När ska man sälja? - i veckan prövades min beslutsförmåga

Den evigt svåra frågan: när ska man sälja? Jag har ett par år nu följt grundprincipen: sälj när förutsättningar fundamentalt ändras. Dessutom prövar jag kontinuerligt befintliga innehav mot nya alternativ som är mer prisvärda, eller som bättre stämmer mot mina kriterier.

Med fundamentala förutsättningar tänker jag sådant som i grunden och långsiktigt påverkar företagets intjäningsförmåga. Det kan handla om politiska beslut, dyra/dåliga förvärv, eller att de grundläggande förutsättningarna på annat sätt dramatiskt förändrats på marknaden, t ex ökad konkurrens. Att företaget förändrar sin filosofi t ex genom ökad skuldsättning kan också få mig att sälja. Dessutom blir jag fundersam om ledning/huvudägare säljer av betydande andel, och/eller om värderingen stiger kraftigt utan tydlig anledning.

Veckan började med ett oväntat beslut: försäljning av Unilever Indonesia, på plus minus noll. På tisdagen presenterade företaget sitt resultat för det första kvartalet; nedåt för omsättning och vinst, för första gången på mycket mycket länge, eller kanske någonsin. Även om de senaste kvartalen blivit allt sämre har det inte sett sämre ut än i jämförbara bolag i Indonesien, i alla fall inte om man tittar på livsmedelsdelen. Den inhemska konsumtionen går helt enkelt trögt, och befolkningen förefaller lägga allt mer på sparkontot. Något som jag för övrigt noterat i Bank Rakyats redovisningar.

Det som avgjorde när jag tog det snabba beslutet att sälja var kommentarerna vid moderbolagets resultatpresentation för Q1, där finanschefen yttrade sig mycket tydligt, de har stora problem i landet;

”I think the one that’s the biggest standout for us, at least given my own of career history, is Indonesia. Indonesia is – has had negative volumes. That’s in the marketplace, a negative pricing in the marketplace.

A negative price in the Indonesian market hasn’t happened in a very, very long time, if ever.”

”Our Indonesian marketplace is not really looking like the normal Indonesia that we’ve had over several years”

”We are not so competitive in Personal Care in Southeast Asia. Indonesia would be an example of that. And again, it continues to be the local players who are winning in Home and Personal Care there”

Jag köpte Unilever Indonesia på de fantastiska konkurrensfördelarna, i kombination med den säkra tvåsiffriga tillväxten. Så ser det inte ut längre, och det som framför allt oroar är att varumärkena verkar ha tappat i styrka. Även om varningssignaler funnits har det gått riktigt snabbt den senaste tiden. Dessutom verkar ledningen stå tämligen handfallen inför de förändrade förutsättningarna. Samtidigt är väderingen brutal, även efter veckans nedgång (och den fortsatte efter att jag sålt, även om påeldat av en allmän nedgång) ligger p/e på runt 50. 

Mina lärdomar: att förutsättningarna kan svänga snabbt även för de finaste och tillsynes starkaste bolagen. Att historia betyder väldigt lite när något fundamentalt händer. Jag kommer att lägga än större vikt på och prioritera låg/rimlig värdering framöver. 

Vad säger du? 

Hur tänker du kring tillväxt vs värdering ?

Portföljuppdatering - Sverige tillbaka, och exotiskt trassel

Dags för portföljuppdatering, ja vad har hänt den senaste månaden?

Exotiskt trassel. Har ett tag tänkt öka i den indonesiska banken Rakyat. Med stabila krediter (framför allt mikrokrediter), god lönsamhet, stabil tillväxt på runt 10 %, och en rimlig prislapp, ser jag det här som ett bra spel på en växande medelklass och ett ökat bankanvändade i landet där bara sådär 1/3 har ett bankkonto. Tyvärr gick det inte så bra med mitt köp. Jag började hos Avanza där jag har mitt befintliga innehav, handlade som ADR via OTC i USA. Handel på OTC kan vara ett ekonomiskt alternativ, courtaget hos Avanza är helt acceptabla 18 dollar. Affären gick igenom, men efter en stund fick jag ett samtal om att de backat affären. Jag uppfattade det som att det inte längre gick att handla via OTC. 

Ja då prövade jag istället med SEB, som svarade att de handlar direkt i Jakarta. Vilket för övrigt även Avanza gör, men till högre courtage. Affären gick igenom, men dagarna gick, och affären kom inte upp på kontot. Efter 2-3 dagar och några samtal fick jag beskedet att de inte lyckats boka affären, och den backades. Och OTC var för övrigt inget alternativ. Så inget Rakyat där heller. 

Ny kontakt med Avanza i fredags, efter rykten om att de visst handlar på OTC. Och mycket riktigt, det ska gå att handla Rakyat på OTC. Med missad utdelning på 3-4 % kan jag alltså få en ny chans. Men nu var kassan nere på drygt 2 % för...

Sverige är tillbaka genom onoterade rederiet Gotlandsbolaget. Jag jämförde bolaget förra veckan med australiensiska Sealink, och landade i att det mycket lågt värderade, och finansiellt riktigt starka bolaget passar fint i portföljen. Det blir för övrigt en djupdykning framöver. Sealink ligger dock kvar. Bolagen är trots allt som investeringar mycket olika, och inget stort som förändrar min analys har egentligen tillkommit sedan jag plockade in bolaget.  

1 st Atlas Copco A (!) har också tagit plats i portföljen. Jag vill helt enkelt gå på bolagsstämman och rösta nej till delningen av bolaget. För jag gillar bolaget, och ogillar starkt att det delas. Jag föredrar långsiktig styrka framför trimmade nyckeltal helt enkelt. 

Vad funderar jag på? Till att börja ska jag öka i Rakyat, sedan ska Brampton Brick och kanske StellaJones ökas upp till minst 4 %, min lägstanivå för innehav. Eller är det dags att sälja StellaJones? Marginalerna har krympt, och ledningen lovar bättring framöver, men det skjuts hela tiden framåt i tiden... Sedan funderar jag på att öka i Micro Mechanics (verktyg för tillverkning av halvledare), och Straco (nöjesfält), båda från Singapore. Men jag inväntar kommande rapporter. Jag håller också ett öga på Shoprite i Sydafrika. 

En bubblare på listan är Andrew Sykes (uthyrare av AC mm) som jag skrev om för ett par veckor sedan. Lönsamheten är fantastiskt fin och jag tror att bolaget har framtiden för sig. 

Däremot är det extremt svårt just nu att hitta nya spännande case... 

Vad säger du om mina prioriteringar?

Går jag över ån? del II - SeaLink vs Gotlandsbolaget

Dags för del 2 i serien där jag ställer ett av mina exotiska innehav mot ett svenskt likvärdigt. Den här gången ställer jag det australienska rederiet SeaLink mot Gotlandsbolaget, ett för övrigt lite udda bolag som inte är noterat, men som ändå går att handla t ex elektroniskt via Avanza.

Likheter och olikheter. Båda bolagen har byggts kring trafikuppdrag från det offentliga, SeaLink bedriver sedan länge trafik till turistön Kangaroo Island, Gotlandsbolet driver trafiken till Gotland på uppdrag från Trafikverket. Numera sker det genom det helägda dotterbolaget Destination Gotland. Båda bolagen har också lyckats skapa något av en monopolposition på rutterna. Båda driver också turist/skärgårdstrafik, Gotlandsbolaget på uppdrag av landstinget i Stockholm (Med Waxholmsbolagets flagg), SeaLink kommersiell turisttrafik i bl a Sydney. Gotlandsbolaget har dock en bredare verksamhet med lastfartyg/tankers som chartras ut. Båda bolagen driver också hotell och turistbyråverksamhet i mindre skala. 

I tabellen nedan har jag utgått från 2013 då det var året när SeaLink börsnoterades.

Finanserna. Gotlandsbolaget har den starkare balansräkningen och saknar nettoskuld. Ett företag som har starka finanser som något av sin grundfilosofi. Utdelningen är självfallet också återhållsam, bara sådär en halv % i direktavkastning. SeaLink har en viss skuldsättning och delar ut lite mer, men sticker inte på något sätt ut negativt.

SeaLink har tillväxtpotential. Tillväxten är inte helt lätt att jämföra eftersom SeaLink till stor del har vuxit genom förvärv, dessutom i kombination med nyemission av aktier. Utan tvekan har dock SeaLink en stor potential i en kraftigt växande kinesisk turism. 

Tillväxt vs värdeinvestering. Gotlandsbolaget är en värdeinvestering i mina ögon. Avkastningen på eget kapital ligger på runt 10 %, men aktien har inte hängt med i utveckling och handlas klart under eget kapital. Rimligen bör inte aktiens värde över tid utvecklas sämre än eget kapital. Är då SeaLink en bättre investering? Ja tillväxtpotentialen är som sagt större, liksom lönsamheten, men förvärven kostar på och skuldsättningen ökar med det senaste förvärvet som dessutom är i huvudsak handlar om hotell. Den organiska utvecklingen är svårbedömd. 

Gotlandsbolaget navigerar väl. Genom att för 15 år sedan börjat köra med snabbare fartyg kortade man restiden från 5 timmar till 3-3,5 och skapade något av en monopolställning. Inget annat bolag har helt enkelt  tillräckligt stora snabbförjor, och passagerarna skulle säkerligen gå i taket om restiden åter förlängdes. Det här har man växlat in i ett avtal med staten som förefaller förmånligt, och som gäller till 2027. Och det kanske kan bli mer, för marknadspositionen är stark.

SeaLinks aktievärde växer som de flesta bolag med ökad vinst och förväntningar, för lågvärderade Gotlandsbolaget blir det mer en fråga om det egna kapitalets tillväxt. Jag är inte övertygad om att SeaLink kommer att ge mig en högre avkastning (inkl utdelning) än Gotlandsbolaget. Och jag gillar verkligen Gotlandsbolagets låga värdering och starka balansräkning, dessutom finns det en del som talar för att det finns övervärden i Gotlandsbolaget. Efter den här genomgången funderar jag skarpt över att låta Gotlandsbolaget ta ”rederiplatsen” i portföljen, och att låta Straco fånga den asiatiska turismen. En djupdykning i Gotlandsbolaget lär dyka upp på bloggen, researchen är redan gjord.

Har jag gått över ån efter vatten? Ja kanske...

Andrew Sykes - växthuseffektens vinnare?

Gav upp att hitta case med scanners och återgick till den hårda vägen, att gå igenom börslistor från A-Z! Började med Londonbörsen där det finns en hel del, framför allt om man också tittar på den lägre lista AIM. Med en nedladdningsbar Excel-fil från börsens web blev jobbet enkelt. Med info om både marketcap sektor/industri kunde jag filtera bort både storbolag och sektorer som finans och råvaror.  

Vad hittade jag då? Ja ett antal bolag jag tittat på tidigare som är intressanta, men som ändå inte kvalat in för en djupare analys. Och så ett för mig nytt bolag: Andrew Sykes, uthyrare av pumpar, luftkonditionering, kylutrustning mm från fotbollsbekanta Wolverhampton. Verksamheten finns i Europa (80 %, huvudsakligen UK, men även i länder som Holland och Frankrike) och i Mellanöstern (20 %)

Varför gör mig intresserad?

Stigande temperatur, extrema väder. Jordens medeltemperatur stiger, och de extrema väderfenomnen blir allt vanligare  Behovet av att tillfälligt hyra in en luftkonditionering eller en pump

lär öka i takt med att utvecklingen fortsätter och blir tydligare. Det är stora kostnader som kommer drabba samhället, och det här lär vara en vinnare framför allt i extrema lägen. 

Fin lönsamhet, starka konkurrensfördelar. Lönsamheten har legat stabil på åtminstone ROE 20-25 %, och för tillfället på ca ROE 30 %, och detta trots att företaget saknar nettoskuld och har en inte försumbar kassa. Det här antyder såklart att man har kraft i prissättningen och en fin position utan stor konkurrens. Själva beskriver man sig som marknadsledare, och Morningstar sätter vallgraven till ”Narrow” eller 96/100. En fördel i mina ögon är också att man jobbar mot ett extremt stort antal kunder. 

Fina finanser, rimlig värdering Finanserna är starka i alla delar. Balansräkningen saknar nettoskuld och kassaflödet är starkt. När utdelningen höjdes 2014 räckte inte kassaflödet under 2014-15 till att betala invsteringar och utdelning. Sedan har man ”växt in” i utdelningen, och första halvåret 2017 var starkare än motsvarande halvår 2016. Dessutom är kassan inte obetydlig, över 20 miljoner £. Prislappen p/e 16 känns inte helt orimlig.

Vad gör mig tveksam?

Svag tillväxt historiskt, och väderberoende Tillväxten historiskt imponerar inte, tittar man på snittet över 5 år handlar det om 4 %. Bolaget är också cykliskt sett till vädret. Med milda och torra vintrar (mindre uppvärmning, färre pumpar) och kyliga somrar (mindre AC), blir resultaten sämre. Det var delvis det som skedde det lite svagare året 2014.

De negativa sidorna av familjeföretag. Huvudägaren har historiskt visat en tendens att plocka ut utdelningen  utifrån sina egna behov snarare än utifrån företagets bästa. Detta för att plöja ner i familjens hotellverksamhet i bl a Florida. Det luktar lite HM här, om alla HM-ägare får ursäkta. Har man helt enkelt för mycket de negativa sidorna av ett familjeföretag?

98-årig huvudägare. Företaget kontrolleras av nu 98-årige Jacques Murray (med ursprung från Frankrike), som fortfarande är bolagets ordförande, och som förefaller vara en aktiv sådan. Han är dock inte grundare och kom in så sent som på 90-talet.  Bakom honom finns hans två söner. Den stora frågan är såklart, vad händer när gamle Jacques inte längre finns med? Kommer sönerna överens? Farhågorna finns såklart....

Påverkas man av Brexit? Är en relevant fråga för alla brittiska företag verksamma inom EU. Jag ser dock inget uppenbart hot.

Telefonhandel gäller här Aktien handlas som sagt på andralistan AIM och jag hittar inte bolaget i Nordeas nätutbud. Så det är tyvärr telefonhandel som gäller, hos Avanza börjar courtaget på 19 pund. 

Tycker det hela ser intressant ut, även om megatrenden som caset bygger på är tragiskt. Lite undergångscase är det. Men lönsamheten år fin, marknadspositionen stark, och tillväxten har tagit fart om man tittar över de nio senaste kvartalen. I alla fall är trenden positiv. Tycker att det ser smått intressant ut.

Vad säger du? 

Går jag över ån? - Del I: Shoprite vs Axfood

För ett par veckor sedan skrev jag om varför jag inte äger några svenska aktier. Såklart blev det lite av en diskussion om jag ändå inte går över ån efter vatten. Tänkte därför de närmaste veckorna titta lite närmare på tre exempel med så gott som jämförbara företag; ett här hemma och ett exotiskt från min portfölj. Avsikten är inte att göra några fullständiga analyser, snarare att peka på styrkor och svagheter sett till de viktigaste nyckeltalen.

Jag börjar med dagligvaruhandel, och ”mitt” Shoprite mot ett svenskt exempel. Och jag landade i Axfood, som har bättre nyckeltal än ICA. Shoprite skrev jag för övrigt om förra våren. Alla siffror har jag hämtat från Morningstar.

Likheter och olikheter. Båda bolagen har hela (Axfood) eller den dominerande delen (Shoprite) av försäljningen inom dagligvaruhandel. Båda är bland de ledande aktörerna på sina respektive hemmamarknader. Shoprite är nr 1 i Sydafrika med drygt 20 % av marknaden, Axfood är något mindre på den svenska marknaden, och inte marknadsledare. Axfood kör huvudsakligen genom franchise, Shoprite driver den dominerande delen i egen regi. Båda är expansiva och har stärkt sina positioner på senare år. I båda företagen finns också en tydlig huvudägare, Axfood med fam Ax:son-Johnson, Shoprite med Cristo Wiese. Dessutom uppfattar jag att det finns mycket kompetenta ledningar i båda bolagen.

Nyckeltal och finanser. Båda bolagen har mycket starka balansräkningar, helt (Axfood) eller nästan helt (Shoprite) utan räntebärande skulder. Axfood har dock en relativt sett mindre tung balansräkning eftersom man driver en betydligt lägre andel av butikerna i egen regi. Det här avspeglar sig nog också i lönsamhetsmåtten, vilka verkligen imponerar för Axfood. Kassaflödena är starka.

Det som annars skiljer bolagen är tillväxten. Shoprite har vuxit med i genomsnitt 11 % de senaste 5 åren, Axfood mindre än hälften. Tittar man på fem år (den senaste årsredovisningarna vs 2012) har omsättningen för Axfood ökat 25-30 %, men för Shoprite med runt 70 %. Tittar man på förutspådd framtid ser det ut på samma sätt, graferna hos 4 traders illustrerar den saken väl (Axfood, Shoprite). Likaså är det tydligt att vinsten för Axfood står och stampar. 

Shoprite: tillväxtcase Afrika. I grunden är Shoprite en satsning på Afrikas demografi  och en ung växande befolkning som flyttar till städerna. Och företaget finns i en rad afrikanska länder, även om det är Sydafrika som dominerar tungt. Men planerna finns för ytterligare expansion, t ex i intressanta Kenya. 

Just nu handlar det dock mest om att man navigerar mycket skickligt på en knepig hemmamarknad. Det är också vad som antyds i sammanfattningen till en analysrapport om landets detaljhandel. Tittar man på det senaste året, som varit tufft både politiskt och ekonomiskt för landet, så har företaget fortsatt att växa. Omsättningen i Sydafrika steg med nästan 8 % det senaste halvåret, och rörelsemarginalen var i princip oförändrad. I mina ögon visar det på styrka. På kort sikt finns fin potential i Sydafrika med nya presidenten Ramaphosa. På längre sikt är det som sagt utvecklingen på resten av kontinenten som lockar, där man för övrigt också navigera väl, som i Mozambique. 

Båda bolagen är riktigt fina, men över tid kommer skillnaden i (förväntad) tillväxt att göra skillnad. Kort och gott: jag har svårt att betala över p/e 20 för ett bolag som inte förväntas växa mer än max en handfull procent per år, och där vinsten inte växer. För mig är Axfood ett bland många bolag här hemma som marknaden värderar för högt.

Alla ägare av Axfood, hjälp mig att förklara, varför ska jag äga Axfood istället för Shoprite?