I den svenska mediebevakningen har bilden under sommaren varit tydlig: Sydafrika står på gränsen till avgrunden. Riktigt så enkelt är det dock inte. Faktum är att det under våren tagits viktiga steg av presidenten Cyril Ramaphosa som efter drygt 3 år vid makten tillslut verkar ha tagit makten över sitt parti och inlett ett av investerare efterlängtat reformarbete. Utan tvekan är det nödvändigt i ett land med 30 % arbetslöshet och en skenande statsskuld.
Och han är utan tvekan den mest lämpade att styra upp kaoset efter den förra presidenten Zuma, vars anhängare också var orsaken till upploppen. Det var de som revolterade när deras gamle president sattes bakom lås och bom.
Redan när Sydafrika lämnade apartheid bakom sig i början av 1990-talet ledde Ramaphosa - då inte fyllda 40- ANC:s förhandlingsdelegation med apartheidregeringen och han lär ha varit Nelson Mandelas favorit till att efterträda honom, men partiet ville något annat och det kom att dröja runt 25 år innan han besteg presidentposten.
De första åren vid makten har det dock utåt inte hänt så mycket, men under sena våren tog det fart,
-Energireform. Energiförsörjningen är ett jätteproblem i landet med det statliga elbolaget Eskom som den stora huvudvärken. Med ett skuldberg 300-400 miljarder kronor har situationen varit akut. För 1,5 år sedan fick man en ny vd med starkt track record från näringslivet som tagit krafttag Men det viktiga som hänt under våren är att man öppnat upp för privata investeringar.
-Delprivatisering av det statliga flygbolaget South African Airlines som länge haft stora problem och bidragit till statens stora upplåning.
Sammanfattningsvis: landet har jättestora problem, men kravallerna ska inte tas som ett uttryck för att landet håller på att haverera. Tvärtom, visar det att presidenten tagit initiativet och utmanar. Och att Zuma sitter inburad visar också att det finns ett rättssystem som tar korruptionen på allvar. En skumpig resa väntar, och en betydande risk är att Ramaphosa blir petad av sitt parti, men just nu går mer åt rätt än åt fel håll. Därför fortsätter jag att äga aktier i Sydafrika, i fundamentalt starka bolag med låg prislapp. Mer om dessa när jag uppdaterar om portföljen inom kort.