Funderar på tre innehav

Då och då dyker det upp någon nyhet som sätter frågetecken för ett innehav; en huvudägare eller ledningsperson som säljer stort, en oväntat dålig rapport, något politiskt beslut som påverkar förutsättningarna. Ibland är slutsatserna lätta att dra, ibland är de riktigt svåra. Just nu funderar jag på framtiden för tre innehav, och anledningarna är mycket olika:

B & C Speakers. Företaget har tidigare haft en riktigt stark balansräkning, men efter att en större extrautdelning nu följts av ett helt lånefinansierat förvärv, är jag inte längre lika imponerad av hur ledningen manövrerar finanserna. 

För att stanna kvar som aktieägare behöver jag bättre förstå och tro på förvärvet av högtalartillverkaren Eighteen Sounds. Är det en förstärkning, vilket jag får intrycket av när jag läser högtalarkunniga kommentarer? Eller har man spätt ut de lönsamma högtalarna för konsertlokaler och biografer, där man har en mycket stark marknadsposition (och som var avgörande för mitt köp)? Jag är för dålig på finliret för att kunna bedöma, men spontant är jag skeptisk, och börsen har inte belönat aktien efter att förvärvet presenterades. 

Shoprite. Sydafrikas ledande livsmedelskedja hade en bra månad på börsen under november, men har sedan dragits ner av en redovisningsskandal modell större inom handelskonglomeratet Steinhoff, med samma huvudägare och ordförande som Shoprite. Steinhoffs afrikanska (och i Johannesburg noterade) dotterbolag är (eller var?) dessutom på gång att samla ihop till en majoritetspost i bolaget. Detta efter att ett försök att fusionera verksamheterna havererat tidigare under året.

Självfallet väcker det här frågor. Samtidigt är Shoprite inte en del av Steinhoff-koncernen, utan ett självständigt bolag, med vad som förefaller vara en stark egen identitet. Och det finns inga som helst tecken på att något liknande skulle utspela sig inom bolaget. Jag har valt att behålla, och ser i situationen också en liten förhoppning att huvudägare Christo Wieses imperiebyggande tar stopp, och att detta välmående bolag får fortsätta att stå på egna ben.

Unilever Indonesia är ett riktigt fint företag, med svårslagna konkurrensfördelar, men värderingen är också hög, och bygger på förväntningar om en stabil och god tillväxt. På senare tid har dock tillväxten stannat av, och när jag i samma veva läser att VD:n konstaterar att de stora varumärkena inte längre betyder lika mycket, blir jag fundersam. Även om trenden inte är ny, är det en kommentar värd att notera. Samtidigt jobbar Unilever Indonesia mycket medvetet med lokala varumärken, och man är dessutom klassade som ett av världens mes innovativa företag. Jag har ett riktigt långt tidsperspektiv här, och har betydligt längre till ”sälj”... Men det är en trend att följa.

Vad säger du om mina funderingar?