Superlon - växande medelklass, klimatförändring, Vietnam. Allt i ett?

Nytt exotiskt case! Den senaste tiden har det inte varit lätt att hitta något, men trägen vinner... Och nu handlar det om Malaysia där jag inte har något innehav. Landet som för övrigt precis fått tillbaka sin gamle mångårige premiärminister Muhammad Matahir. Efter 15 år som pensionär är 92-åringen tillbaka efter en valrörelse där han verkar ha haft något av en vendetta med sitt tidigare parti. 

Bolaget jag tittar på heter Superlon, tillverkare av nitrilgummi, dvs konstgjort gummi som vi här hemma ser mest som isolering runt rör mm, men även i t ex sittdynor och liggunderlag. I mer exotiska trakter används det för att hålla värme borta, t ex som isolering kring rör mm till AC-utrustning. Bolaget, med en fabrik i Malaysia, har 80-90 % av försäljningen i Asien, och resten spridd över världen. Bl a finns ambitioner i Afrika. Ungefär 25 % av försäljningen finns på hemmamarknaden. Med ett marknadsvärde på ca 50 miljoner USD är man i gränslandet mellan nano och small.

Superlon fick sin nuvarande form 2007 när man också börsintroducerades. Finanskrisen överlevde man med oförändrad omsättning, och 2012 avvecklades en mindre lönsam tillverkning av stålrör. Åren efter tog tillväxten ordentlig fart, 2015 och 2016 ordentligt påeldad av en kraftigt försvagad malaysisk valuta. 

Vad gör mig intresserad?

Ökat välstånd, fler AC. Försäljningen av AC-utrustning växer snabbt med ökat välstånd. I länder som Indonesien, Indien och Brasilien växer försäljningen med 10-15 % per år, och i ett land som Vietnam ökar efterfrågan ännu snabbare. I en forskningsstudie från Berkeley, där man tittat på Mexiko, konstateras en tydlig korrelation mellan hushållens inkomst och luftkonditionering. I Mexiko är prognosen att andelen hushåll med AC kommer öka från 13 % idag till 70-80 % vid århundrates slut. 

Stigande temperaturer, och energieffektivisering. Medeltemperaturen stiger, vilket också bidrar till fler AC och mer isolering. Superlons produkter innebär i tropiskt klimat enkelt sammanfattat att AC-maskinerna inte behöver arbeta lika hårt. Dessutom slipper man kondens. 

Stark marknadsposition. Företaget har en riktigt stark marknadsposition hemma i Malaysia med 55-60 %  av försäljningen. Samtidigt växer man också på andra marknader i Asien, inte minst i mycket intressanta Vietnam, dit 25 % av exporten går. Mätt i omsättning innebär det en ungefär lika stor försäljning som i hemlandet. En fabrik projekteras dessutom i Vietnam för att leva upp till  efterfrågan ”i landet, och i omkringliggande länder”. Man räknar med att produktionen där startar 2019. Parallellt etablerar sig AC-produktion i landet.

Stark tillväxt, starka finanser, rimlig värdering. Historiken talar till företagets fördel, på fem år har omsättningen fördubblats. Balansräkningen är stark, och innehåller ingen nettoskuld. Kassaflödet är stabilt, men ansträngt 2017 på grund av att man ökat råvarulagret i samband med skenande priser. Värderingen p/e 11-12 är tilltalande. Man kan räkna med en direktavkastning på ca 3 % till dagens kurs.

Starka och stabila ägare. VD Jessica Liu, ursprungligen från Taiwan (men med också australiensiskt medborgarskap), äger tillsammans med sina två barn runt 30 % av bolaget. Och så har det sett ut under en längre tid. Utöver ägarfamiljen finns tre större ägare med ca 5-9 %.

Vad får mig att tveka?

Hur stark moat? Superlon tillverkar enkla produkter, och frågan är vilka konkurrensfördelar man har. Lönsamheten ROE 15-20 är bra, men inte tillräckligt bra för att signalera mycket starka konkurrensfördelar. Det finns flera större företag i branschen, men samtidigt talar den starka marknadspositionen i Malaysia och Vietnam för att man skapat sig tydliga konkurrensfördelar. Med produkter som är skrymmande i förhållande till priset, bör t ex lokal produktion vara en fördel för logistik och transporter. 

Känsligt för valuta och råvarupriser. Nitrilgummi består av polymerer sammansatta av butadien och akrylnitril, vars pris påverkas av oljepriset. Priset på butadien har ökat med tiden, i takt med att efterfrågan ökat, samtidigt som utbudet är begränsat och mycket känsligt för tillfälliga störningar i produktionsanläggningar. En kraftig ökning av råvarupriset under början av 2017 har påverkat företaget negativt de senaste kvartalen, då man dessutom köpte på sig en hel del råvara när priset steg, av rädsla för att det skulle fortsätta stiga. Den stora frågan är dock, kan man ta ut priset från kunderna? Svaret är inte helt uppenbart, och tittar man på däckbranschen som har lite samma problematik, så har de haft det svårt här. 

Samtidigt, alla aktörerna på marknaden lever med samma råvarupris. Och dessutom handlar det om en produkt som står för en liten del av investeringen. En AC som kostar tusentals kronor, och en isolering som kostar en bråkdel, men som samtidigt radikalt kan förändra ekonomin för investeringen. Då spelar en prishöjning sannolikt en mindre roll. 

Valutakänslig? Trodde jag först, med huvuddelen av försäljningen som export. Med 90 % av exporten i USD, motsvarande 60-70 % av omsättning, balanseras (till stor del) på sista raden av att 55-60 % av att kostnaderna är i samma valuta. Det här är alltså i huvudsak en dollarinvestering. 

Tycker bolaget är intressant. Gillar inte minst satsningen i Vietnam, och att man är redo när det tar fart i länder som Kambodja och Burma. Och den regionala dominansen i Malaysia och Vietnam imponerar. Min främsta fundering är dock om aktien har nått botten. En betydligt starkare valuta än motsvarande period förra året kommer trots allt att ha viss negativ påverkan, framför på omsättningen. Och så råvarupriserna förstås. 

Men trots allt, det här bolaget har många rätt mot kriterierna. Ett bolag som plockar flera megstrender; klimatförändringen med högre temperaturer, ökat välstånd, och urbanisering.

Aktien måste tyvärr köpas i depå, men ingen källskatt i Malaysia kompenserar till viss del. Korrigering 180604: Det är köp hos Avanza som gäller och courtage 749 kr. Min förhoppning att kunna handla via SEB och courtage 350 kr var just bara en förhoppning. 

Vad tror du, håller caset för att fånga klimat, Vietnam, och den asiatiska medelklassen? Allt i ett?

No logo - var finns logiken?

Vi är många som letar efter bolag med vallgravar. Ibland betalar vi dyrt för sådana vi tror är huggna i sten, ibland försöker vi hitta ”oupptäckta”. Jag har själv gjort båda delarna. Den senaste tiden har jag dock blivit fundersam kring de dyra och ”säkra”, är de alla gånger så säkra? Eller är den verklighet som Naomi Klein så frustrerat skrev om i den samhällskritiska best sellern ”No Logo” nu historia?

Mina funderingar började med ett uttalande från Unilever Indonesias vd om att de västerländska varumärkena inte längre är lika självklara vinnare i u-världen. Och fortsatte med den negativa utvecklingen för samma bolag, kombinerat med kommentarer från moderbolaget Unilevers CFO, 

”We are not so competitive in Personal Care in Southeast Asia. Indonesia would be an example of that. And again, it continues to be the local players who are winning in Home and Personal Care there”

Det var ett uttalande som för övrigt bidrog till att jag sålde. 

Lokala stämningar, och e-handel. Jag blev såklart nyfiken på om Unilevers kommentarer bara var dåliga bortförklaringar från företaget, eller om det finns något mer generellt bakom? Och det behövdes inte mycket sökande på nätet för att konstatera att förutsättningarna för konsumentbolag i grunden verkar ha förändrats. En rad exempel dyker upp, som det indonesiska kaffeföretag Luwak (Javaprima Abadi) som på allvar utmanar Nestle, och det kinesiska Pechoin som utmanar L'Oreal. Det finns dessutom undersökningar som visar att företagsledare för multinationella företag i stor utsträckning ser lokala aktörer som de mest effektiva konkurrenterna på emerging markets.

Väldigt mycket verkar handla om att de mindre (som snart inte är så små), och lokala bolagen på ett annat sätt än jättarna fångar de lokala stämningarna, och har varit snabbare och mer effektiva på att använda de sociala mediernas möjligheter. Dessutom verkar det handla om hur man jobbar med e-handel, där giganterna fortfarande mer förlitar sig på fysisk handel.

Bilden att de lokala aktörerna är bättre på att fånga det lokala bekräftas också i en rapport från analysföretaget Nielsen (2016).Tre av fem konsumenter i Sydostasien anser t ex att lokala varumärken är bäst anpassade till deras önskemål och smak. Skillnaderna mellan olika länder är dock stora, och i ett fragmenterat land som Indonesien blir den lokala kunskapen särskilt värdefull. Thailand är annars den marknad där de lokala varumärkena växer allra snabbast. I rapporten konstateras också att de lokala konsumentbolagen numera växer snabbare inom de lönsamma premiumsegmenten, traditionellt de gamla giganternas kassakor. 

Att det är svårare tider för västerländska företag och varumärken på emerging markets bekräftas också i en rad rapporter från Boston Consulting Group, som bl a konstaterar att det fortfarande finns goda möjligheter för de företag som agerar rätt.

Kineserna köper mer lokalt. En slutsats som är särskilt är värd att ta med är att kineserna i minskad omfattning verkar föredra utländska varumärken, från 85 % 2011, till hälften idag. 

Mina slutsatser. Det verkar generellt ha blivit tuffare för globala varumärken och bolag, och det går inte längre att lita på att de slår sig fram på alla marknader. Den premiumvärdering som traditionellt funnits är inte alltid motiverad, när lokal kunskap kombinerad med digitala kanaler överbryggar gamla vallgravar. 

Med det inte sagt att de starka varumärkenas tid är över, men det är kanske (delvis) nya varumärken som kommer att dominera, och det kanske blir fler, när lokala och regionala varumärken utmanar och ibland tar över. Kanske har vi också en snabbare omsättningstakt att se fram emot? Eller klarar de multinationella företagen sig genom att förvärva de lokala? Verkligheten har förändrats, och logiken är en delvis annan. Tror jag.

Portföljuppdatering - stora ommöbleringar

Lite tätare mellan portföljuppdateringarna den hör gången, men så har också en del hänt de senaste tre veckorna sedan jag skrev på temat senast:

Unilever Indonesia ut. Som jag redan skrivit om har Unilever Indonesia lämnat portföljen. Med varumärken som inte längre förefaller ha samma styrka, och med en ledning som verkar stå handfallen inför en hårdnande konkurrens, blev valet att sälja som sagt enkelt. Intressant är dock att aktien, som sjönk direkt efter den dåliga rapporten, har återhämtat sig och idag hamdlas högre än före rapporten. Med en värdering på p/e 53-54 funderar jag över om det handlar om en marknad som inte läser, eller inte vill förstå att något har hänt. 

Stella Jones ut. Även det kanadensiska virkesbolaget StellaJones har lämnat portföljen. Aktien som höll sig kvar i portföljen i rätt precis två år har gått trögt en längre tid. Ledningen ser alltid att det blir bättre sen, och jag tröttnade till sist. Dessutom är skulden för hög (låneskuld/EBITDA>2), och sådant är ju inte i linje med mina kriterier. Kort sagt, jag tror det finns bättre case. Jag gick +5-6 % inkl utdelning, dåligt på 2 år.

Ökat i Bank Rakyat. Tillslut lyckades jag, och det genom OTC och hos Avanza, och ökningen innebar att jag mer än fördubblade mitt innehav. Bedömer att bolaget väl fångar utvecklingen i Indonesien, och när nu Unilever Indonesia lämnade portföljen, blev ökningen lite större än vad jag först planerat. Jag har också i det närmaste fördubblat innehavet i Micro Mechanics (Singapore), som tillverkar verktyg för halvledarindustrin. Bolaget kom med en fin rapport med ökad omsättning på 13 %, och med förbättrade marginaler. Men marknaden hade förväntat sig mer, och aktien har handlats ner till p/e 14-15. Mycket prisvärt tycket jag. Dessutom har jag ökat lite i Brampton Brick och HDFC Bank.

Just nu ligger kassan på drygt 5 %, men jag planerar faktiskt att handla upp det mesta. Tittar framför allt på den thailändska tillverkaren av sjögräschips Tao Kae Noi, som Gustavs aktieblogg nämnt, och på ett intressant Malaysiskt bolag med stor exponering mot Vietnam. Men mer om det om någon vecka.

Vad tror du om portföljen? Och de senaste förändringarna?

Hamnar - en säker hamn?

 

Företag som förser samhället med en unik infrastruktur och gör sig oumbärliga blir lätt fina kassakor. Här finns hamnar, järnvägar, motorvägar och flygplatser. De sistnämnda går bort för mig av hållbarhetsskäl. Hamnarna finns representerade med en post i Logistec, med en tydlig fot på nordamerikanska östkusten. Dessutom med lovande resultat på slutet. Men är det den bästa investeringen i sektorn, eller gömmer sig något annat spännande där? Innan jag ger mig på att öka i Logistec vill jag undersöka saken. Så skannar av planeten.

Största hamnoperatören i världen är Hong Kong-baserade Hutchinson ports, med ett 50-tal hamnar i 26 länder, dock ingen i Nordamerika (!). I Stockholm driver man containerterminalen vid Frihamnen, och man kommer också att driva gods- och containerhanteringen i den nya hamnen Norvik. Lönsamheten är dock låg, och ROE på en handfull % gör mig helt ointresserad. 

Nya Zeeland är beroende av hamnar som få. Som ensam ö långt ute i havet finns inga andra vägar för att transportera större volymer. Inte minst handlar det om jordbruksprodukter. Med de här förutsättningarna blir hamnnäringen som sagt extremt viktig, och ingen annanstans (?) är det heller så enkelt att investera i näringen. Genomgående handlar det om hamnar som ägs och drivs av företag med någon av landets regioner som huvudägare, och där man valt att sätta en del på börsen.

Störst bland aktörerna är Tauranga, lokaliserad på den norra ön, och med ägarintressen i en rad andra hamnar. Marknadspositionen är stark, men lönsamheten imponerar inte, skuldsättningen är betydande, och det finns också en stor osäkerhet i vad som kommer att hända med den största konkurrenten Port Auckland, där planer finns på flytt. Flera alternativ har diskuterats, ett skulle kunna vara ny storhamn som ökar konkurrensen, ett annat att expandera den hamn (Northport) där Tauranga har ett 50 % ägande.  Den (nya) regeringen kommer utreda det senare alternativet.

För den som vågar satsa på att Northport tar en viktigare roll är Marsden Maritme Holdings ett intressant alternativ, med ett hälftenägande i Northport, och dessutom markintressen i området. Men nej, det är inget för mig. Jag vill inte att en investerings framtid ska hänga på osäkra politiska beslut, även om nog sannolikheten ökat med att landet fått en ny regering.

Southport, som namnet antyder landets sydligaste hamn. Företaget har en stark historik, balansräkning med små skulder, fint kassaflöde, och den bästa lönsamhet jag sett hos ett hamnrelaterat företag (ROE 20-25). Värt att notera är också att leasingkontrakten utanför balansräkningen är små, och absolut inte orsaken till den fina lönsamheten. Uppenbart har man lyckats uppnå sina marginaler med relativt små investeringar.  

Trots många aktörer inom hamnnäringen, och  diskussioner om samordning till någon annan hamn, har Southport fortsatt att leverera. En viktig faktor finns säkerligen i något av en monopolställning i leveranserna till och från Nya Zeelands enda aluminiumverk, lokaliserat i direkt anslutning till hamn. Här är dock osäkerheten inför framtiden stor, bland annat på grund av höga energipriser. Här avskriver jag också mitt intresse, trots att också skogsvarorna står för en betydande trafik.

Asien, och bortser då från Kina där bokföringskulturen tyvärr inte är att lita. Hittar framför allt West Port i Malaysia och i Filippinerna jätten International Terminal Services, och betydligt mindre Asian Terminals. Asian Terminals driver bland annat delar av hamnen i huvudstaden Manila på ett kontrakt till 2038. Bolaget växer snabbt och skuldsättningen som först kan skrämma handlar framför allt om framtida avgifter för hamnavgifter. Det händer dock mycket inom hamnsektorn i landet, och det är inte helt lätt att se konsekvenserna när nya hamnar tillkommer eller gamla byggs ut. Bolaget är billigt och priset pe 10-11 attraktivt, men det krävs en hel del analys för att bedöma riskerna. Men helt klart intressant. International Terminal Services är en global aktör med ett häftigt avtryck i Asien, Afrika och Latinamerika. Tillväxten är helt ok, men skuldsättningen är tyvärr väl stor i mina ögon. 

West Port driver större delen av verksamheten i Malaysias största hamn Port Klang, världens 12e största, nära huvudstaden Kuala Lumpur. Företaget har under många år utvecklats väl, men konkurrensen är hård från bl a Singapore, och nya hamnprojekt i landet kan heller inte uteslutas. 

Europa. I Europa finns stora Hamburger Hafen. Aktien kan handlas digitalt hos Avanza. Finansiellt och lönsamhetsmädsigt ser det helt ok ut, men tillväxten är obefintlig. Tittar man på kartan över hamnar inser man också att konkurrensen lär vara stor. Och där är mitt intresse borta. Irish Continental driver hamnarna i Dublin och på Nordirland, men då får man framför allt ett rederi. I Slovenien finns också ett intressant alternativ, men den verkar inte gå att handla hos Avanza i alla fall. Längre söderut finns grekiska Thessaloniki, som dock står och stampar, och nyligen noterade turkiska Trabzon port.

Afrika. Här finns franska Bolloré. Men det korta svaret: det ser inte intressant ut.

Sammantaget ja, även om många av bolagen har en riktigt stark marknadsposition idag, lever många med hoten om nya och utbyggda hamnar. Och finns mark osv för expansion? Ur dessa perspektiv är Logistec en bra kandidat med en mängd hamnar. Annars fastnar jag mest för Asian Terminals, kanske är det värt att göra en djupdykning? 

Vad säger du om att investera i hamnar?