Stella jones - tråkigt, klokt och målmedvetet

 
Ett bolag som är i järnvägsbranschen och förkortas SJ. Det kan väl inte vara annat än intressant? Nej skämt å sido. Det handlar inte om statliga SJ AB utan om kanadensiska StellaJones, ett av mina mindre kända innehav, och det enda (internationella) i portföljen som fortfarande saknar presentation. Trots att det fanns där redan när bloggen startade.

Och det här är riktigt tråkigt. Företaget producerar impregnerat virke som framför allt används för järnvägsslipers och elstolpar, segment som utgör huvuddelen av företagets drygt 12 miljarder kronor i omsättning. 70 % av försäljningen finns i USA där företaget också har produktion. StellaJones, bildat i sin nuvarande form så sent som 1992, har vuxit i mycket snabb takt framför allt genom lyckosamma förvärv. Sedan 2007 har omsättningen nästan sjufaldigats (!). På senare tid har man också breddat verksamheten med förvärv inom produktion av virke avsett för bostäder.

Styrkor och konkurrensfördelar. Företaget förefaller idag ha marknadsandelar kring 50 % för järnvägsslipers och 40 % för elstolpar. Alla förvärv ska bidra till att stärka företagets position på marknaden, och bidra till synergier. Genom förvärv i områden där man har kunder, men inte produktion, har man kunnat minska kostnaderna.  Och det här förefaller ha varit framgångsrikt. Med storleken har man också trogna kunder som får vad de behöver. Man väljer helt enkelt ett säkert kort, snarare än att spara några % på att köpa från någon mindre leverantör.

Finanserna. Kassaflödet är starkt, men från tid till annan påverkas det av lageruppbyggnad. Produktionen kräver att virke lagras under en tid, vilket ställer stora krav på kapital. Skuldsättningen är inte anmärkningsvärd.

Det som oroar mig lite är om företagets produkter är så tidlösa som jag först tänkt:

Järnvägsslipers har använts sedan järnvägens begynnelse, och utgör fortfarande mer än 90 % av de slipers som läggs i USA. De är enkla att lägga, och materialet är lätt, billigt och dämpar vibrationer. Samtidigt är det inte helt miljövänligt. I många delar av världen har betongslipers tagit över, beroende av högre hastigheter där trä inte klarar kraven. Även stålslipers förekommer på sina håll, men förefaller inte ha fått genomslag, bland annat på grund av korrosion och att fler slipers krävs. Nya material är dock på gång, och t ex har den indiska järnvägen med framgång börjat att använda slipers av kompositer. I Nordamerika går det dock trögt, Union Pacific har köpt viss kvantitet, men jag lyckas inte hitta några färska nyheter som tyder på att det tagit fart.

El- och telefonstolpar. I Nordamerika hänger ledningarna i luften, och det handlar inte bara om telefontrådar. Att gräva ner beskrivs som mycket dyrare, och man får leta ett tag för att hitta artiklar om områden som faktiskt börjat att gräva ner. På ett och annat ställe verkar det hända, och möjligen kan vårt förändrade klimat med mer extrema väderförhållande förändra de ekonomiska förutsättningarna? Men än så länge verkar det uppfattas som lite "lyx", som man får betala privat för att få en trevligare vy.

Det här handlar om mycket konservativa branscher, men också riktigt stora investeringar. Järnvägen har jobbat med träslipers i ett par århundraden. Man vet vad man har, men inte vad man får. Kalkylerna blir osäkra när man inte har kunskap och känsla för materialets livslängd. Kunskapen om hur man lägger järnväg måste läras om, nya underentreprenörer kanske användas. Tröskeln lär vara hög för att byta helt enkelt, och kalkylen är kanske inte tillräckligt bra. Uppfattar marknaden för järnvägsslipers i trä som stabil för lång tid framöver.

För elledningarna är det kostnaderna för att gräva ner som återkommer som argument. Men hur kan då övriga västvärlden ha räknat hem? Är det vanans makt, eller handlar det om vem som betalar? Företaget talar om att man ser potentialen i marknaden, när stora mängder halvsekelgamla stolpar ska bytas ut. Jag är benägen att tro på de förhoppningarna.

Och andra hot, ja kanske miljöregleringar mot impregnerat virke. Men knappast med Trump i Vita huset. Men möjligen är det här ett argument i förhållande till mina kriterier. Och möjligen är Logistec med hamnar och teknik för vattenledningar ett mer miljövänligt, och kanske också mer långsiktigt alternativ? Kanske blir det en förskjutning i tyngd från Stella Jones till Logistec.

Sydafrika, möjligheternas eller besvikelsernas land?

 
Sydafrika var när Nelson Mandela tillträdde ett förhoppningarnas land. Och med all rätt, med demokrati, enorma naturresurser och bördiga jordar, var förutsättningarna mycket goda. Om än inte okomplicerade. Men såhär ett par årtionden senare handlar det på många håll om ett besvikelsernas land. Det märktes redan när jag var där 2011. Högt ställda förväntningar blir ofta till besvikelser. 

Ska man försöka ge sig på att förstå Sydafrika idag, så handlar mycket om att förstå ANC och dess status. Rörelsen som befriade landet från apartheid, och med det belönades med en ikonstatus som nog inget parti i världen kan skryta med. Men här har vi kanske också problemet. För i en sådan miljö får maktfullkomligheten och korruptionen ofta växtkraft. ANC har länge inte behövt prestera för att få sina röster. Partiet har vunnit sina val trots att inkomstskillnaderna fortsatt att öka, trots uppenbar korruption, och trots att många ANC-ledare misskött sig. Makt som inte ifrågasätts korrumperar och förvrider, i alla fall många, och med tiden.

Vem minns idag t ex att Robert Mugabe på 70-talet bekämpade apartheid i dåvarande Sydrhodesia, nuvarande Zimbabwe, med en status inte långt ifrån Nelson Mandelas? Idag är han en av världens mest patetiska ledare, i ett land på randen till konkurs. Få länder har misslyckats så totalt som Zimbabwe.

Vad jag vill komma till är att situationen i Sydafrika är långt mycket mer komplicerad än den nuvarande presidenten Jakob Zumas galenskaper. Även om det såklart skulle vara bra om Zuma  kliver av. Men vad Sydafrika framför allt behöver är en politisk balans där ANC:s ikonstatus förpassas till historieböckerna.

Och tiden börjar nog att komma ifatt ANC. Inte minst växer en ny generation av sydafrikaner fram som inte minns apartheid. De yngsta väljarna i nästa val 2019 var inte ens födda när Nelson Mandela avgick som president 1999. De kommer inte alls att på samma sätt som de äldre generationerna att känna den känslomässiga tacksamheten till ANC. 

Sydafrikanerna är inte nöjda med hur landet utvecklas. Tittar man på attitydundersökningar, och inte minst resultatet från det senaste lokalvalet, blir det här riktigt tydligt. I lokalvalet i somras förlorade ANC t ex sin majoritet i huvudstaden Pretoria och i Johannesburg, där oppositionspartiet Demokratiska alliansen istället blev den ledande kraften. Mycket möjligt är det här de första tecknen på att det politiska landskapet kan komma att ritas om ordentligt i samband med president- och parlamentsval 2019. I så fall kan Sydafrika vara ett långsiktigt mycket intressant land att investera i.

Fungerande institutioner, starka företag. När man följer den mediala bevakningen av Sydafrika, är det lätt att få intrycket att det är ett land i fritt fall. Men så är det inte. Även om randen fallit kraftigt (men återhämtat sig på slutet), skuldsättningen ökar snabbare än i jämförbara länder, arbetslösheten är hög (25 %), och tillväxten stannat av, är landet inte något något Venezuela eller Argentina. Och skillnaden ligger i strukturerna som finns här; fungerande institutioner och regelverk, en väl utbyggd finanssektor, och generellt starka företag med låg skuldsättning. Företagen i Sydafrika är för övrigt mycket lönsamma jämfört andra länder på likartad utvecklingsnivå. Dessutom ligger inflationen stabilt kring 5-6 %. För den som vill läsa mer kan IMF:s senaste inspektionsrapport starkt rekommenderas, i alla fall de inledande delarna. Grafen nedan kommer för övrigt från samma IMF-rapport.

Ja, jag har länge funderat på att köpa något i Sydafrika. Grafen ovan inspirerar helt klart till det, och dessutom har Johannesburgbörsen en riktigt fin historik. Som ni kanske läst tidigare bestämde jag mig för detaljhandelskedjan Shoprite. Egentligen var det tre företag jag valde mellan i. Alla inom ocykliska segment, som borde kunna fånga utvecklingen i Sydafrika, och förhoppningsvis så småningom också i resten av Afrika:

Famous brands är nog bekant för många som följer Gustavs aktieblogg, och det behöver egentligen inte sägas så mycket mer än att det här afrikanska restaurangbolaget är bland de mest intressanta bolag jag sett. Potentialen är jättestor, och tillväxten fin. Expansionen fortsätter både i Sydafrika, övriga Afrika och i Storbritannien, och ett förvärv i det sistnämnda landet är också orsaken till att man hoppar över utdelningen i år. Att betala av på skulderna är viktigare. Som hämtat från mina kriterier!

Förra året växte omsättningen med 31 %, både organiskt och genom förvärv. Priset runt p/e 23 är också rimligt. Haken för mig var att den måste köpas i Johannesburg, som i och för sig Avanza erbjuder telefonhandel på, men till maxcourtage.

Tiger brands är Sydafrikas ledande livsmedelsproducent med drygt 80 % av omsättningen i Sydafrika, och med på flera områden ledande varumärken. Omsättningen ökade drygt 10 % under 2016, och med en ökande lönsamhet sedan företaget påbörjat något av en turn around. Som för många Sydafrikanska företag är balansräkning och kassaflöde starka.

Efter några jobbiga år med framför allt misslyckande och uttåg ur Nigeria, har företaget nu en ny  internationellt rekryterad VD som börja rensa bland de knepiga affärerna i övriga Afrika. Mest imponerande idag är en framgångsrik chokladverksamhet i Kamerun, och en verksamhet i Kenya, som utvecklas fint sedan en tidigare lokal vd fått sparken efter förfalskade försäljningssiffror. Prislappen på drygt p/e 20 är helt ok. Aktien går att köpa som OTC hos Avanza med telefoncourtage för USA. Men omsättningen är liten, några avslut per vecka.

Shoprite är Sydafrikas största detaljhandelskedja med livsmedelsbutiker som största verksamhetsgren (90 % av omsättningen). Inom koncernen finns också möbelbutiker, apotek, alkoholbutiker och snabbmatsrestauranger. Ungefär 15 % av alla butiker finns i andra länder i Afrika. Företaget växer fint (10-15 % i ökad omsättning) trots de knepiga förutsättningarna, och lönsamheten är god (ROE 23 %). Inte minst går det bra i Angola och Nigeria. Skuldsättningen är inte heller mycket att säga om, och kassaflödet är helt ok.

Företaget var nyligen på gång att sammanföras med det sydafrikanska konglomeratet Steinhoff, en på många sätt tveksam affär, men affären avblåstes. Annars är värderingen p/e 20 rimlig. Dessutom går den att handla som OTC, men med bättre omsättning än Tiger Brands. 

Tre fina alternativ. Famous Brands gick som sagt bort på courtaget. Jag vill helt enkelt inte ha så stor exponering mot Sydafrika som skulle krävas för att hålla min procentuella maxnivå för courtage. Tuffare konkurrens för Tiger Brands från utländska storbolag (som mycket skickliga Unilever) avgjorde till Shoprites fördel. En djupdykning kommer där framöver.

Vad tänker du om Sydafrika? Och vad skulle du välja?

Avanzas utbud i Holland: tittar på Unilever, Heineken och AholdDelihize

Fortsätter genomgången av Avanzas nya digitala utbud med en titt på vad som finns i Holland. Landet på allas läppar efter att högerextrema krafter inte nådde förväntad valframgång. Här är de demografiska förutsättningarna inte lika fina som i Belgien, befolkning förutspås ligga på samma nivå 2080 som idag. Landet har för övrigt samma problem som Sverige med stigande bostadspriser, och en belåningsnivå för hushållen som stigit kraftigt. Däremot är statsskulden lägre än i grannlandet Belgien, liksom arbetslösheten.

Tittar man på Avanzas digitala utbud finns här 46 noteringar. Flera stora och säkert fina industrikoncerner återfinns på listan, men hittar inget som tilltalar om man sammantaget ser till stabilitet, tillväxt och prissättning. Postbolaget, som jag fastnade för i Belgien, håller för övrigt inte alls samma klass här.

Snabbskanningen kokade ner till tre bolag, som jag tittade lite mer på:

Unilever. Ett riktigt fint företag där en del redan finns i min portfölj (i form av det börsnoterade indonesiska dotterbolaget). Företaget är riktigt imponerande, inte minst sett till varumärkespostföljen (t ex Knorr, Lipton, Magnum, Axe, Dove) och den expansion man gör i utvecklingsländer. Knappt 60 % av omsättningen finns på emergin markets, och det är också här man växer (nästan 7 % 2016). Till 2020 är planen att emergin markets ska stå för 70 %. Lönsamheten är god (ROE över 30 %), och kassaflöde och balansräkning är inte mycket att säga om. Dyrt är det såklart, över p/e 30, men ändå en mycket intressant investering om man vill satsa exotiskt, utan att handla exotiskt. För övrigt är Unilever ingen nyhet vad gäller digital handel, den finns som ADR i USA, men här kan man få en direktnotering.

Heineken är (efter jättefusionen mellan Anheuser Busch och SABMiller) världens näst största ölproducent. Hälften av försäljningen finns i Europa, och resten i en välspridd portfölj med tydliga avtryck i Asien och Afrika. Men ölbranschen drivs just nu av en förvärvstrend som inte minst driver upp skuldsättningen. Jag nöjer mig med att konstatera att till p/e på runt 30 väljer jag mycket hellre Unilever.

AholdDelhaize. Företaget bildades så sent som sommaren 2016 genom en fusion av holländska Ahold och belgiska Delhaize. Båda företagen bidrar med betydande verksamhet (ca 2/3 av företagets omsättning) på den amerikanska östkusten där också synergierna finns. Butikerna överlappar i liten utsträckning med Ahold i storstadsregioner, och Delhaize på landsbygden. Delhaize har en organisation för logistik i USA, Ahold har framgångsrik e-handel. De kan uppenbart stärka varandra. Samtidigt är tillväxten bara någon procent om året, och lönsamheten förefaller inte imponerande med en för branschen låg rörelsemarginal under 4 %. Så även om priset kanske inte är högt (uppskattas till p/e 16 för 2017 av Morningstar), så avstår jag. Kuriosa: ordförande i företaget är Mats Jansson, fd VD för SAS och Axfood.

Vad säger du? Hittar du något mer spännande i Holland?

Park Lawn - en investering i döden

En växande befolkning innebär i regel en större marknad. Men ibland kan också motsatsen skapa marknad. Med en äldre befolkning behövs fler äldreboenden, mer av hjälpmedel så som hissar och rullstolar, telefoner med stora knappar, och tyvärr också begravningstjänster och kyrkogårdar. Här hemma är det dock inte en bransch att investera i eftersom kyrkan driver och äger krematorierna och kyrkogårdarna, och kooperativa Fonus och lokala aktörer dominerar begravningsbranschen. Egentligen kan jag tycka att det är ett rätt så sympatiskt sätt att organisera den här verksamheten på. Men visst, det är också en intressant bransch för investeringar om den finns öppen.

Park Lawn Corp är Kanadas enda börsnoterade företag inom begravningsbranschen. Fokus finns på krematorier och drift av kyrkogårdar (85 % av omsättningen), och man driver även begravningsbyråer (15 %). Verksamheten finns framför allt i östra och mellersta Kanada, och man har också tagit sig in på USA-marknaden, genom ett större förvärv i Michigan.

Omsättningen ökar i mycket snabb takt. Med USA-förvärvet tillsammans med övriga förvärv mer än fördubblades omsättningen det senaste kvartalet, jämfört med motsvarande kvartal förra året. Lönsamheten i Michigan är dock långt mycket sämre än för den kanadensiska, och rörelseresultatet steg bara med 14 % trots omsättningen.

Varför är då det här företaget intressant:

Demografi. Den kanadensiska befolkningen blir allt äldre, och antalet dödsfall ökar. Enligt statistik från den kanadensisk statistikmyndigheten kommer antalet dödsfall de närmaste årtiondena att öka  med 1,5-2% årligen. Till 2050 har antalet dödsfall per år ökat med runt 75 %. Här finns makabert nog grunden för en växande verksamhet.

Konkurrensfördelar. Stora investeringar krävs för att komma in på marknaden, inte minst i krematorier. Dessutom är verksamheten reglerad och lokala tillstånd krävs. I många fall handlar det också om verksamheter (inte minst kyrkogårdar) som har en lång historia, och är djupt rotade och integrerade lokalsamhällena. För förvärvet i Michigan noterar man särskilt just detta, och att många av kyrkogårdarna har en nästan hundraårig historia. Allt tillsammans bör ge en stark ställning på marknaden. Vallgraven är helt enkelt mycket stor för den som vill etablera sig.

Expansionsmöjligheter. Branschen i Kanada är diversifierad och ungefär 70 % av aktörerna är små och lokala, men sannolikt i många fall med starka konkurrensfördelar inom ett mindre område. De här förutsättningarna ger såklart stora möjligheter till expansion genom förvärv, och att uppnå tydliga konkurrensfördelar, utan att behöva bli nationellt dominerande. 

Finanserna är i grunden starka, och man har valt att finansiera förvärv med i första hand nyemissioner, senast nu i slutet av året, för att betala av på skulder och förbereda för ytterligare förvärv. Kassaflödet är dock hårt belastat av både stora investeringar i befintlig verksamhet, och förvärv. Tittar man på 2015 och de nio första månaderna 2016 betalar kassaflödet långt ifrån utdelning och pågående utbyggnader. Tilläggas ska dock att det är investeringar som möjliggör försäljning av gravplatser för årtionden framöver. Här och i den snabba expansionen ligger dock ändå mina största farhågor, att man helt enkelt växer för snabbt, också ur perspektivet att hinna integrera och skapa synergier. Verksamheten i Michigan är som sagt också långt mindre lönsam än den kanadensiska.

Nästan hela vinsten delas ut, och ger 2,5-3 % direktavkastning. Sett till den starka tillväxten, och det hårt belastade kassaflödet, hade jag föredragit att man skar ner utdelningen. Då skulle man slippa nyemissioner, som i sin tur innebär att mer utdelning ska betalas ut. En ond cirkel skulle brytas, eller hur man ska uttrycka det. 

Priset är högt, över p/e 30, och det är bara något billigare än jätten i USA, Service Corp International. Med Park Lawn får man i och för sig tillväxt. Innan jag är redo att betala den prislappen vill jag ändå åtminstone se vilka effektiviseringar och kostnadssynergier man kan uppnå med verksamheten i USA. Jag kommer att hålla ögonen på företaget, för demografi och vallgrav skapar förutsättningar. Men just nu är priset för högt.

Vad säger du?

Avanzas utbud i Belgien: två starka utdelare

I förra veckan fick vi den glädjande nyheten att Avanza öppnar upp för digital handel i flera europeiska länder. Till att börja med handlar det om Tyskland, Belgien, Holland och Portugal. Framöver ska också Frankrike och Italien läggas till. Vid en snabbtitt är dock utbudet litet, och det handlar bara om stora bolag. Har ändå börjat skanna igenom, för att se om det ändå finns något spännande.

Börjar med Belgien. Landet är intressant, inte minst därför att befolkningen förutspås öka här. Till 2080 beräknas befolkningen att öka från drygt 11 miljoner, till knappt 17 miljoner, och det handlar om både naturlig ökning och invandring. Detta samtidigt som många grannländer kommer kämpa med krympande befolkning. Tittar man på landets utmaningar så finns skuldsättningen här, och det handlar i första hand om statsskulden som ligger på över 100 % av BNP.

På Avanzas lista för digital handel finns 32 företag. Vid skanningen har jag direkt sorterat bort läkemedel och telekom (följer av mina kriterier). Bland industriföretagen har jag svårt att hitta något som ser riktigt intressant ut, återkommande är bland annat exponering mot bilindustrin.

Efter snabbskanning valde jag ut två företag:

Bpost är den belgiska motsvarigheten till PostNord. Den belgiska staten äger 51 % och resten finns på börsen. Här ser det bättre ut än för vår motsvarighet. Omsättningen är konstant över det senaste årtiondet, men lönsamheten ökar. Brevhanteringen står fortfarande för en stor del av omsättningen, men sjunker såklart konstant (volymen -5 % 9 mån 2016). Dock växer paketleveranserna. Volymen inrikespaket (där man har halva marknaden från företag till privatkunder), ökade med 15 % för 9 månader.  Rörelsemarginalen ligger över 20 %, ROE över 40 %. Balansräkningen innehåller bara marginella räntebärande skulder, en stor kassa, och stora avsättningar för löneförmåner.

Med direktavkastning på 5-6 %, starkt kassaflöde, och p/e 13-14 kan det nog ses som en prisvärd utdelare? Men inget för min portfölj, kanske för sambons.

Franz Colruyt. Belgiens största livsmedelskedja med runt 30 % av den belgiska marknaden, och med butiker i Frankrike och Luxemburg. Omsättningen ökar med några få procent om året, men lönsamheten ser ut att ha pressats på senare år. Intressant är företagets satsning på ekologiska livsmedel genom en särskild kedja (bio planet).

Finanserna är starka, och kassaflödet betalar med marginal investeringar och utdelningen som motsvarar 2,5 % direktavkastning. Balansräkningen är också här stark, innehåller bara marginella skulder, en stor kassa, men stora avsättningar för löneförmåner. Lönsamheten är också god med ROE 18 %. Till p/e 18 får man ett finansiellt mycket starkt marknadsledande företag på en marknad som just nu är lite tuff, men som på sikt förväntas växa. Själv håller jag mig dock till sydafrikanska Shoprite med lönsamhet och pris i samma nivå, men med tillväxt på 10-15 % per år. 

Vad säger du? Är dessa intressanta, eller hittar du något mer intressant i Avanzas utbud?

Ommöbleringar i portföljen - och vad tittar jag på nu?

Det börjar bli dags att säga något om vad som händer i portföljen. För det har hänt en hel del på senare tid, både på sälj- och köpfronten. Utgångspunkten har varit att förskjuta exponeringen, att minska den mot Nordamerika, och att öka den mot Asien och Afrika.

Sålt Illinois Tool Works. Företaget är på många sätt ett mycket fint industrikonglomerat, med en stark utdelningstillväxt, men en svag organisk tillväxt. Marginalerna har utvecklats positivt mycket tack vare ett väl genomfört effektiviseringsprogram. Men vad händer sedan? Samtidigt har man satt gasen i botten för återköp av aktier, och man lånar till det. Sammantaget blev det lätt att sälja. Fler tänker lika, och vinsten inkl utdelningar blev sådär 50 % på knappt 1,5 år.

Minskat kraftigt i Atlas Copco. Har sålt av så att innehavet minskat från drygt 14 %, till runt 4 % efter utspädning. Här handlar det om den föreslagna delningen av företaget, som jag inte alls tror på. Här blev vinsten runt 35 %. Jag ville hitta pengar till fler exotiska innehav, och det blev till slut rätt så enkelt att minska i Atlas Copco.

Köpt Unilever Indonesia, och handlat i Sydafrika. Med de här pengarna (och lite till) har jag gjort ett par inköp. Först har jag då köpt en större post i Unilever Indonesia, som jag skrev om förra veckan. För övrigt första gången jag telefonhandlat på en exotisk börs. Eftersom courtaget är högt, så blev det drygt 15 %. Och det är ett innehav som jag ser mycket långsiktigt på, även om det kommer att spädas ut i takt med att andra innehav växer. Jag har också handlat i Sydafrika, och här blev det landets största detaljhandelskedja Shoprite. Jag är övertygad om att det här företaget väl fångar utvecklingen i Sydafrika, och även på resten av kontinenten. Men mer om Sydafrika och Shoprite kommer framöver.

Exponeringen. Med förändringarna har jag minskat exponeringen mot Nordamerika till en bit över 40 %, samtidigt som jag ökat Asien till över 30 %. Ungefär så tänker jag mig exponeringen framöver. Möjligen kan det vara aktuellt att öka här hemma på bekostnad av Nordamerika. Ommöbleringen innebär också att verkstadsindustri har fått ett allt mindre utrymme i portföljen, till förmån för mer defensiva konsumentnära företag. Möjligen har förskjutningen blivit lite för stor, en sak att  fundera på framöver.

Tankar kring befintlig innehav. Bland de befintlig innehaven kommer Infosys att leva vidare i portföljen. Jag har en längre tid funderat på att sälja, men efter kloka inspel och en del research får den ligga kvar. Förutsättningarna bör trots allt finnas där, och finanserna är extremt starka. Annars tittar jag på att öka i Concha y Toro, Logistec och StellaJones. Alla har fortfarande sina Q4 kvar att rapportera, och alla har gått svagt på börsen på senare tid. Jag avvaktar dock rapporterna innan jag gör några köp.

Vad tittar jag på nu? Jag fortsätter såklart att titta på exotiska marknader, men räknar samtidigt med att omsättningen av företag i portföljen kommer att vara mindre den närmaste tiden. Efter att Avanza öppnat upp för digital handel på fler marknader, så kommer jag nog att skanna av de länderna, även om Europa troligen inte kommer att viktas upp så värst mycket. Portugal har uppenbart demografin emot sig, men det finns företag där med annan och bredare exponering. Holland och Belgien har bättre demografiska förutsättningar och är värda en viss uppmärksamhet. Samma sak tänker jag kring Australien och Nya Zeeland som idag är något av en blind fläck i portföljen.

Vad säger ni, något jag bör fundera på?