a conglomerate's subsidiary businesses runs independently of the other business divisions, but the subsidiaries' management reports to senior management at the parent company"

Ericsson, som en gång i tiden förutom telefoni tillverkade tanklock, klockor, teknik för övergångsställen och säkert lite till, var helt klart ett konglomerat. AB Volvo, med inte minst sitt stora fastighetsinnehav, kan nog fortfarande klara definitionen, även om man helt nyligen sålt sin it-verksamhet. För SCA, som snart ska delas, är det mer tveksamt. Hygiendelen, som i dag dominerar, tillverkar produkter som har sitt ursprung i cellulosafibrerna från skogen. Så företaget är långt ifrån skapat som något konglomerat, men utvecklingen har fört dem åt det hållet. För Atlas Copco tycker jag att det är rent fel att tala om konglomerat. Visst är kundbaserna till delar olika, men de gemensamma nämnarna är också tydliga, t ex kompressorerna som återkommer i båda företagen som ska bildas. Det jag vill komma till är att vi nog oftast bör tala om ett företags bredd och diversifiering, snarare än om konglomerat.

Jag förstår såklart resonemangen kring smalare företag, men tycker att man glömmer bort perspektiv som sårbarhet och omställning:

Bredd kan ge växtkraft. Kassaflöde från en verksamhet som inte växer kan investeras i en ny verksamhetsgren, istället för att delas ut. Mexikanska Femsa som finns i min portfölj är ett utmärkt exempel. Kassaflödet från Coca Cola-produktion, och utdelning från aktieinnehav i Heineken, används för att bygga upp en lönsam snabbutikskedja. För företag inom branscher med korta teknikcykler kan det här handla om överlevnad.

Cykliska företag kan bli mindre cykliska. Framför allt för mycket cykliska branscher kan svängningarna jämnas ut. Det är alltså ingen tillfällighet att de två utpräglade industriföretagen i min portfölj är breda (och stora). Däremot har jag inget emot smalare företag inom ocykliska branscher som livsmedel. Tvärtom.

Tillbaka till Atlas Copco. Här skulle jag vilja ha en tydligare bild och mer information om hur synergierna mellan de två tilltänkta delarna egentligen ser ut. Här nöjer sig företaget med att de är små, och analytiker och förvaltare ställer inga följdfrågor. Jag funderar också kring sådant som företagsgemensam FoU, inte oväsentligt för ett företag som Atlas Copco, där produktutvecklingen är viktig för att ligga i topp. Spontant lutar jag åt att sälja den avknoppade delen, men jag har ju ett tag på mig att gräva och fundera.

De gamla konglomeraten blir allt färre, men det stannar som sagt inte där. Företagen blir smalare och smalare. Om styckningar som för Atlas Copco och SCA är bra eller dåliga får man värdera från fall till fall. För SCA är det en logisk konsekvens av att företagens olika delar växt ifrån varandra, för Atlas Copco är jag som sagt inte lika övertygad om att det här är rätt väg. Men ge mig gärna argument för motsatsen.