Big in Japan - räcker det?

Den senaste tiden har jag tittat en del på Tokyobörsen. Antalet bolag där är enormt, drygt 3700, och det finns fantastiskt mycket att grotta i! Många tänker nog att Japan är en sällsynt tråkig marknad, med en åldrad befolkning, och sedan länge en stagnerad ekonomi. Och visst så är det, men det är också  ett land med ett enormt teknikkunnande!. Och det är ju inte så tråkigt!

Jag har snart tittat lite djupare på ett tiotal bolag, varav kanske hälften så djupt att det räcker till inlägg. Det handlar framför allt om bolag inom mer traditonella teknikbranscher och livsmedel. Jag skulle sammanfatta mina intryck ungefär såhär;

1. Det är ju att slå in en öppen dörr, men man ser det snabbt på siffrorna att det här är en extremt mogen marknad: Många bolag har låg lönsamhet. Konkurrensen är såklart stor inom nästan allt. Men lönsamheten är inte alltid så dålig som det ser ut vid första anblicken, man måste också titta noga på kassan. Flera av de bolag jag tittat på sitter med kassor som motsvarar större delen av det egna kapitalet - man måste justera för det för att få en rättvisande bild av den underliggande lönsamheten! 

2. Det är generellt svårt att hitta familjeägda bolag. Förklaringen till de är säkert att många bolag är mycket gamla - även de små - och genom arv i flera generationer har ägandet ”spritts med vinden”. Det ser jag helt klart som en nackdel. Det institutionella ägandet är överlag stort och man hittar ofta västerländska, oftast USA-baserade fonder, med betydande andelar även i mindre bolag. Det kan vara en fingervisare på ok kvalitet men innebär också hög Free Float och en välfungerande marknad. Många tycker nog det är en fördel, jag tycker tvärtom. Men trots det går det att hitta fina värderingar.

3. Åldrade ledningar. Här är man trogen sin arbetsgivare. I flera av de bolag jag tittat på hittar jag ledningsgrupper bestående av enbart män som jobbat 40-50 år i bolaget och har födelseår från tidigt 50-tal. Inte oväntat men för mig ändå mer extremt än jag trodde. Man äger ofta lite men ofta mycket begränsat.

4. Många bolag bara på hemmamarknaden. En annan notering är att det är svårt att hitta mindre bolag som i någon betydande mån exporterar. Hemmamarknaden är nog stor och kanske spelar de åldrade ledningarna, och språkliga och kulturella barriär in. Man ska upp i rätt många mdr i marketcap för att hitta bolag som alls spelar på världsmarknaden.

Varför tittar jag då ens i Japan? Funderingarna pekar kanske snarast åt andra hållet? Ja dels där jag började ang teknikkunnande, men framförallt, det finns helt klart intressanta värdecase. Och bolagen behöver inte vara några raketer så länge de finns på en levande marknad, de värderas i huvudsak utifrån sina tillgångar, och kommer att fortsätta att leverera avkastning på åtminstone 10 % på eget kapital (ROE). Så ja, Big in Japan kan räcka för den defensive och konservative investeraren

Det blir några japanska bolag här på bloggen under våren. Två har dessutom åkt in i portföljen.